Jag är inte ett nummer - jag är en fri man!
Jag började lyssna på det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden i slutet av åttiotalet när albumet Seventh Son Of A Seventh Son var aktuellt. Jag hade fler t-shirts med bandet än jag kunde räkna till och tittade på livevideon Maiden England oftare än tyskar förlorar världskrig. En av mina favoritlåtar var The Prisoner från bandets kanske mest kända album The Number Of The Beast. Det tog ett tag att förstå att just den låten var inspirerad av en tv-serie med samma namn. När väl kronan trillat ner tänkte jag "den borde man se någon gång". Men var får man tag på en obskyr tv-serie från sextiotalet?
2001 börjar jag på universitet i Växjö. Redan första dagen börjar jag prata med en Nicklas. En snäll liten man med skägg, olle (oavsett temperatur) och sandaler. Vår första diskussion - över varsin baguette - handlade om Monty Python. Min relation till Maiden var under denna period vilande. Vi hade skiljts när sångaren Bruce Dickinson hoppade av efter albumet Fear Of The Dark 1992 och jag hade inte återvänt när han återvände 2000 med skivan Brave New World. Maiden kändes just då som något som brukade vara, varken mer eller mindre.
En återupptäckt av Iron Maiden (konserten på Ullevi som sändes på SVT var nittio minuter gåshud och det var inte bara nostalgi, utan mest av allt ett jag hade glömt hur jäkla bra de är!) och några hundra fikor senare visade det sig förstås att den lilla snälla mannen med skägget hade The Prisoner på DVD. Detta utspelas bara några veckor tillbaka i tiden. Fem år har gått.
Nu är jag halvvägs i serien, har sett åtta avsnitt, och trots att det är lika ojämnt som någonsin Arkiv X är det ändå bra. Mycket beror på den i huvudrollen/executive producer/författare/regissör kongeniala Patrick MacGoohan som lyckas göra nummer sex till en osympatisk man som man ändå kan relatera till. Det är inte svårt att förstå att han blir otrevlig i den situationen han befinner sig i - han har den där ovanliga förmågan att kunna be folk dra till Tutaryd och komma undan med det.
MacGoohan spelar en agent som säger upp sig från sitt jobb, planerar en semester men aldrig kommer iväg - han blir istället kidnappad. Han förs bort till the village som ligger på en icke namngiven ö. De andra invånarna är redan indoktrinerade, svarar inte på hans frågor och kallas vid nummer i stället för namn. Samhället är hårt kontrollerat, de styrande, som representeras av nummer två, vill veta varför nummer sex sa upp sig från sitt jobb (vad är det för information han kommit över som gjorde att han inte ville jobba kvar?) och själv försöker nummer två fly från the village tillbaka till London. Det låter kanske inte som världens bästa upplägg och det är det kanske inte heller, men stundtals är det väldigt bra underhållning och manuset är ofta smartare än vad man först kan tro.
Det som ska föreställa specialeffekter har inte åldrats lika bra som David Bowie, men den typiska sextiotalstilen ger ändå serien charm. I alla fall om man som jag har grava drag av anglofili med extra kärlek för just detta årtionde.
Efter att i nästan tjugo år ha sjungit med i Maidens refräng I´m not a prisoner, I´m a free man, and my blood is my own now vet jag alltså äntligen vad jag pratar om. Och Nicklas? Om han inte fikar sitter han väl fortfarande under sin korkek och luktar på Dommedag Nu.
Dagens låt är Work It av Missy Elliott.
2001 börjar jag på universitet i Växjö. Redan första dagen börjar jag prata med en Nicklas. En snäll liten man med skägg, olle (oavsett temperatur) och sandaler. Vår första diskussion - över varsin baguette - handlade om Monty Python. Min relation till Maiden var under denna period vilande. Vi hade skiljts när sångaren Bruce Dickinson hoppade av efter albumet Fear Of The Dark 1992 och jag hade inte återvänt när han återvände 2000 med skivan Brave New World. Maiden kändes just då som något som brukade vara, varken mer eller mindre.
En återupptäckt av Iron Maiden (konserten på Ullevi som sändes på SVT var nittio minuter gåshud och det var inte bara nostalgi, utan mest av allt ett jag hade glömt hur jäkla bra de är!) och några hundra fikor senare visade det sig förstås att den lilla snälla mannen med skägget hade The Prisoner på DVD. Detta utspelas bara några veckor tillbaka i tiden. Fem år har gått.
Nu är jag halvvägs i serien, har sett åtta avsnitt, och trots att det är lika ojämnt som någonsin Arkiv X är det ändå bra. Mycket beror på den i huvudrollen/executive producer/författare/regissör kongeniala Patrick MacGoohan som lyckas göra nummer sex till en osympatisk man som man ändå kan relatera till. Det är inte svårt att förstå att han blir otrevlig i den situationen han befinner sig i - han har den där ovanliga förmågan att kunna be folk dra till Tutaryd och komma undan med det.
MacGoohan spelar en agent som säger upp sig från sitt jobb, planerar en semester men aldrig kommer iväg - han blir istället kidnappad. Han förs bort till the village som ligger på en icke namngiven ö. De andra invånarna är redan indoktrinerade, svarar inte på hans frågor och kallas vid nummer i stället för namn. Samhället är hårt kontrollerat, de styrande, som representeras av nummer två, vill veta varför nummer sex sa upp sig från sitt jobb (vad är det för information han kommit över som gjorde att han inte ville jobba kvar?) och själv försöker nummer två fly från the village tillbaka till London. Det låter kanske inte som världens bästa upplägg och det är det kanske inte heller, men stundtals är det väldigt bra underhållning och manuset är ofta smartare än vad man först kan tro.
Det som ska föreställa specialeffekter har inte åldrats lika bra som David Bowie, men den typiska sextiotalstilen ger ändå serien charm. I alla fall om man som jag har grava drag av anglofili med extra kärlek för just detta årtionde.
Efter att i nästan tjugo år ha sjungit med i Maidens refräng I´m not a prisoner, I´m a free man, and my blood is my own now vet jag alltså äntligen vad jag pratar om. Och Nicklas? Om han inte fikar sitter han väl fortfarande under sin korkek och luktar på Dommedag Nu.
Dagens låt är Work It av Missy Elliott.
upplagd av Ola Claesson
16:48:00
2 kommentarer:
Suverän läsning och vilken koll du har, jag är grymt impad, alltså jag höll på att ramla av stolen...så det är The Prisoner den serien heter, jag såg ju den i mitten av 70-talet, minns att jag var som trollbunden framför TV:n varje vecka, jag har ofta funderat på vad det var för serie, ingen annan av mina generationskamrater tycks minnas den. Nu vet jag, ska se till att skaffa den. Som sagt, det är ju snart jul...
Tack och tack igen, men så bra koll har jag tydligen inte för hans namn stavas McGoohan. :) Kul att få veta att serien gått på svensk tv. Det är något jag funderat på (har frågat föräldrarna, men de visste inte). Mitten av sjuttiotalet är ca 8 år efter att den gjordes i England. Undrar om det var en reprisomgång du såg?
Vill du skaffa DVD:n är det engelsk import som gäller. Men visst vore det en bra julklapp till sig själv. Lycka till! Min julklapp till mig själv blir i år Tom Waits-boxen. Verkar vara en trevlig liten låda.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida