Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö

Den lilla mannen i den vita hatten är den mest intressanta av gänget på scenen i Malmö, även om han försöker smälta in som en i gänget är det honom vi tittar på och förundras över. Han är Bob Dylan och ibland kunde man nästa höra vad han sjöng. Bandet var skickligt och ljudet var imponerande med tanke på att vi befann oss i en lokal som till vardags är hockeyarena. Det var en trevlig upplevelse, varken så bra som man kanske ändå inte vågade hoppas, men inte heller så dålig som det hade kunnat bli i värsta fall. Jag kände igen två tredjedelar av låtarna, och det var mer än förväntat. Musikerna är för bra för att det ska bli dåligt, möjligtvis lite jämntjockt ibland. Möjligtvis för snyggt och samspelt, skevheten har alltid varit viktig i Bobs musik.

Dylan själv är lite för avig för att det ska kunna bli en riktigt stor upplevelse, mellansnack är inte riktigt hans kopp te. Men han gör det han ska. Han är trubadur, inte showman. Han reser runt och sjunger sina sånger. Han har förmodligen inga alternativ. Det är inte en karriär. Det är som att äta, sova och andas. Dylan har, i motsats till många av sina kollegor, alltid stått fast vid att konsten är viktigare än konstnären.

Hans kroppsspråk påminner ibland om en tolvårings, som om han inte har kontroll på armar och ben. Ibland spritter det till i honom som om han just fått en idé han måste berätta för någon. Ingen annan skulle heller få en applåd av att böja lite på benet som Dylan gör under lite munspelstutande i sista låten, en till 90 procent oigenkännlig Blowing In The Wind. De flesta skulle behöva åstadkomma minst en frivolt med ett ägg lagt på huvudet för att få en sådan applåd.

Det går inte komma ifrån att en del av upplevelsen är det faktum att det faktiskt är Bob-jävla-Dylan som står på scenen. Han finns! På riktigt! Wow! Jag har sett honom röra på sig! Jag har hört honom sjunga, om än inte alltid exakt vad. Ibland tänkte jag på annat och bandet blev bara ett bakgrundsgung som mina dagdrömmar åkte iväg på. Ibland fick man en ja, men den här känner jag igen...det är ju...vänta...jag vet-känsla. Det var spännande att ta del av låtlistan i Sydsvenskan idag. Han spelade tydligen High Water (For Charlie Patton) från 2001-års "Love And Theft". Det är en av mina favoriter och jag hade inte en aning om att han spelade den, även om en av låtarna hade ett banjoriff som onekligen påminde om det som dyker upp på skivan.

Jag respekterar honom för det faktum att han vägrar bli en semesterby för nostalgiker. Vid snart 68 år fyllda uppfinner och återuppfinner han sina låtar varje gång han står på scenen och så har det varit i 45 år. Vad gäller kompromisslöshet är han svårslagen. Don´t follow leaders, för att citera inte framförda Subterranean Homesick Blues.

Även om det inte är den bästa konserten jag har varit på så kan jag inte säga annat än att det var en unik upplevelse av en unik artist. Vackert så. Fick också bekräftelse på en av hans mindre kartlagda talanger. För ärligt talat, oss emellan, är han inte väldigt söt?

Läs om Bob Dylans möjligtvis fyrtio bästa låtar.