En promenad med Ron Sexsmith

Melodier. Så enkelt kan man nog sammanfatta Ron Sexsmiths storhet. Melodier så fint utmejslade att det inte går att skydda sig mot dem. Melodier så enkla att Cole Porter och Paul McCartney ibland framstår som elefanter i en porslinsaffär. Till detta får man små vackra berättelser om förlorad kärlek, avståndsförälsker och drömmar om något vackrare. Sexsmith har egentligen aldrig gjort något annat än just detta. När han försökte utveckla sig på albumet Blue Boy blev resultatet sådär. På samma sätt som jag skulle bli besviken på Radiohead om deras nästa album inte lät helt olikt allt annat de gjort tidigare skulle jag bli besviken om nästa Ron Sexsmith inte lät som allt annat av Ron Sexsmith.

Jag upptäckte hans musik 1999 när jag jobbade i skivaffören Z i Växjö. Hans tredje skiva Whereabouts hade precis släppts och ett flertal skribenter jag litade på gjorde vågen med fuktiga ögon. När någon på Z - som uppenbarligen inte kände mig särskilt väl - sa om det är någon skiva du vill låna hem och lyssna på får du gärna göra det. Det var så jag upptäckte bl a Emmylou Harris, Tom Waits och Ron Sexsmith.

Att efter många om och men lyssna på Ron Sexsmiths senaste album Time Being, släppt i maj, är som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge. Vi gick inte ut och festade, blev inte fulla, skrek inte på vakterna. Vi satte oss bara ner med varsin kopp te och sedan tog vi en promenad och pratade om vad som har hänt i våra liv. Ibland betyder sånt mer än man vill erkänna.

Även om jag vill att Ron ska fortsätta ge oss melodier med lagom sorgliga texter om vardagen hoppas jag att han är lycklig i Kanada. Jag hoppas att han får läsa sina böcker och umgås med sina barn. Kanske är det där melodierna föds. Vill han ta en fika kan han slå en signal.

Dagens låt är In A Flash av Ron Sexsmith.