Neil Young & Crazy Horse får mig att omvärdera femtonårig sanning
Det finns få musikaliska konstellationer som har så begränsade uttrycksmedel som Neil Young & Crazy Horse. Det finns få band som kan stå och gunga på två ackord i tio minuter utan att det blir tråkigt, med en sologitarrist som pendlar mellan tre toner. På live-dubbeln Weld från 1991 tar bandet sina begränsningar till det yttersta och det är en fantastisk upplevelse.Ralph Molina på trummor, Frank "Poncho" Sampedro på gitarr och Billy Talbot på bas låter helt enkelt som om de trillade ut på BB, plockade upp sina instrument och räknade in. Mannen till vänster på bilden är Danny Whitten och gick bort 1972, 29 år gammal, i drogmissbruk. I mitten står den kanadensiska burrpolisongen med flanellskjortan och ler. Jag och en kompis brukade en gång i tiden skämta om att Billy Talbot hade ett väldigt enkelt jobb. Men jag vet inte. Det är, av egen erfarenhet, enklare att spela för mycket än det är att spela precis lagom. På Weld tycks allt sitta precis som det ska - och förmodligen är det ganska olikt turnéns alla andra kvällar. Det är inte en punkt man når med musiker som inte känner varandra, som inte kan läsa varandras infall.
Redan i första låten Hey Hey, My My (Into The Black) läggs ribban, skåpet ställs och man önskar man hade varit på en av de konserterna som ledde fram till skivan. Crime In The City, Cinnamon Girl, Mansion On The Hill, Cortez The Killer (klump i halsen), Rockin´ In A Free World, Farmer John (en bra bit ifrån Hep Stars tolkning) och Tonight´s The Night görs i versioner som nästan får mig att fundera på att ge bort mina andra Young-skivor. Like A Hurricane gungar på i en kvart. Alla låtar håller förstås på längre än i sina originalversioner. Jag blir nästan religiös av det stillastående gnisslande svänget. Här finns också en version av Blowin´ In The Wind som skiljer sig ganska rejält från Bob Dylans akustiska version.
I femton års tid har jag trott att det är den akustiska Neil Young jag tycker bäst om. Dags att tänka om. Och hämta andan.
Läs mer om Weld.
Etiketter: musik
upplagd av Ola Claesson
20:25:00
2 kommentarer:
Den akustiska Neil Young kan vi glömma - när vi jämför med den elektriska Neil Young tillsammans med Crazy Horse. "Like a hurricane" på "Weld" är magisk, oförglömlig, knäförsvagande, gåshudsframkallande. Den kan få stenar att skaka. Ingen musikhistoria är komplett utan att den låten nämns.
Då var det ju en jäkla tur att jag nämnde den. Jag ska fortsätta utforska Youngs elektriska sida lite mer.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida