Cracker knäcker fortfarande

Brottspsykologen Eddie "Fitz" Fitzgerald i tv-serien Cracker är en otrogen, rökande, drickande, spelberoende, dryg översittartyp med ett gott hjärta. Nu är det en uttjatad karaktär i polisserier, kanske var han det redan 1993 vid premiären, men när man ser serien idag har den åldrats förvånansvärt bra, i alla fall om man bortser från kläderna. Har man dessutom en förkärlek för lätt nedgångna Engelska interiörer placerade i skitiga brittiska industristäder är serien nästan att betrakta som ren porr.

Jag missade Cracker med den i sammanhanget kongenialiske och karismatiske Robbie Coltrane (borde inte alla prata skottska?) när den gick på svensk tv i mitten av nittiotalet, men jag har nyligen sett första säsongen på DVD. Det är sju en-timmesavsnitt, fördelade på tre olika historier, och det är väldigt bra. Inte minst för att jag alltid föredragit brittisk engelska före den amerikanska varianten.

Serien var också tidig med att ge brottslingen en egen historia och psykologisera brottet. Ofta finns en social förklaring till brottet. Det är trots allt så att fler brott begås av vanliga människor som hamnat snett än av människor som föddes med 666 tatuerat i pannan.

Cracker handlar minst lika mycket om Fitz trassliga privatliv än om faktiskt polisarbete. Polisarbetet skildras inte alls lika detaljerat som man är van vid från många andra serier och det ger också avsnitten en egen prägel. Det är en serie som drivs lika mycket av karaktärer som av intrig. Dessutom finns det gott om humor. Detta under en period när serier oftast var antingen väldigt seriösa eller rena komedier. Här tror jag faktiskt skaparen/manusförfattaren Jimmy McGovern var stilbildande.

Imorgon tar jag ta mig till GVG och hyr säsong två. Hoppas på regn resten av veckan.

Läs mer om Cracker.