Tacksamhetsskuld

Musikbyrån firade tio-års jubileum med en riktig maratonsändning i fredags kväll/lördags morse. Det var mycket bra musik som passerade revy. För tio år sedan var jag 18 år och visste ingenting. Nu är jag 28 år och vet ingenting. Vilken resa.

Det klippet som berörde mig mest var när Elliott Smith, ensam i en soffa med sin gitarr, klädd i skitiga jeans och t-shirt, blygt tittandes ner i marken, framförde Waltz #2. Det var den första låten jag hörde med honom. Minns att jag lagade mat och att - ursäkta, men - tiden stannade faktiskt. Det var 1998 och albumet XO var mitt regelbundna sällskap under en lång period.

2003 begick Smith självmord, 34 år gammal. Det är synd att det så ofta är de människor med mest skönhet inom sig som inte tycker de förtjänar att leva. Elliott Smith förtjänar att bli ihågkommen som mer än stereotypen om den ensamma mannen med gitarr och krossat hjärta som dog ung. Glöm inte att det är musiken som är det viktigaste. Inte myten.

I helgen har jag i alla fall - återigen - haft hans refräng i huvudet.

I´m never gonna know you now
But I´m gonna love you anyhow

Dagens låt är Waltz #2 av Elliott Smith.