Fula Fula Ord - Kultur & Liv

Mattias Alkberg lever upp till förväntningarna

2012-01-24T09:39:00.008+01:00

Plats: Kafe De Luxe, Växjö.
När: Fredagen den 20 januari.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Han har ett starkt, rakt och eget uttryck.
Saknade mest: Jag bara tänkte, liksom, att.

Vissa artister kan man inte låta bli att respektera, oavsett vad de gör. Mattias Alkberg är en sådan artist. Bear Quartet har sedan debuten 1992 varit ett av Sveriges intressantate band, vid sidan har han också bandet Mattias Alkberg BD och har gjort två skivor under eget namn. Det är som soloartist han gästar Kafe De Luxe. Man känner att det inte handlar om att stå på scen eller posera snyggt. Det handlar snarare om att det inte finns något alternativ till att uttrycka sig. Han har också skrivit en rad poesisamlingar och jobbar som krönikör och recensent. Även om han gör ett sympatiskt och ödmjukt intryck känner man att han gör det han gör oavsett vad folk tycker. Han anpassar inte frisyren efter hur vinden blåser. Å andra sidan innebär inte det att musiken är svår att ta till sig.

Sköna 80 Vårar inleder lite lugnt efter att en låt som bara består av orden Mattias och Alkberg spelats i högtalarna, men i Svensk Musik höjs tempot. I fina Allting Är Drömt låter gitarrerna som sol som reflekteras på vatten. Riffet i tunga Nya Nya Testamentet låter som om det kunnat vara från en rockklassiker från sjuttiotalet. Tre gitarrer ger stilpoäng. Rytmsektionen är också tung och att ha en kille som spelar fyra tamburiner samtidigt - och marackas - är respekt. Sången påminner om Håkan Hellström - även om det förmodligen snarare är tvärtom. Sättet att dra ut på ord, spotta ut ord och ibland gå upp i en tonart som rösten egentligen inte vill gå upp i gör att man som lyssnare koncentrerar sig för att hinna med.

Musiken har energi och larmar på ett ibland spretigt och ibland väldigt vackert och ibland väldigt tungt sätt. Och det finns många åsikter, formuleringar och bilder att ta till sig i texterna.

Om Alkberg inte är känd för allmänheten märker man ändå en lite andäktig stämning bland de samlade. Man märker också att det är fler poesiläsare än dansare i publiken trots att det bitvis svänger rejält. Helgen v 51 sänker tempot och bjuder en sida han gärna får utveckla. Här låter han som en Otis Redding fostrad av Joy Division i Luleå. Låten är i likhet med de flesta andra hämtad från senaste kombinerade skivan och diktsamlingen Anarkist. Det är svårt att inte gilla en kompromisslös artist med så bra låtar som bjuder på charmig och avig humor både i texter och mellansnack.

Läs mer om liknande:

Otis Redding och sextiotals-soul

Joy Division för nybörjare

Jag nämnde Neil Young & Crazy Horse i texten först, men tog bort dem eftersom jag nämner dem ganska ofta ändå - inte minst här

Nya bandet Samling förtjänar också mer uppmärksamhet

Mattias Alkberg nakna texter påminner om Patti Smith

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Stina Künstlicher ger mersmak live

2012-01-15T11:59:00.005+01:00

När skabandet The Liptones ställde in får Växjöbördiga, men nu Malmöbaserade, och påtänkta uppvärmare Stina Künstlicher rädda kvällen med sin lågmälda popmusik som har rötter i båda visa och något mer svängigt. Hon är på plats med sitt fyramannaband i egenskap av skivaktuell med sin debut-EP Standard I En Limousine, producerad av likaledes Växjöfödde Rasmus Snögren. Kan den där titeln förresten ha något med Paul Simon-låten Stranded In A Limousine att göra? Med tanke på att hon gör en utmärkt svensk version av hans låt Duncan är nog inte referensen en slump. Mest känd är hon annars som tolkare av Joe Hills (Joseph Hillström) visor. Hill föddes i Sverige 1879 och flyttade till USA där han blev aktiv i fackföreningsrörelsen. Han avrättades efter att ha dömts för mord i en rättegång som brukar kallas "diskutabel". Som diktare och sångare är han betydligt mer känd i USA än i Sverige, men det är definitivt inget Künstlicher kan lastas för. Hon har tidigare framfört hans material på bland annat just Kafe De Luxe.

Hennes egen musik är ett möte mellan gediget låthantverk med rötter i berättande vistradition som möter stillsamt sväng som gör att fötterna trampar takten. Den här sortens visiga pop var stor på sjuttiotalet, men nu finns det en lucka att fylla. Texterna har en skruvad svart humor och som gör att man lyssnar. De klär på ett effektivt sätt av - förvisso välmenande - politiska korrektheter och roar samtidigt. Och textrader som "man får inte glömma bort att le ibland" ger också musiken hjärta. Rösten kammar inte medhårs, är lite avig och kommer från samma håll som texterna. Cornelis Vreeswijk hade kunnat le igenkännande, inte minst åt att det ofta tycks vara några stavelser för mycket som vill in i varje rad. Uttrycket påminner också om Säkert!, men mindre spattigt. De egna och ordrika texterna och förmågan att betona alla stavelser i alla ord är densamma. Vi får förresten veta att låten Kaptenen heter så för att det blev fel på omslaget.

Det känns som lite släktfest längst fram vid scenen, och det är synd att Künstlicher bara har en EP i ryggen. Fyra av kvällens sju låtar hämtas därifrån och två av de övriga från en kanske framtida skiva. Med lite mer rutin och låtar kan det bli något. Skriver man en låt som heter Anstalt Sista Anhalt har man bevisligen talang att bygga på.

Läs mer om liknande:

Paul Simons So Beautiful Or So What är fnfin pop

Säkert! kallar sig Hello Saferide på engelska

Svenska pianisten Jan Johansson spelade med Cornelis Vreeswijk

Esbjörn Hazelius har också ena foten i visan

Gillian Welch berättar också historier

Hårdrocken behandlas med respekt på SVT

2012-01-13T10:00:00.003+01:00

En anledning till att hårdrocken aldrig fått det erkännande den förtjänar kan vara att dess fans ofta inte är de mest vältaliga av apor. Hårdrockare som ombeds säga varför de gillar musiken brukar mest dra till med att Lemmy är gud eller att det är redig musik att supa till.

Sedan två veckor tillbaka visar SVT en dokumentärserie kallad Hårdrockens Historia som gör en lite djupare analys. Som guide i den minst sagt spretiga värld denna musik utgör har vi Sam Dunn, som också gjort Metal: A Headbanger´s Journey och Iron Maiden: Flight 666. Han är initierad, ambitiös och nyfiken. Där de flesta i samma sits hade börjat med Led Zeppelin och Black Sabbath går Dunn tillbaka till den tyske kompositören Wagner, opera (Rob Halford från Judas Priest pratar om Pavarotti som inspiration) och Mississippideltat. Vad hårdrocken och operan onekligen har gemensamt är att de börjar där andra musikstilar slutar. Ord som "för mycket" har ingen hög status i någon av dessa genres. Om inte förstärkarna står på elva är det ingen idé att stiga upp.

Dunn pratar med Dave Davies från The Kinks som spelade riffet i You Really Got Me. Något hände med gitarrens DNA under de där två sekunderna. Little Richard hade gjort samma sak med rösten några år tidigare. Dunn pratar med folk som inte är sönderintervjuade - gamla Kiss-trummisen Pete Criss berättar hur Beth blev en hit. Utan att vara någon större fan av bandets musik görs allt med så mycket kärlek att det är svårt att inte bli berörd.

Dessutom bekräftar Black Sabbaths trummis Bill Ward något jag ibland hävdat men blivit förlöjligad för - Black Sabbaths rytmsektion spelade jazz. Lyssna på basen och trummorna.

Vi skickar också en tanke till bandets gitarrist Tony Iommi som drabbats av cancer i lymfkörteln.

Man behöver inte gilla hårdrock för att få ut något av det här programmet, men ett visst mått av musiknördighet kan nog vara ett plus.

Och att Iron Maidens klassiker The Trooper valts som signaturmelodi kan inte ses som en nackdel.

Däremot vill jag inte att hårdrocken ska bli finkultur och nå tanterna på Östermalm. Den förtjänar bättre.

Men tisdagar 22:45 på SVT2 är härmed rekommenderat. Vill ni titta på de två avsnitt som redan sänts finns de på SVT Play.

Mer om hårdrock:

Hårdrock för nybörjare (med bl a Metallica och Queens Of The Stone Age)

En hårdrockssamling

Iron Maiden för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Svensk extrem-metall skildras utmärkt i boken Blod Eld Död

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas också

Ken Burns serie om jazz rekommenderas också också

Paul & The Bad Kays gungar oemotståndligt

2012-01-10T10:13:00.003+01:00

Plats: Kafe De Luxe.
När: Lördagen den sjunde.
Publik: Ett femtiotal som blir fler efter hand.
Längd: Närmare två timmar plus paus.
Bäst: Att de förstår bluesen och inte bara spelar den.
Sämst: Att inte fler yngre människor hittade hit denna kväll.

Blues kan, tvärtemot vad många tror, låta nästan hur som helst. Men den blues Paul And The Bad Kays spelar låter nog ungefär som folk tycker att blues alltid låter. Det är Chicagoblues som den lät på Chess Records med Muddy Waters och elgitarr från slutet av fyrtiotalet och framåt. Med andra ord den sortens blues som med högre tempo och volym senare skulle bli rock´n´roll. Men ikväll har sextiotalet aldrig hänt. Ingen har hört The Rolling Stones eller Led Zeppelin. Musiken är rå och känslorna äkta. Låtarna är delvis egenskrivna och behöver inte skämmas trots att de slåss - eller möjligtvis dansar - om utrymmet med några klassiker som sträcker sig tillbaka till Blind Lemon Jefferson, död 1929.

Texterna handlar om otur, kvinnor, otur med kvinnor, tur med kvinnor och om att äta soppa med gaffel. Musiken är genomgående så tajt och lös (ingen lätt balans) med ett så oemotståndligt gung, även när tempot är lägre, att frånvaron av publikkontakt inte stör. Bandet behärskar konsten att spela enkelt och det gör också att det inte finns något glassigt att gömma sig bakom. Och musikerna klarar det utmärkt. Publiken dansar och det är svårt att säga emot. Allt sitter som det ska där det ska när det ska. Paul Alfredsson sjunger och spelar munspel - och SOM han spelar munspel: Little Walter ler i sin himmel. Gitarristen Conny Aidanpää kan konsten att inte spela mer än vad som behövs och rytmsektionen Erik Billander (ståbas) och Tommy Johansson (väldigt litet trumset) har fingertoppskänslan som ger det stillastående gung många bluesmusiker skulle offra en ylande varg för att hitta. I de snabbare låtarna är det fjäderlätta anslaget blytungt. De får det att låta så självklart enkelt, som om de aldrig gjort något annat.

Läs mer om blues:

Muddy Waters - lite blueshistoria

Charlie Patton var så tidig att inte ens tuppen var uppe

Så spelar du blues

The White Stripes gjorde bluesen på ett nutida sätt fast som då

Led Zeppelin för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

David Bowie fyller 65 den åttonde januari

2012-01-06T09:50:00.005+01:00

När man läser Paul Trynkas aktuella biografi David Bowie - Starman slås man av vilken uppförsbacke den unge David Jones började i. Under nästa hela sextiotalet avverkade han stilar, band, frisyrer och managers i ett rasande tempo och helt utan utdelning. De flesta var överens om att han hade charm, karisma och en ambition som gränsade till det besatta. Men talangen fanns inte där. Man kan inte låta bli att tänka det här kommer aldrig gå, varför ger han inte upp?

När han 1969 fick sin första hit i England med Space Oddity hade han kämpat i mer än fem år, varav två av dem som David Bowie. Sedan var han en one hit wonder fram till 1972 när The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars gjorde honom till den stjärna han förmodligen alltid varit. Och det var först då som nu klassiska Hunky Dory, han fjärde album, från året innan började sälja. Innan dess hade ingen brytt sig om låtar som Changes, Oh! You Pretty Things eller Life On Mars?. Det är först med den skivan som Bowie känner att han hittar ett eget uttryck och att han långsamt börjar lära sig hur man skriver låtar. Det är också under den här perioden han träffar gitarristen och arrangören Mick Ronson som kom att bli ett viktigt bollplank under den första storhetstiden i hans karriär.

Just bollplank är ett viktigt tema i Bowies karriär. Han har haft en rad samarbetspartners under åren som ibland format hans musik lika mycket som han själv, både på gott och ont.

På Hunky Dory var han någon sorts singer/songwriter, sedan bisexuell rockmessias från yttre rymden, sedan en diamanthund (fråga inte) och sedan - efter flytt till det stora landet i väst - ung soulamerikan .

Sedan sedan blev han ännu tunnare och vitare och höll på att duka under i Los Angeles. Under samma period fick han också sin första singeletta i USA med John Lennon-duetten Fame. Men låten är knappast någon av herrarnas större stunder.

För att bli kvitt sitt heroinmissbruk och komma närmare krautrocken flyttade Bowie till Berlin med Iggy Pop och gjorde under samma år Low, "Heroes" och var vänsterhand åt Iggy på The Idiot och Lust For Life.

David Bowie var för sjuttiotalet var The Beatles var för sextiotalet. Han har heller inte strävat efter att vara sig själv. Han har nästan undantagslöst strävat efter att ta sig någon annanstans och förvandla sig själv så mycket som möjligt. Han har aldrig ens påmint om att vara äkta, men har ändå varit sann mot sig själv.

När man pratar om långa karriärer brukar man säga att artisten vid en viss skiva eller under en viss fas hittade hem. Det har Bowie aldrig gjort. Han har inte ens försökt.

Han har heller inte varit intresserad av den nostalgicirkus som många av hans generationskamrater sedan många år befinner sig i. Han har ibland gjort greatest hits-turnéer, men då för att han har velat. Inte för att det har förväntats av honom. På så sätt påminner han om Neil Young.

Båda har också ganska teoretiska och konceptuella sätt att se på sin musik, även om Young kanske inte bytt frisyr lika många gånger. Ändå skapar de intuitivt i nuet. Till synes utan hänsyn till om musiken är kommersiellt gångbar eller inte.

Åttiotalet var inte snällt mot Bowie, men å andra sidan lyckades han i alla fall lura Phil Collins-människor på så mycket pengar att han kunde köpa både solarium, hårfön och alldeles för stora kavajer. There´s no sign of life, it´s just the power to charm, som han själv sjöng. Förvisso har Let´s Dance fått mer kritik än den förtjänar. Och Scary Monsters (And Super Creeps) släpptes förvisso 1980, men från ett kreativt perspektiv tillhör den sjuttiotalet, även om den också blev en av åttiotalets mest inflytelserika skivor. Rent konstnärligt hade han sedan inget kvar att bevisa.

Under nittio- och nollnolltalet, fram till 2003-års Reality som följdes av en världsturné, var det uppenbart att han i alla fall försökte på riktigt igen och ibland med riktigt bra resultat.

Nu har det gått nästan tio år sedan vi fick något nytt material och med största sannolikhet blir det inget mer. Hans offentliga framträdande har varit få, ibland har han varit gästsångare på en enstaka låt. I början av 2000-talet blev han pappa för andra gången (första sonen är nu framgångsrik filmregissör med två existentiella sci-fi-filmer på sitt CV) och 2004 genomgick han en hjärtoperation. I samband med det här slutade han också röka. Det är som om drottning Sylvia skulle lära sig prata svenska.

Ni har väl inte missat Heathen från 2002? I mina öron är det en av hans bästa skivor. Särskilt för oss som gillar stämningen och atmosfären på Low. Dessutom visar han att sångaren David Bowie blivit allt bättre med åren. Och då var han fantastisk redan på sjuttiotalet. Hör hans röst fylla rummet på ordet buuuuuuuuuuurn i Slow Burn. Gåshud.

Grattis på födelsedagen!

Spotifylistor:

David Bowie 66-75

David Bowie 76-80

David Bowie 83-03

Läs mer om liknande:

David Bowie för nybörjare

David Bowie har en plan

Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik?

Krautrock för nybörjare

Neil Young har också fått en egen Spotifylista

Damon Albarn - 20 år med Blur och 10 med Gorillaz

2012-01-04T10:35:00.002+01:00

När Blur debuterade med skivan Leisure 1991 var det inte mycket som tydde på att Damon Albarn skulle bli en av Englands mest respekterade och intressanta låtskrivare. 1994 kom Parklife och plötsligt fick de en tätposition inom brittisk pop, med lika mycket fokus på brittisk som på pop. Som en reaktion på den amerikanska vågen som följde på Nirvana vände Albarn blicken hemåt med samma varma sarkasm som Ray Davies i The Kinks använde på sextiotalet. 1994 debuterade Manchesterbandet Oasis och engelsk musikpress skapade popkrig mellan medelklasspojkarna från London och arbetarklasspojkarna från norr. Oasis sålde mer skivor och Liam Gallaghers Linus På Linjen-personlighet var onekligen mer underhållande än Albarns lågmälda framtoning. Det stod snart klart att han ville mer än att vara tonårsidol - även om Bambiögonen gjorde Blur till skrikobjekt.

Efter en kursändring mot amerikansk collegerock fick de en stor hit med Song 2, skriven på fem minuter som ett skämt. På skivan 13 (1999) blev texterna mer personliga. När ett välomskrivet förhållande tog slut konstaterade Albarn att det var första gången han kände att livet var skit och låten No Distance Left To Run var ett av resultaten.

Han var trött på Blur och 2001 debuterade Gorillaz. Alla omslag och videor görs än idag av illustratören Jamie Hewlett medans Albarn har hand om musiken. Tanken var att själv slippa synas, men den släpiga rösten i debutsingeln Clint Eastwood var lätt att känna igen. De två första skivorna har sammanlagt sålt mer än 20 miljoner exemplar, en siffra Blur aldrig varit i närheten av. Numera är bland annat Mick Jones och Paul Simonon från The Clash medlemmar, men många har kommit och gått och bandet har blivit mindre hemligt på scen. Senaste skivan The Fall spelades in på iPad under en USA-turné.

Rastlösheten är omtalad och Albarn har jämförts med David Bowie. Albarn har bland annat varit i Afrika och samarbetet med olika musiker i projektet Mali Music och som producent för duon Amadou & Miriam, bildat The Good, The Bad & The Queen och gjort en opera baserad på kinesiska 1500-talsromanen Journey To The West med 25 musiker i orkestern och texter på kinesiska, återigen med Jamie Hewlett. Albarn har också gjort en skiva under eget namn med demolåtar inspelade på turné med Blur 2003. De hade då gett ut sin - hittills - sista skiva, denna gång som trio efter att gitarristen och barndomsvännen Graham Coxon slutat.

2009 återförenades de fyra för några konserter. I dokumentären No Distance Left To Run ser man hur publikens allsång till gospelhymnen Tender vägrar ta slut och hur Albarn, ofta beskriven som känslokall, sätter sig framför trummorna och gråter. Året efter släpptes första singeln på sju år i samband Record Store Day. Sedan dess har det pratats om ett nytt album.

I år är det dags för skivdebut med ännu ett projekt. Rocketjuice And The Moon består bland annat även av Flea från Red Hot Chili Peppers. Albarn ska också vara producent åt soullegendaren Bobby Womack. Fortsättning lär följa.

Läs mer om liknande:

Blur återuppstår som fyra

Blurs basist Alex James mötte en gång Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson skildrade mötet i sin självbiografi A Bit Of A Blur

Mer om Alex James och hans nya liv som ostfabrikör

Song 2 innehåller ett riff som placerade Blur på denna smått absurda lista

The Good, The Bad & The Queen var en av 2007-års bästa skivor

Sextiotalspop för nybörjare

Radiohead har också valt en krokig bana

Jag vägrar använda ordet Britpop (förutom när jag påpekar att jag vägrar använda ordet Britpop)

Fler musikbiografier av och om Kate Bush, Bob Dylan, Patti Smith och Neil Young

Paul Simon har också valt att jobba med Afrikanska musiker

Scott Walker är en förebild för Damon Albarn och har producerat en skiva med Pulp

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Vägen till Tinker Tailor Soldier Spy

2011-12-25T12:16:00.010+01:00

1963 gav John Le Carré ut sin tredje roman Spionen Som Kom In Från Kylan. Två år senare kom den nu klassiska filmatiseringen med Richard Burton i huvudrollen som agenten Alec Leamas som låter sig köpas av Östtyskarna. Samma år föddes Tomas Alfredson. Le Carré anses vara spionthrillerns mästare och jobbade för MI5 och MI6 innan han blev författare. Att han debuterade samma år som Berlinmuren restes är en slump som ser ut som en tanke.

Om Ian Fleming med James Bond skildrade agentlivet som en enda lång gräddtårta med biljakter och lättklädda damer har Le Carré skildrat spionens grå vardagsliv som få andra. Få vardagar är heller så grå som den engelska och få grå engelska vardagar skildras lika grått som av Le Carré, men på ett intressant sätt. Le Carrés storhet som författare har alltid varit koncentrationen i de enskilda scenerna. Karaktärernas små egenheter, stämningen och de nyanserna i dialogen. De små pauserna och de där blickarna som kan rädda eller sänka en dag, men som ofta försvinner i litteraturen.

Kanske ska Le Carré därför allra helst avnjutas på originalspråk. Däremot är det inte alltid så enkelt att hänga med i helheten. Men kanske är det medvetet. Karaktärerna i hans böcker famlar ofta efter en logisk helhet med hjälp av otydliga pusselbitar. Och man vet aldrig vilken bit det är som blir nyckeln till pusslet. Som läsare är man lika förvirrad som karaktärerna.

Trots detta - och trots avsaknaden av action - har Le Carrés böcker filmats flitigt. Ungefär hälften av hans romaner har blivit film eller tv-serier. Under de senaste tio åren har vi kunnat se Skräddaren I Panama med Pierce Brosnan och Geoffrey Rush samt The Constant Gardener med Ralph Fiennes och Rachel Weisz i stora roller. De här böckerna både skrevs och utspelar sig efter kalla krigets slut och Le Carrés politiska spel har också gått vidare. Den förstnämnda skrevs och utspelar sig under mitten av nittiotalet. Boken utspelas strax före USAs överlämnande av Suezkanalen, filmen strax efter. Den sistnämnda utspelas i östra Afrika och handlar om läkemedelsindustrin.

Med sin filmatisering av Låt Den Rätte Komma In, baserad på John Ajvide Lindquist roman, fick Tomas Alfredson ett stort internationellt genombrott. Filmen belönades med ett flertal priser i både Europa och USA. Det var inte helt oväntat att han skulle få internationella erbjudanden. Det var heller inte troligt att han skulle tacka ja till vad som helst.

Här kommer Le Carrés roman Tinker Tailor Soldier Spy från 1974, på svenska ursprungligen översatt till Mullvaden, in i bilden. Till skillnad från andra sentida filmatiseringar skrevs boken när kriget fortfarande var kallt. Boken filmades av BBC redan 1979 med Alec Guiness i huvudrollen som den tystlåtne agenten George Smiley. Då blev den serie i sju delar på strax under fem timmar. 1988 gjorde en version för radio i sju halvtimmeslånga avsnitt. 2009 gjordes nya radioversioner av samtliga sju böcker där Smiley förekommer - däribland faktiskt Spionen Som Kom In Från Kylan, där han har en liten roll.

I Alfredson tolkning spelas Smiley av Gary Oldman. Han ska avslöja vilken av kollegorna som spelar dubbelt. Mer än så tänker jag inte avslöja, men resan är väldigt intressant. Man har trevligt medan vad det nu än är som pågår pågår. Och även om man ibland inte tycker det är något alls som pågår är det väldigt snyggt filmat. Filmen spelades in i London, Istanbul och Budapest.

I England hade filmen premiär redan i mitten av september till närmast idel lovord, trots att Alfredson i The Guardian tidigare avslöjat att boken förmodligen var omöjlig att filma. Det tar till exempel tjugo minuter innan Smiley säger något. Samma tidning gav det färdiga resultatet fyra av fem och kallade den fantastiskt kylig. Tänk er om en engelsman skulle göra en ny version av Sagan Om Karl-Bertil Jonssons Julafton och lyckas få högsta betyg i svenska tidningar.

I Sverige får den nu äntligen premiär på juldagen, tre och en halv månad efter England. Detta trots att filmbolagen allt oftare beklagar sig över att illegal nerladdning leder till färre biobesök. Men å andra sidan - till Finland kommer den inte förrän i mars nästa år.

Missa inte. Och kul med en film som är bra för att den är bra och inte bara för att den är svensk.

Läs mer om liknande:

Tinker Tailor Soldier Spy äntligen inte här riktigt än

Låt Den Rätte Komma In utomlands

Och mer om samma

Läs mer om boken Låt Den Rätte Komma In

När gav du din älskling en intervju med Tomas Alfredson senast?

Alfredson är även medlem i Killinggänget

Böcker att läsa denna eller en helt annan höst

Filmtips nu när det ändå är kolmörkt vid fyra i detta underbara land:

Mega Piranha äger!

En annan kultfilm: Anvil! The Story Of Anvil

Läs om den tramsiga och underhållande Pineapple Express

På tal om trams: en Chevy Chase-biografi kanske?

Eller kanske den lite borttappade favoriten In Bruges

Woody Allen klipper bort Marsinvasionen

Läs tips om dokumentärer

Årets bästa skivor 2011

2011-12-23T08:54:00.001+01:00

1 Fleet Foxes - Helplessness blues
Vågade egentligen inte tro att Robin Pecknold och hans mannar skulle lyckas göra en skiva till i nivå med den redan klassiska debuten. Men det gick och lite till. Skäggfolkrockjazzen lever, leve den!

2 Ron Sexsmith - Long Player, Late Bloomer
I en rättvis värld skulle det vara helgdag varje gång Ronald Eldon Sexsmith släpper ny skiva. Hans melodier är genomgående så vackert självklara att man undrar varför ingen annan lyckats hitta dem.

3 Jennie Abrahamson - The Sound Of Your Beating Heart
Hard To Come By var den sortens låt som nästan av sig själv höjde volymen fyra-fem gånger redan första gången låten spelades. Att sedan skivan har fler nummer av samma kaliber gör den till ett fynd.

4 Navarra - Nya Fönster

5 Nisse Hellberg - Flod Av Eld

Annat på skiva och/eller scen: Gillian Welch. Anna Ternheim. Bon Iver. Kate Bush. Bowing 9. The Beach Boys. Paul Simon. The Dead Trees. Booker T Jones. OK Star Orchestra. Tom Waits. Lykke Li. Can. Arctic Monkeys. Iron Maiden. Magic Slim. Adele. PJ Harvey. Wilco. Alison Krauss & Union Station. June Tabor & Oysterband. Tinariwen. Ane Brun. Samling. Loney Dear. George Harrison: Living In The Material World (DVD). Räfven. Hoven Droven. Och Wilmer X är fortfarande världens bästa skånska liveband.

Farväl till och från Sågskära

2011-12-20T13:30:00.003+01:00

Plats: Orgelsalen på Smålands museum.
När: Lördagen 17 december.
Publik: Fullt, dvs ca 100 personer.
Längd: Tre timmar med paus. Nästan Bruce Springsteen-klass.
Bäst: Det är svårt att inte påverkas av atmosfären.
Sämst: Men nu är det slut.
Fråga: Är Sågskära något kommunistiskt?

Under sina trettio år har Sågskära blivit något av en institution inom svensk folkmusik. När det blivit dags att lägga näverskalmejan på hyllan är det passande att farvälet sker på hemmaplan med traditionsenlig julkonsert på Smålands museum under två kvällar. Det är trettioårsfest, julfirande och avsked i samma paket. Konserten har lite jultema, vi får bland annat fyra Staffansånger (han är mest känd för sin insats som stalledräng) och några hits i en av ordets kanske mer vaga definitioner. Tre av de sex nuvarande medlemmarna har varit med hela vägen - Magnus Gustafsson, Toste Länne och Marie Länne Persson - och de andra tre har tillkommit senare. Men även föredetta medlemmar, vänner och medlemmarnas barn gästar. Jag räknar till 16 personer på scen.

De senaste åren har gruppen spelat mer sällan och medlemmarna varit spridda geografiskt och upptagna på olika hålla. I år uppträdde de inte på Korröfestivalen. Det är som om Kalle Anka skulle missa julafton. Under åren har de prisats och spelat runt om i Europa och spridit småländska visor ända nere i Grekland. Om inte det vore nog har de även nästan testats till Svensktoppen, men låten var några sekunder för lång för att passera regelverket. De har också kallats för Sögskåra i Californian Fiddle Magazine, Sackskara i Tyskland och Skottkärran. Men den sistnämnda spelningen blev inte av.

Oavsett namnet spelar de traditionell folkmusik med början i tidig medeltid med levande och frisk attityd. Det pratas också mycket och det blir något av en anekdoternas afton. Berättelserna gör att den känslomässiga kopplingen till visorna, polskorna, balladerna och valserna blir större och vi bjuds på ett flertal skratt. De är inte bara musikaliska berättare utan även muntliga. Magnus och Marie skulle kunna turnera och berätta anekdoter från alla år på vägarna. Även i pauserna mellan låtarna är stämningen alltså avslappnad och lekfull - som en lyckad familjefest där alla kan spela och sjunga både lågmält och högljutt. Musiken är också både instrumental och a cappella.

Helgen innebar en svängig, vacker och värdig avslutning på en lång, varierad och både krokig och brokig karriär där även många i publiken förmodligen varit med sedan dag ett.

Läs mer om liknande:

Korrö Folkmusikfestival 2011

Medeltida ballader satte guldkant på tisdagskväll

OK Orchestra bjuder på gränslös musik

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Mer om Jan Johansson och svensk jazz

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Korröfestivalen 2009 har landat med Kebnekajse

Kebnekajses Göran Lagerberg var tidigare med i popgruppen Tages

Gillian Welch spelar amerikansk foilkmusik och har gjort en av årets skivor

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Foto: Martin Davidsson

Tanke och skratt med Hasse & Tage & Monica

2011-12-11T19:49:00.004+01:00

Om Hasse Alfredson och Tage Danielsson skriver en text och Monica Zetterlund sjunger den är man nog så nära toppen man kan komma i Sverige. När de dessutom gör det till melodin från As Time Goes By är det bäst att hålla i sig, för då kan man blanda in Ingrid Bergman också (det ska vi inte, men jag vill ändå nämna henne).

Satir är en svår konst, för den kräver intelligens av både den som skriver – hur långt vågar man gå: ska man vara tydlig eller subtil? – och den kräver intelligens av den som lyssnar eller läser – om man inte förstår satiren får budskapet omvänd funktion. Jag vill inte påstå att jag är lika smart som Hasse & Tage, tyvärr, men jag förstod redan första gången jag hörde Men Tiden Går att den drev med en förenklad världsbild, tydliga gränser mellan svart och vitt, gott och ont. Inga nyanser förutom hjälte och skurk. Sådan retorik fungerar förstås inte på vuxna människor. Hasse och Tage litade på publiken. De börjar med att hylla nostalgin, samma nostalgifunktion de numera själva fyller med sina böcker, revyer, filmer och texter, men sedan får vi snabbt se baksidan.

Och Ingrid Bergman log rart
Och ömt mot Humphrey Bogart
I vit tropik-kavaj
I baren drog en pianist
As Time Goes By

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god da
Så enkelt allting var

Jag såg nyligen filmen Sergeant York med Gary Cooper i huvudrollen, på tal om detta – pinsamt nog regisserad av gamla favoriten Howard Hawks. Den utspelas under första världskriget. Cooper är en försupen slashas i den amerikanska södern som finner gud, blir nykter, lär sig bibeln utantill, krigsvägrar, I reckon the good book say it´s wrong to kill, men åker ändå till Europa. Gud har förstås inget emot att man krigar för att de goda ska segra (det är egentligen bara, grovt räknat, när man dödar hederliga vita amerikaner som gud blir lite sur).

Baserad på en verklig historia, står det i förtexterna. Exakt HUR mycket den är baserad på verkligheten framgår inte. Man får heller inte veta på vems tolkning av verkligheten den är baserad. Men, det måste medges, lite imponerad blir man ju när en man lyckas tillfångata hela tyskarnas västfront på egen hand. Och är det inte tyskar så är det ryssar eller indianer.

Sheriffer var så snygga
Och ryssar var så stygga
Mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
As Time Goes By

John Wayne var allas vän
En riktig man bland män
Med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
Med tiden går

Jag hoppas, och tror kanske till och med, att det finns en större medvetenhet idag. Att vi har gått från svart-vitt till färgseende, men ibland undrar man. Det kanske inte är så illa som det verkar. För det är oftast de som tror och påstår sig veta som hörs mest. De som tar de enklaste lösningarna, de som väljer detaljerna som passar deras argument och blundar för helheten: de har en tendens att få uppmärksamhet.

En guling var en guling
En elak liten fuling
Mot honom sköt de prick
Bob Hope var alltid väldigt kvick
Men tiden gick

För fred och frihet
Drog de ut i fält
Och som en tomte smila Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Det är inte något fel på enkla lösningar i sig, men när det sker på bekostnad av nyanserna kan det bli farligt. När nostalgin lägger sitt rosaskimmer över vad som egentligen hände, när allt var bättre förr. Allt kan omöjligt varit bättre förr. Vissa saker var förmodligen bättre förr, vissa saker är som allra bäst just nu, vissa saker kommer vara som bäst i en okänd morgondag.

En sak är jag däremot säker på. Ingrid Bergman log rart, även om det är möjligt att hon gjorde det bara för att det rimmar med Bogart.

Monica log förresten lika rart hon, särskilt när hon jobbade med Hasse & Tage.

Jag förstår henne.

Och Ingrid Bergman log rart
Och ömt mot Humphrey Bogart
I vit tropik-kavaj
Och i baren spela pianisten
As Time Goes By

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare

Monica Zetterlund första inspelningar hittade

Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Esbjörn Svensson har omkommit

Miles Davis skiva Kind Of Blue tycks vara ständigt aktuell

Ken Burns dokumentärserie om jazz rekommenderas

Charlie Parker lever fortfarande

Sextiotalspop för nybörjare

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Här nämns också lite jazz bland blandade skivfynd

Syster Sol fixar dans till baktakt

2011-12-06T10:31:00.001+01:00

Plats: Kafe De Luxe.
När: Fredagen den 2.
Publik: Från halvfullt till helfullt.
Längd: En timme.
Bäst: Helgen vecka 48 kunde inte fått en mer bastung inledning.
Sämst: Sången har ibland svårt att hävda sig.
Saknade mest: Hon hade gärna fått spela Bland dem.

Om man inte riktigt kan bestämma sig för om man är upplagd för reggae, electro, hiphop eller jazz är Syster Sol en bra blandning. Isabel Sandblom, som hon egentligen heter, är aktuell med sin andra skiva Kichinga där hon till skillnad från på debuten Dömd Att Bli Bedömd också sjunger på engelska. Skivorna bidrar med ungefär lika många låtar under kvällen. Ding Ding Värld och Special Place drar ner störst jubel. Hon blandar politik med allmänna funderingar kring samhället, inte helt oväntat ofta från ett ung människas perspektiv. Kvinnliga soloartister är annars ovanliga inom reggae och de som skriver egna texter ännu mer sällsynta. Detta trots att musiken funnits i Sverige sedan mitten av sjuttiotalet när Peps Persson - vem annars? - satte en väldigt hög standard för musiken med texter på svenska.

Det är lätt att dras med av Syster Sols utstrålning och publikkontakt som är av den sorten att publiken blir en viktig del i helheten. Hon står inte still i onödan och det tätnar snabbt framför scenen när konserten börjar. Om hennes skivor är lite ojämna märks det inte live där alla snart blir ett gäng som gungar och rör sig i takt. Trots att systern inte debuterade som soloartist förrän 2009 hade hon redan innan dess samlat på sig erfarenhet från bandet Livelihood och det märks. Hennes energiska närvaro, hon dansar lika mycket som publiken, skapar kontrast till det tunga budskapet i texterna. Men hon är intelligent nog att leverera det med glimten i ögat och därmed göra det lättillgängligt. Rent musikaliskt finns det förmodligen få länder i världen som är mindre reggae än Sverige, särskilt så här års. Men det är egentligen i en varm källare den bäst kommer till sin rätt. Bandet består av gitarr, synt, trummor och mest av allt bas. Hennes för genren otypiska röst gör också uttrycket personligt. I de - väldigt få - lugnare stunderna påminner hon om Billie Holiday.

Syster Sol gör musik som det är svårt att stå still till, i synnerhet live, och detta i kombination med den ständiga påeldningen av publiken gör att hon är lätt att tycka om. När hon avslutar med en reggaeversion av Destiny´s Childs Survivor, som blir sista låt efter Kärleksrevolt, känns det som en fullt logisk avslutning.

Läs mer om liknande:

Hoven Droven rockar med fiol

Korrö Folkmusikfestival 2011

OK Orchestra bjuder på gränslös musik

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Jan Johansson och svensk jazz

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Både Esbjörn Hazelius och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Wilco, Governor Andy och Monday Night Big Band

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live

Ursprungligen publicerad i Smålandposten.

I vilket jag inte orkar läsa ett helt ord ordentligt

2011-12-04T16:28:00.008+01:00

Sort Sol är ett danskt skrammelrock´n´roll-band som kan ses som något av våra södra grannars svar på Wilmer X. De har inte gjort någon ny skiva på tio år, men tidigare i år återförenades de för några spelningar med i alla fall två originalmedlemmar (Sort Sol, inte Wilmer X). För några veckor sedan läste jag att de skulle komma till staden som aldrig vaknar . Just nu lanserar den sig som Europas grönaste stad efter att den förra satsningen som minirondell-staden konstigt nog inte fungerade som turistattraktion.

Men. Sort Sol skulle komma hit och spela. Glad i hågen kontaktade jag chefen på den lokala tidningen och meddelade att det där vill jag skriva om.

I fredags kollade jag lite mer noggrant när konserten skulle börja. Då läste jag också lite där det tidigare stått mer info kommer. Svensk reggae? Vid en närmare titt var det Syster Sol som skulle stå på scenen.

Sort Sol, Syster Sol.

Men men. Konserten var bra. Däremot kände jag att den danska skrammelrocken lyste med sin frånvaro. Inte för att jag har något emot baktakt och fet bas. Men lite snopet var det kanske.

Läs mer om livekonserter och sånt i en radda länkar som inte har något med varken Sort Sol eller Syster Sol att göra:

Hoven Droven rockar med fiol

Korrö Folkmusikfestival 2011

OK Orchestra bjuder på gränslös musik

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Jan Johansson och svensk jazz

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Både Esbjörn Hazelius och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Wilco, Governor Andy och Monday Night Big Band

Tekniken går framåt, kanske på längtans bekostnad

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live

Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi 2012

2011-12-03T14:54:00.006+01:00

Så här nästan åtta månader innan Bruce Springsteen & The E! Street! Band! spelar på Ullevi den 27 och 28 juli i herrens år 2012 är det väl dags att börja ladda? Nedan finns länkar som passar till uppvärming för oss glada som fick biljetter. One two three four!

Läs mer om Bruce Springsteen:

Bruce Springsteen för nybörjare

Läs om ett genrep i New Jersey inför en tidigare turné

Fakta om Bruce Springsteen.

En intervju med Bruce Springsteen från engelska dagstidningen The Guardian

En bra Bruce Springsseen-artikel av Mats Olsson

Bruce Springsteen på CD-R

Pratar man liveskivor finns det några bidrag från Bruce Springsteen som är värda att nämnas

Bruce Springsteens skiva The Seeger Sessions rekommenderas

Danny Federici, den lilla lugna mannen bakom orgeln, gick bort 2008

Saxofonisten Clarence Clemons hann ge ut sin självbiografi innan han gick bort tidigare i år

Bruce Springsteen tar över media i samband med varje Sverigebesök

Producenten Phil Spector var en viktig förebild för Bruce Springsteen under arbetet med Born To Run

Bruce Springsteen skrev även musiken och delar av texten till Patti Smiths enda egentliga hit Because The Night

Tio år sedan George Harrison gick bort

2011-11-29T17:27:00.008+01:00

Den kanske allra bästa repliken i filmen A Hard Day´s Night serveras av George Harrison. En journalist frågar honom what do you call that hair style? och han svarar Arthur. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Även om Ringo Starr var den skalbaggen som hade enklast för att agera naturligt på vita duken var det George som gjorde bäst ifrån sig i filmbranschen. Han medverkade både i The Rutles och Life Of Brian - två av de roligaste filmerna som gjorts. Den sistnämnda finansierade han dessutom. Hans vänner i den engelska humorgruppen Monty Python Eric Idle och Michael Palin hade svårt att hitta finansiärer till sitt nya manus. George fick läsa det, gillade det och lär ha sagt I have to see this. Han betalade därför inspelningen. Det kan vara världens dyraste biobiljett.

Som låtskrivare stod George onekligen i skuggan av John Lennon och Paul McCartney. Men han skrev redan under sextiotalet saker som Don´t Bother Me (kanske min personliga favorit), Think For Yourself, Taxman, I Want To Tell You, While My Guitar Gently Weeps (missa inte ensam-med-gitarr-versionen på Anthology 3) och Long Long Long. Någon har sagt i vilket annat band som helst hade George varit nummer ett och det kan vara så. Men i The Beatles var han alltid lillebror. I en intervju konstaterade han sakligt Paul was always nine months older than me. Even today he´s still nine months older than me. John var ytterligare nästan två år äldre.

Lyssna på A Concert For George där några av hans närmaste vänner sjunger några av hans bästa låtar. Bland höjdpunkterna finns den för mig tidigare okända Sam Brown som gör en enorm version av den sentida höjdaren Horse To The Water. Här kan man dessutom tappa hakan vid insikten att sonen Dahni (med hustrun Olivia) ser mer ut som en ung George än vad George själv gjorde, och detta trots att han runt -63 såg extremt mycket ut som sig själv.

Han var förmodligen den som tröttnade först av alla på Beatles-hysterin (även om John senare gjorde mer väsen av sin brytning). Redan 1966 när bandet bestämde sig för att sluta turnéra började han kalla sig för trädgårdsmästare, snarare än musiker. Samma år sjöng han om att vara rik popstjärna och ändå tvingas betala skatt.

Året efter sjöng han i Within You, Without You om folk som vinner världen men förlorar sig själva. Då var han 24 år.

Den här motsättningen är ett genomgående tema i hans liv. Han var den andliga sökaren med ett stort intresse för snabba bilar.

1966 åkte han till Indien för att studera föreslog vännen och mentorn Ravi Shankar att han skulle odla mustasch för att maskera sig. Snart hade alla beatlarna gjort samma och det blev en viktig del av deras visuella framtoning kring Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club. Även Georges intresse för Indien och meditation skulle få en viktig social funktion under deras senare år.

När The Beatles spelade in sin sista skiva 1969 bidrog han med Here Comes The Sun och Something. Den sistnämnda ansågs av både John och Paul var skivans höjdpunkt och blev också Harrisons första singel A-sida.

George brukar kallas den osynliga gitarristen. Han lät alltid känslan gå före tekniken och var ingen vräkig se mig, älska mig-typ. Hans ofta sparmakade gitarrsolon var dessutom perfekta komplement till Lennons mer skogshuggarartade sätt att spela. Den blandning av ballerina och skogshuggare de skapade tillsammans kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av The Beatles ljudbild.

Mitt favorit Harrison-solo är förmodligen det i All My Loving. Det är dessutom ett av väldigt få gitarrsolon jag aldrig kan låta bli att sjunga med i (ja, sjunga med i, försök själva). Den där lilla knorren på slutet får mig att le varje gång.

Han fick ändå sitt erkännande som soloartist 1970 med trippel-LP:n All Things Must Pass som än idag är en av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda. Den sålde bättre än det årets skivor från John och Paul gjorde sammanlagt. Nu hade lillebror en gång för alla visat att han också kunde och kanske var det en anledning till att hans skivor efter det blev av mer varierad kvalitet. Intresset för turnéer och skivor var aldrig tillräckligt stort och brinnande för att skapa några mästerverk, även om han aldrig gjorde något som helt saknade värde. Men han prioriterade annat. Bland annat att vara hemma med sonen Dhani som föddes 1978 i äktenskapet med andra hustrun Olivia.

Riktigt avslappnad verkar han inte varit i en studio förrän bildandet av det anspråkslösa hobbyprojektet The Traveling Wilburys, som startades med några vänner (Tom Petty, Bob Dylan, Jeff Lynne och Roy Orbinson). Då behövde han inte vara mer än en i gänget och slapp stå ensam i rampljuset.

När George Harrison till slut förlora kampen mot cancern den 29 november 2001 regnade lovorden från fans, vänner och kollegor runt hela världen. Jag minns vad Keith Richards sa: I hope he is jamming with John. Det hoppas jag också.

Och för många var det ett litet hörn av barndomens eviga sommarlov som slocknade när den tysta tystnade för sista gången.

Läs mer om The Beatles:

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909

Mer om de remastrade boxarna

It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver

Läs mer om The White Album

Om låten Hey Bulldog, ett borttappat mästerverk

Om Paul McCartney

Paul McCartney för nybörjare

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

George Harrison är förresten nu också aktuell som huvudrollsinnehavare i Martin Scorseses dokumentär Living In The Material World som under 3,5 timmar går igenom Harrisons liv från a till ö. Rekommenderas. Scorsese har också, bland en hel del annat, gjort No Direction Home om Harrisons kompis Bob Dylan. Även han är musiker.

Kate Bush ger oss 50 Words For Snow

2011-11-24T10:16:00.002+01:00

Man lär sig tålamod av Kate Bush. Det här är hennes tredje skiva med nya låtar på lite mer än 20 år och man blir inte besviken. För trots alla som inspirerats av henne finns det fortfarande bara en Kate Bush. Om någon annan gjort en nästan fjorton minuter lång låt om en kvinna som blir förförd av en snögubbe hade man misstänkt att idéerna tagit slut, eller i alla fall att medicinen slutat verka. Men i Bushs fall är man mest förvånad över att hon inte gjort jazziga Misty förr.

Elton John sjunger duett på Snowed In At Wheeler Street. Bortsett från slutet där han kopplar på sin Las Vegas-röst och Bush följer efter låter det riktigt bra. På titelspåret dyker Stephen Fry upp och går igenom - förstås - femtio ord för snö. Men han väljer tyvärr/tack och lov att inte sjunga.

I inledande rysarpianoballaden Snowflake sjunger hennes tolvåriga son de höga toner som Bush själv kanske inte mäktar längre. Hon är trots allt inte Neil Young. Låten består nästan bara av piano och sång och har det där dämpade ljudet som uppstår när det snöar så långsamt att flingorna nästan inte orkar ta sig till marken. Förstås inte av en slump. Bushs röst är också mer dämpad numera, men fortfarande lika vacker och på många sätt mer gripande. Skivans andra halva är mer varierad och har större arrangemangen. Kanske en nödvändighet, men det resulterar också i att den blir lite lösare i kanterna. När den sjunde och sista låten tonar ut efter sammanlagt 65 minuter har hon mig återigen lindad kring sitt lillfinger. Och ska ni bara köpa en temaskiva om snö i år är det den här.

Lyssna på 50 Words For Snow på Spotify!

Läs mer om liknande:

Kate Bush släppter Director´s Cut

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie Abrahamson på The Sound Of Your Beating Heart också

Paul McCartney också

Kanske kan passa på att nämna PJ Harveys skiva Let England Shake också?

Fleet Foxes bygger på Helplessness Blues upp inre landskap precis som Kate Bush

Flermusikbiografier? Bob Dylan, Patti Smith, Neil Young och Kate igen

Här lyssnade jag på samlingen The Whole Story

Du har väl inte missat Ken Burns dokumentärserie om jazz?

Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag

Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Debutanterna Samling lever upp till förväntningarna

2011-11-22T10:12:00.002+01:00

Plats: Kafe De Luxe.
När: Fredagen den 18.
Publik: Ett sextiotal.
Längd: 45 minuter.
Bäst: Svänget, draget, rytmen och groovet.
Sämst: Ljudet är murrigt och mätarna tycks stå på rött.
Saknade mest: Att de inte gjort fler skivor att spela låtar från.

När man pratar om svensk progg tänker de flesta förmodligen på Hoola Bandola Band och Nationalteatern. Men strax bakom de stora namnen fanns band som Träd, Gräs Och Stenar vars musik hade inslag av psykedelisk rock. Bland de tyngre banden fanns också svenska hårdrockspionjärerna, måste man väl ändå kalla dem, November. Någonstans i det här gänget ska nya svenska gruppen Samling in, och de är tyngre - och bättre - live än på skiva. Och då är de ändå väldigt bra på skiva. Bortsett från att deras namn är omöjligt att googla finns inte mycket att klaga på. Man kan dra paralleller till samtida band som Dungen och The Soundtrack Of Our Lives, men med mindre The Stooges och mer funk i skivhyllan. Rent visuellt ser de ut som om Led Zeppelin fått barn med Fleet Foxes. Basgångarna förtjänar en egen applåd. Så även en medlem som nästan bara spelar maracas och en som spelar congas. Inte konstigt att rytmen är tung. De har dessutom tillsatt så mycket wah-wah-pedal att Jimi Hendrix skulle kunna nicka igenkännande. Synd bara att texterna bitvis försvinner helt i ljudbilden. Bara under de relativt få lugnare stunderna går orden att urskilja ordentligt. De förtjänar att höras.

Medlemmarna Max Groundstroem, Petter Karlsson, John Lindblom, Victor Hvidfeldt, Topi Öhman, Erik Sainz och Karl-Johan Liljeberg skulle förmodligen velat att kalendern visat någonstans mellan 1969 till 1972, men man kan inte få allt. Med bara ett fullängdsalbum i bagaget och EPn Anna är den stora frågan om de kan leva upp till nivån de etablerade på debuten När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda, som bland annat innehåller P3-favoriten Stackars Lilla Värsting. Den spelas förstås som en av konsertens tio låtar och så gör de flesta av bandets än så länge begränsade - rent numerärt alltså - repertoar. Dra Täcket Över Huvudet, Aldrig Sätta Sig På Tvären och Desperationen tillhör höjdpunkterna. Ska man vara kritisk kan man klaga på att det har gjorts förr. Men bra musik är bra musik är bra musik (osv). Somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk/men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram, sjung Pugh en gång i tiden. Och ikväll både bollas och rullas det ordentligt. Samling ser till att förret är minsta lika bra nu som då.

Läs mer om liknande:

Led Zeppelin för nybörjare

Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues

Läs mer om The Stooges och punk för nybörjare

Boken 99 Proggplattor även för oss som inte var där

Pugh spelar pärlor för svinen

Nisse Hellberg som vanligt bättre än vanligt

Recension: Nisse Hellberg - Flod Av Eld

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Min entusiasm för Bron har delvis gått över

2011-11-17T09:09:00.006+01:00

Den svensk/danska deckaren Bron började över förväntan, men har tyvärr - nästan - jobbat sig ner till sedvanlig svensk deckarnivå. Saga Norén (länskrim, Malmö), lysande spelad av Sofia Helin, har under åtta avsnitt varit som en robot, inte gjort några som helst polisiära misstag och borstar tänderna med pistolen i handen.

OBS! Inlägget kan komma att innehålla spoilers. Om ni ännu inte sett nionde avsnittet och hellre får spänningen förstörd av manusförfattarna än av undertecknad vill jag rekommendera att ni slutar läsa.

Men nu är Norén (länskrim, Malmö) i ett hus som bara består av fönster och till synes inga väggar alls med sin danske kollegas son (kollegan lysande spelad av Kim Bodnia). Då kommer hon plötsligt till insikt om att det är just den sonen mördarpsykopaten egentligen är ute efter. Hon anropar polisen som vaktar utanför, men får inget svar. Då förstår hon att mördarpsykopaten redan oskadliggjort vakten. Nu visar det sig att hon själv inte har vapen med sig, trots att hon är på uppdrag och mördarpsykopatens identitet avslöjats.

Vad gör Norén (länskrim, Malmö) i den här situationen:

A: Beter sig som hon brukar, ringer polisen och informerar dem om sin insikt. Fem minuter senare är polisen där och mördarpsykopaten arresteras.

B: Tänder alla lampor i huset och dundrar på med Metallica och Lou Reeds gemensamma skiva Lulu så högt det går. Mördarpsykopaten i trädgården håller sig för öronen, skriker och springer därifrån.

C: Släcker först alla lampor och går - fortfarande obeväpnad - ut i den mörka trädgården och försöker locka fram mördarpsykopaten med solrosfrön och små ostkuber hon försiktigt skurit till.

Lite oväntat är alternativ C det som är närmast manusförfattarnas lösning på det hela. Jag förstår att ett manus ska vara spännande, men när karaktärerna agerar bara efter vad som blir mest spännande och struntar i allt vad verklighet heter blir det lätt lite löjligt. Lite extra synd på en serie som började så bra.

Läs mer om lite bättre serier, både drama och komedi:

Boardwalk Empire har äntligen börjat på SVT

The Trip har också just börjat visas på SVT

Läs om en prisutdelning till Mad Mens fördel

Om ni mot alla odds inte har en aning om vad Man Men handlar om

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Wire tog slut

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Sopranos tog slut

Läs om en dåre som argumenterar för att Gudfadern III är underskattad

Läs om en Al Capone-biografi

Metallica för nybörjare

Humor-special:

Monty Python

Fawlty Towers

Ripping Yarns

Grotesco

Lästips: Caitlin Morans bok How To Be A Woman

2011-11-14T12:43:00.009+01:00

Efter att löst räknat 58 skribenter jag litar på rekommenderat Caitlin Morans självbiografi How To Be A Woman tog jag mig friheten att läsa den. Det var ett bra beslut. Den är en blandning av självbiografi, både uppväxt och nuväxt, feministiskt manifest och teorier och åsikter om allt utom Loutallicas skiva. Även om man inte är lika förtjust i väskor som författaren kan man känna igen sig i hennes nakna och kompromisslösa skildring av hur det är att förväntas vara vuxen. Både vad gäller för och nackdelar.

Moran började sin skrivkarriär på veckomusiktidningen Melody Maker och skriver numera för bland annat The Times och The Guardian. Hon är den där sortens skribent med ett språk man cyklar i med lagom mycket nerförslut. Man behöver inte anstränga sig och får några goda skratt på vägen, även om många av de inte lika roliga passagerna tillhör de verkliga höjdpunkterna.

Moran har åsikter om en i Sverige aktuell debatt:

But, of course, the hiring of domestic help isn´t a case of women opressing other woman, because WOMEN DID NOT INVENT DUST. THE STICKY RESIDUE THAT COLLECTS ON THE KETTLE DOES NOT COME OUT OF WOMEN´S VAGINAS. IT IS NOT OESTROGEN THAT COVERS THE DINNER PLATES IN TOMATO SAUCE, FISHFINGER CRUMBS AND BITS OF MASH. MY UTERUS DID NOT RUN UPSTAIRS AND THROW ALL KIDS´ CLOTHES ON THE FLOOR AND PUT JAM ON THE BANISTER. AND IT IS NOT MY TITS THAT HAVE SKEWED THE GLOBAL ECONOMY TOWARDS DOMESTIC WORK FOR WOMEN.

Nej, hela boken är inte skriven i versaler (VERSALER), men den vassa tonen är genomgående. Om den svenska feminismen förpackades lika underhållande kanske den skulle kunna tilltala lite fler män? Inget ont om Budrån Skalman och Shinda Frogman Bugge. Men deras retorik är inte särskilt underhållande utformad, även om Skalman försökt. Och stora frågar förtjänas att förpackas på ett roande sätt så att man kan sälja dem även till folk som egentligen inte vill köpa. Istället för att göra det här inlägget längre slutar jag skriva nu så ni får tid att läsa Caitlin Moran.

Everything else in this world, you can pay someone to do for you. There are places that will bleach your anus for you - lest you consider the skin tone too dark. That´s right. For cash, someone will apply peroxide to your bumhole, and make it look like Marilyn Monroe. If you have mines in your field, you can pay someone to risk their life removing them. If you want to watch people pound each other´s nasal cartilage to a pulp with their fists, you can go and see cage-fighting. There are people out there carting night soil, working as mercenaries, and masturbating pigs in jars.

And yet, somehow, in the midst of all this - and of all the jobs we get chippy about - it´s still wrong for a woman in North London to employ someone to clean the house.

Läs mer om läsning:

George Pelecanos är en av författarna bakom hyllade tv-serien Treme

George Pelecanos intervjuas i tidningen

Missa inte Anna Funders bok Staziland

Frank McCourt har avlidit

Joyce Carol Oates intervjuas

En okänd bok av en okänd författare

Konsten att ljuga om läsning

Biografiernas år

Konsten att hylla en bok

Lite böcker om historia kanske, nu när kvällarna blir längre

Böcker om historia?

Lars-Olov Larssons Gustav Vasa - Landsfader eller tyrann?

Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse

The Trip börjar visas på SVT idag - SE!

2011-11-10T08:23:00.002+01:00

Komikern och skådespelaren Steve Coogan får i uppdrag av engelska tidningen The Observer att köra runt i norra England och testa restauranger. Han bjuder med sin kompis Rob Brydon, även han komiker och skådespelare, och tillsammans åker de runt, äter, och gör imitationer av blandad kvalitet för och av varandra. Det är upplägget för serien The Trip. Rent handlingsmässigt är det kanske inte Star Wars, men två bra skådespelare och sammanlagt nästan tre timmar - fördelade på sex avsnitt - räcker längre än man kan tro. Coogan och Brydon spelar lätt/svårt skruvade versioner av sig själva och de bägge är vänner även i verkliga livet. I ton och stil påminner det till viss del om engelska originalversionen av The Office, särskilt den lite mörkare andra säsongen.

Här i Sverige är Steve Coogan möjligtvis mest känd för sin karaktär Alan Partridge vars tv-serie Knowing Me, Knowing You With Alan Partridge sändes på svensk tv i mitten av nittiotalet, vilket också den fristående uppföljaren I´m Alan Partridge gjorde. Han har också varit med i Sofia Coppolas Marie Antoinette, Hot Fuzz, Ben Stillers (liten roll här) Tropic Thunder och, eh, Natt På Museet-filmerna. Rob Brydon är i Sverige förmodligen minst okänd för sin roll som Roman de Vere i Little Britains tredje säsong och han var även med i Lock, Stock And Two Smocking Barrels.

The Trips regissör Michael Winterbottom är ett stort namn i England, i Sverige är han än så länge en hemlighet för alla utom en liten klunga anglofiler. För er andra är han förmodligen minst okänd för 24 Hour Party People, som handlar om skivbolaget Factory startat av Tony Wilson - som spelas av Coogan och även Brydon skymtar förbi i en liten roll, Tristam Shandy (Coogan och Brydon i huvudrollerna) och Välkommen Till Sarajevo.

Det är med andra ord ett rutinerat och sammansvetsat gäng som ligger bakom serien. Och det märks. Det är den sortens serie som får en tänka de måste haft väldigt kul när de spelade in det här, vilket också bidrar till att de mörkare partierna träffar desto hårdare.

På torsdagar sex veckor framöver är det alltså något av en högtidsstund för vänner av engelsk humor. 22:45 på SVT1.

Läs mer om engelsk humor (oavsett varifrån den kommer):

Monty Python

Fawlty Towers

Ripping Yarns

Grotesco

Övrigt relaterat:

En nybörjarguide till det bästa bandet på Factory - Joy Division

Filmen Control handlar om Joy Divisons sångare Ian Curtis

Trummisen Ginger Baker från bl a Cream är en väldigt rolig engelsman

Nisse Hellberg som vanligt bättre än vanligt

2011-11-08T09:14:00.001+01:00

Plats: Växjö teater.
När: Fredagen den 4.
Publik: Full parkett och halvfull balkong.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Det mesta.
Sämst: Sittande publik och rock´n´roll?
Saknade mest: Något från Xtrem. Eller En Man För Varje Öppet Hak.

Få musikstilar kräver samma precision som rock´n´roll. Med för mycket tyngd åt ena hållet blir det dansband och med för mycket tyngd åt andra hållet blir det stelbent gubbrock. Efter mer än 30 år i det magiska gungets tjänst vet Nisse Hellberg vad han håller på med. När han dessutom backas av bandet Helltones blir det såhärtajt. Allt låter barnsligt enkelt och det är lätt att missa hur skickliga de är. Det där kan väl vem som helst spela, hör man ibland folk säga om rock´n´roll. Men så är det inte. Nu får vi för första gången i solosammanhang också lite Wilmer X-låtar. Fick sommarens återförening Hellberg att återupptäcka de första 25 åren av karriären? Även solo blir det nu, som på senaste skivan Flod Av Eld, mer ´n´roll än abilly. Det låter, tja, sexigare. En Stad Som Aldrig Vaknar, Jag Är En Skakad Man (jäklar vilket gung!) och Nån Måste Få Jobbet Gjort är så bra att jag får tårar i ögonen. Pil Av Silver visar att Nisse förstår den i Sverige missförstådda countryn och inte bara ser det som en rolig hatt att testa framför spegeln.

Hellberg och gitarristen Janne Lindén (ni missade väl inte hans slidegitarr i Bok I Retur?) är så samspelade att det är svårt att höra var den ena slutar och andra börjar. När det gäller att fixa sväng och driva låtarna framåt är de omutliga. När det gäller att spela wack-wack-wack eller fopp-fopp-fopp har Hellberg en precision och ett drag som kan mäta sig med likaledes underskattade Malcolm Young i AC/DC. Trummisen Marcus Källström och Affe Östlund på ståbas är bitvis ettriga som flugor på vad nu flugor gillar. Man dansar snart sittandes. Nisse tröstar oss med att han i Finland spelat för liggande publik. Publiken är annars något äldre än Wilmer X-diton, för att inte nämna nyktrare. Det är också tacksamt enkelt att avgöra vilka låtar som legat på Svensktoppen: söta små sextioplus-tanter börjar plötsligt klappa som om det inte fanns någon morgondag.

Rock, rock´n´roll, rockabilly, country och blues bjuds, allt serverat med samma fingertoppskänsla. Allt också med uppenbart genuin spelglädje. Dessutom med texter som har hjärta utan att bli smet, glimten i ögat utan att bli trams och tyngd utan att bli predikande. Frågan är om någon i Sverige gör den här musiken bättre. Och svaret är nej.

Läs mer om liknande:

Recension: Nisse Hellberg - Flod Av Eld

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband

Nisse Hellberg var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Jag har sett Nisse Hellberg på KB i Malmö

Nisse Hellberg har också gjort The Lonely Boys med Per Gessle

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The Rolling Stones Rock And Roll Circus

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Foto: Magnus Mosén/SR Kristianstad.

The Beach Boys SMiLE 45 år försenad

2011-11-04T09:19:00.002+01:00

När The Beach Boys, med kompositören, arrangören och producenten Brian Wilson i spetsen, släppte Pet Sounds våren 1966 var det deras elfte LP på fyra år. Litet hit-CV: Surfin´ USA, Surfer Girl, Fun Fun Fun, I Get Around, Don´t Worry Baby, When I Grow Up (To Be A Man), Help Me Rhonda och California Girls. Pet Sounds var ett försök att ta popmusiken till en högre konstnärlig nivå och Wilson började kallas geni. Under inspelningarna påbörjades också Good Vibrations, men den fick vänta och släpptes istället under hösten som singel. Den blev listetta och sålde över en miljon exemplar. Låten var tänkt som det första smakprovet från kommande skivan SMiLE, tänkt att släppas till julen 1966, som skulle höja nivån ytterligare med återkommande teman a la klassisk musik, snarare än bara som en samling låtar. Musiken beskrevs som a teenage symphony to god. Brian sa nyligen att det var textförfattaren Van Dyke Parks som myntade begreppet och att han själv aldrig förstått innebörden, men tyckte det lät häftigt.

Med ambitionsnivån och skaparkraften på topp satte nu Wilson och studiomusikerna i The Wrecking Crew, kända också från skivor med t ex The Byrds och Phil Spector, i gång och allt började bra. Problemen började när de andra strandpojkarna kom hem från turné och skulle spela in sången. De tyckte musiken var konstig och texterna obegripliga. Wilson, som redan 1964 slutat turnéra efter ett nervöst sammanbrott och nu regelbundet använde tyngre droger, tog omdömet hårt och började själv tvivla. Skivan flyttades fram till januari 1967. I april var enligt Brian tolv låtar klara, utsaxade från 30 färdiga timmars musik. I maj meddelades att allt kasserats och 400 000 färdiga skivomslag lades på hyllan. Kombinationen av bandets och Wilsons inre motsättningar blev honom övermäktig. I juni fyllde han 25. I juli släpptes Heroes And Villains som framgångsrik singel, men inte i den version som var tänkt för SMiLE.

Redan i februari släppte The Beatles sin singel Strawberry Fields Forever/Penny Lane och Brian lär ha skakat på huvudet och sagt de hann före. I april tittade Paul McCartney förbi i studion, mumsade lite morot på låten Vega-Tables och satte sig vid pianot och spelade She´s Leaving Home. Den var så vacker att Brian och dåvarande frun Marilyn började gråta. Paul ska ha sagt det är nog bäst du lägger på ett kol. När Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band kom i juni var slaget definitivt avgjort, om inte förr. Pepper var ett svar på Pet Sounds, i sin tur en respons på The Beatles Rubber Soul från 1965.

The Beach Boys fortsatte, men Brians medverkan var allt mer sporadisk. Hans bröder Carl och Dennis klev fram och var kreativt intressanta men kommersiellt skrala, särskilt i USA. 1970 nådde skivan Sunflower, en av deras bästa, inte högre än plats 151. En handfull låtar från SMiLE såg dagens ljus under de här åren. Bland andra Our Prayer, Cabinessence och Surf´s Up. Intressant nog är det denna borttappade era (1967 till början av sjuttiotalet) som nu hyllade band som Fleet Foxes och Band Of Horses inspireras av, snarare än de kända hitsen.

Men myten om SMiLE växte och gavs återigen nästan ut i början av sjuttiotalet. Artiklar och böcker om det borttappade mästerverket och det plågade geniet skrevs regelbundet. Under åttiotalet dök olika bootlegs upp.

Redan hösten 1967 gavs Smiley Smile ut, en sorts snabbinspelad version av vad som hade kunnat bli. Skivan försvann - tack och lov - ganska obemärkt. 2004 släppte Brian Wilson en helt nyinspelad version, gjord tillsammans med hans turnémusiker i The Wondermints.

I början av 2011 pratades det återigen om att den var redo att släppas efter att Mark Linett och Alan Boyd med Brians godkännande satt ihop 19 låtar från arkivet. Juli, framflyttad. Augusti, framflyttad. Oktober, framflyttad. Men nu. November. Äntligen dags att le.

Recension:

Tonårssymfonin till gud är här. Som enkel, dubbel och box med fem skivor. Där kan popnörden lyssna på en skiva enbart bestående av olika tagningar av Heroes and villains och en enbart bestående av Good vibrations. SMiLE är pop, Bach, USA, himmelsk stämsång, lekfullhet, grisljud, surrealism, avantgardism och några av de vackraste melodier som fångats på band i gränslandet mellan geni och galenskap. Gårdagens framtidspop är äntligen här. Och det säger väl något om Brian Douglas Wilson att hans musik, trots en liten nätt försening på 45 år, fortfarande är före sin tid.

Betyg: 5/5.

Läs mer om liknande:

Brians lillebror Dennis Wilson gjorde också en borttappad klassiker

The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar

Dennis Wilson på YouTube

The Beach Boys för nybörjare

Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas

Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE (som nu är på väg, nästan på riktigt)

Pet Sounds-boxen imponerar

Pet Sounds fyllde 40 år 2006

Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg

Bra Vibrationer fyllde 40 2006

Bruce Springsteen för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

Några av Neil Youngs bästa låtar

Skäggrock för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Fleet Foxes andra skäggrockskiva, med grava Wilsoninfluenser, släpptes tidigare i år

Den mytologiserade missbrukaren

Pacific Ocean Blue var en av årets skivor 2008, om inte förr

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Tinker Tailer Soldier Spy äntligen inte här riktigt än

2011-11-01T09:11:00.003+01:00

Om Ian Fleming tillsammans med James Bond skildrade agentlivet som en enda lång gräddtårta med extra allt, bubbelvatten och mycket könssjukdomar som resultat har John LeCarré skildrat spionens grå vardagsliv som få andra. Få vardagar är så grå som de engelska och få grå engelska vardagar skildras lika grått som av LeCarré. Men på ett intressant sätt.

Hans roman Tinker Tailer Soldier Spy från 1974 blev på svenska Mullvaden. Långsökt rent språkligt, men fullt logiskt om man läser boken. LeCarré är en av genréns mästare, förmodligen med Spionen Som Kom In Från Kylan från 1964 som mest kända verk. Den filmades redan året efter med Richard Burton i huvudrollen.

LeCarrés storhet som författare har alltid varit koncentrationen i de enskilda scenerna. Karaktärernas små egenheter, stämningen och de små nyanserna i dialogen. De små pauserna och de där blickarna som kan rädda eller sänka en dag, men som ofta försvinner i litteraturen. Kanske ska LeCarré därför allra helst avnjutas på originalspråk. Däremot är det inte alltid så enkelt att hänga med i helheten. Men kanske är det medvetet. Karaktärerna i hans böcker famlar ofta efter en logisk helhet med hjälp av små bitar. Och man vet aldrig vilken bit det är som blir nyckeln till pusslet. Som läsare är man lika förvirrad som karaktärerna.

I Mullvaden heter huvudkaraktären George Smiley. Han ska avslöja vilken av sina kollegor som spelar dubbelt. Mer än så tänker jag inte avslöja för mer än så har jag inte förstått. Men resan är väldigt intressant. Man har trevligt medan vad det nu än är som pågår pågår. Så här beskrivs Smiley av en karaktär i boken.

Smiley var som en sån där gammal ek. Tror man kan välta omkull honom med en puff, men när det bli storm är han den enda som står kvar till sist. (Översättning av Nils A Bengtsson.)

Jag köpte Mullvaden för sådär ett och ett halv år sedan med tanken att jag skulle hinna läsa den innan Tomas Alfredsons filmversion med Gary Oldman i huvudrollen fick premiär. I England fick den premiär redan i mitten av september och i Sverige får den biopremiär redan på juldagen, bara tre och en halv månad senare. Filmbolagen vet verkligen hur man bekämpar den illegala nerladdningen. Men redan den 9 november visas den på Stockholms filmfestival. Men å andra sidan - till Finland kommer den inte förrän i mars nästa år. Perkele!

Med tanke på hur visuellt medveten och bra på att skapa atmosfär Alfredson är - ni har väl sett hans filmversion av Låt Den Rätte Komma In? - har jag bestämt mig för att lägga förväntningarna på rekordnivå.

Mer om liknande:

Låt Den Rätte Komma In utomlands

Och mer om samma

Läs mer om boken Låt Den Rätte Komma In

När gav du din älskling en intervju med Tomas Alfredson senast?

Alfredson är även medlem i Killinggänget

Böcker att läsa denna eller en helt annan höst

Filmtips nu när det ändå är kolmörkt vid fem i detta underbara land:

Mega Piranha äger!

En annan kultfilm: Anvil! The Story Of Anvil

Läs om den tramsiga och underhållande Pineapple Express

På tal om trams: en Chevy Chase-biografi kanske?

Eller kanske den lite borttappade favoriten In Bruges

Woody Allen klipper bort Marsinvasionen

Läs tips om dokumentärer

Anna Ternheims The Night Visitor ett steg framåt

2011-10-28T16:45:00.004+02:00

Att hitta en egen ton och plats i genren melankolisk singersongwriter är inte det enklaste, särskilt inte i de oranga lövens hemland. Oavsett hur Anna Ternheim har valt att klä - eller klä av - sin musik på sina hittills fyra skivor har de alltid hållits ihop av något typiskt ternheimskt. Vissa artister letar hela sina karriärer efter det egna fingeravtrycket, vissa tycks ha det utan att anstränga sig. Hennes förra skiva, stråktyngda Leaving On A Mayday, är ett av de bästa svenska album som gjorts. Den här gången har hon åkt till countryns hjärta i Nashville, Tennessee. Hörs det? Nej, bara om man vet om det. Trots att fioler, dragspel, mandolin, cello och slidegitarr framförs helt akustiskt. Det finns musiker på den här skivan med CV:n längre än Ternheims lugg.

Det är en ljus skiva, varm, lågmäld och välkomnade - hennes första våriga, men det oundvikliga mörkret finns här också. Man kan även höra en avslappnad amerikansk folkton. Tolkningen av Pat McLaughlins The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss) är en duett med David Ferguson och något av det bästa hon gjort. Bow Your Head och God Don´t Know - med vissling och flöjt - innebär en helt ny stämning i hennes musik. Köper man den lite lyxigare versionen får man också bl a en ljuvlig 30-minuters DVD med fem av låtarna inspelade på en veranda. De versionerna är nästan ännu bättre än de på skivan.

Alltså ännu ett kreativt steg framåt, eller möjligtvis i sidled rent musikalsikt, i denna ständigt föränderliga artists utveckling. Och den här gången kommer det låta ännu bättre när mörkret lättar.

Läs mer om liknande:

Ane Bruns It All Starts With One var också ett steg framåt

Ron Sexsmiths skiva Whereabouts borde vara en klassiker

Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna

En promenad med Ron Sexsmith

Kate Bush släpper Director´s Cut

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie Abrahamson på The Sound Of Your Beating Heart också

Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag

Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Boardwalk Empire får premiär på SVT

2011-10-27T09:20:00.003+02:00

I början av 2000-talet hände något med dramaserien som format. På betalkanalen HBO höjdes ribban rejält av The Sopranos och The Wire vad det gällde ambitionsnivå. Man kan säga att Homicide: Life On The Street var en vägvisare, men tyvärr så tidigt ute (1993-99) att den fick nöja sig med växande kultstatus medans Nash Bridges fick allt strålkastarljus. I HBO:s fotspår har vi nu även fått prisade Mad Men och Breaking Bad (båda på AMC).

Men just nu är stafettpinnen tillbaka hos HBO med Boardwalk Empire, baserad på en bok av Nelson Johnson. Det är påkostat, det är välskrivet, det är välagerat, det är proffsigt ner till minsta örhänge. Och om tv tills för ganska nyligen sågs som något man kunde ägna sig åt när filmkarriären la sig med näsan i reabacken har den numera allt plattare lådan fått en status som kan mäta sig med den betydligt större duken.

Om maffiagenrén fick sin motsvarighet till The Beatles med Gudfadern och visade sig vara vid liv och blev postmodern med The Sopranos har nu vi älskare av gangstervärlden fått ännu ett blodigt kapitel att njuta av.

Serien är skapad av Matt Weiner, bekant från just The Sopranos. Inte helt obekanta Martin Scorsese regisserade piloten och Steve Buscemi spelar en av huvudrollerna som den republikanske politikern Enoch "Nucky" Thompson.

Serien utspelas i Atlantic City i New Jersey under 1920-talets förbudstid och första världskriget gör att ekonomin påverkas även i det stora landet i väst. Atlantic City är lite mindre och kanske inte lika färgglatt som Vegas, men likväl en stad som bygger på att folk är sugna på att spela bort sina pengar och dricka sig glada igen.

Enoch "Nucky" Thompson genomför det lokala spritförbudet. Han spelar under bordet med de immuna partitopparna på ena sidan och med smågangsters som kan offras om något går fel på den andra. När han klubbar igenom spritförbudet beror det inte på att han har något emot alkohol. Men han har insett hur mycket pengar det går att tjäna på att sälja - och inte mist kontrollera tillgången på - svartsprit.

Bland de övriga karaktärerna kan nämnas änkan Margaret Schroeder (Kelly MacDonald) som målmedvetet långsamt klättrar uppåt i samhället, James "Jimmy" Darmody (Michael Pitt) som återvänder från första världskriget och börjar som Nuckys vänsterhand, men snabbt visar sig ha högre ambitioner och Agent Nelson Van Alden (Michael Shannon) som står på andra sidan lagen, förmodligen sover med stärkkrage på och långsamt blir mer och mer intressant som karaktär. Michael K Williams, känd från The Wire som världens hårdaste Omar, har en lite roll - hittills - som Chalky White, mannen men New Jerseys färggladaste garderob.

Det är en version av Tintin I Amerika där man inte kan låta bli att heja på Al Capone. Jo då, Capone dyker upp i Atlantic City också. Boardwalk Empire är alltså, som det heter, baserad på verkliga händelser. Förmodligen med betoning på baserad, men ändå. Bra är det i alla fall.

Verklighetens Nucky avled 85 år gammal 1968. Något storstilat Scarface-slut kan man alltså inte vänta sig, men andra offras på vägen.

Alltså: SVT1, lördag, 22:40. Och bara strax över ett år efter premiären i USA, via en omväg runt Canal+. Tänk vad man kan åstadkomma med modern teknik.

Läs mer om liknande:

Läs om en prisutdelning till Mad Mens fördel

Om ni mot alla odds inte har en aning om vad Man Men handlar om

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Wire tog slut

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Sopranos tog slut

Läs om en dåre som argumenterar för att Gudfadern III är underskattad

Läs om en Al Capone-biografi

Länkar som inte har med Boardwalk Empire eller Justin Bieber (OMG!) att göra:

Patti Smith får Polarpris

Patti Smith-dokumentären Dream Of Life

Bruce Springsteen för nybörjare

Läs lite mindre om Aretha Franklin

Megadeth-mannen Dave Mustaine har skrivit intressanta biografin A Life In Metal

De finns en bra Dolly Parton-biografi av Stephen Miller som heter En Smart Blondin

(Eller, vänta lite - Patti och Bruce är från New Jersey och Bruce har sjungit om Atlantic City)

Hoven Droven live! I stereo! Och färg!

2011-10-25T10:33:00.001+02:00

Om man rådfrågor Wikipedia, informationssamhällets motsvarighet till Fråga Lund, vad folkrock är för något får man en lång lista på artister. Sist men inte minst på den listan hittar man just Hoven Droven, vars konsert i Växjö är en del av helgens WorldMix-festival.

Folkrock är, fullt logiskt, en blandning mellan folkmusik och rockmusik. I Sverige brukar Contacts möte med Skäggmanslaget i Hon Kom Över Mon från 1971 nämnas som startskottet, men man får inte glömma att bandet Tages redan 1967 spelade tillsammans med folkmusiker. Hoven Droven är en rocktrio med gitarr, bas och trummor och längst fram, istället för sologitarr, fiol och saxofon. De börjar lite lugnt, men snittempot är högt. Trummisen Björn Höglund och basisten Pedro Blom vet hur man driver en låt framåt.

När de tar i som mest är det inte långsökt att göra referenser till AC/DC. I alla fall om Angus Young vuxit upp med svensk folkmusik och haft fiol istället för en Gibson. Fiolinisten Kjell-Erik Eriksson är kvällens gitarrhjälte vid sidan av den faktiska gitarristen Bo Lindberg, men jag ser tyvärr ingen i publiken som spelar luftfiol. Man hör också inslag av Jimi Hendrix, Bo Diddley i schottisversion och en Neil Young-referens. Något för omständig att förklara här, men välkommet ändå. Energinivån är påtaglig och smittande även i de något lugnare stunderna. Det är inte musik man behöver vara inlyssnad på för att kunna dansa till. Publiken är inledningsvis oväntat avvaktande. Det skadar inte att i synnerhet Jens Comén, saxofon, vet var stämningshöjarknapparna sitter.

I år firar Hoven Droven 20-årsjubileum och efter fem års paus kan man höra att det kliar rejält i deras fingrar. Spelglädjen är uppenbar och de blandar låtar från sina fem album, bl a senaste Rost som kom tidigare i år. Vi får Turbo, Oliver´s Fiddle och Mörsilpolska. De blandar egna låtar med traditionell folkmusik otraditionellt framfört. Å ena sidan kan tyckas att idén inte är allt för originell, men de har hittat en egen unik stil och definierar mer eller mindre genren. Det är få band förunnat.

Enligt Wikipedia är uttrycket hoven droven jämtska och betyder ungefär huller om buller, hur som helst eller allt möjligt. På småländska betyder det i första hand tack för en väldigt trevlig kväll.

Läs mer om liknande:

Korrö Folkmusikfestival 2011

Bandet Tages blandade svensk folkmusik med pop redan på skivan Studio 1967

Jimi Hendrix är med på listan över de bästa gitarriffen någonsin

Bo Diddley har avlidit

Neil Young Greatest Hits 2 (kan innehålla spår av Spotify-spellista)

OK Orchestra bjuder på gränslös musik

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

En bland-CD med hårdrock

Country för nybörjare

Neil Youngs nya skiva A Treasure har också mycket fiol

Mer om Jan Johansson och svensk jazz

Roy Bittan är till vardags en del av The E Street Band, men spelade också på en av skivorna i nästa länk

Mike Garson är mest känd för sina samarbeten med David Bowie

Jag hoppades Mannen I Svart handlade om Johnny Cash, men hade fel

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Publicerades mer eller mindre ursprungligen i Smålandsposten.

Hey Bulldog - en lite borttappad Beatleslåt

2011-10-21T09:27:00.004+02:00

Inför sin resa till Indien 1968 hade The Beatles spelat in Paul McCartneys Lady Madonna och George Harrisons The Inner Light. Tanken var att de skulle kunna släppas medans bandet var i Indien så att publiken inte skulle glömma bort dem. Den fortsatta tanken var att det skulle spelas in en video till låten Lady Madonna. Vid den här punkten hade de fyra tröttnat på att åka runt och spela sina nya låtar i alla tv-program - de hade ju också slutat turnera två år tidigare - och hade istället gjort till vana att bara spela in en kort film och låta den åka på turné istället. Videon skulle föreställa dem i studion när de spelade in låten.

Till den här inspelningen i februari dök John Lennon upp med ett litet riff snott från Lee Dorseys (1924-1986) låt Get Out Of My Life Woman, han är också känd för Working In A Coalmine, och ett nästan färdigt utkast till en text. McCartney renskrev den och gjorde några ändringar, dessutom bidrog han med en väldigt idérik basgång. Man hör att texten skrevs utan större tanke, men om den är nonsens så är den i alla fall underhållande nonsens. Sedan började bandet, med kamerorna rullande i studion, spela in den nya låten. I likhet med Lady Madonna bygger Hey Bulldog på bluesharmonier, även om den onekligen är lite rufsigare i håret.

Om riffet i Dorseys version spelas på piano och är en integrerad del av arrangemanget lyfts det i Harrisons fuzzade version fram som motor och Lennons passionerade sång lyckas hålla jämna steg. Hans uppenbara glädje kan också ha berott på att det här vara första gången Yoko Ono närvarande i studion. Vi vet inte om de andra reflekterade över den saken, men i framtiden skulle det bli ett orosmoment.

Nästan allt The Beatles gav ut blev etta på alla möjliga och omöjliga listor. I deras fall är det därför svårt att prata i termer som borttappade mästerverk, men egentligen är det förstås något alla stora band ska ha.

Hey Bulldog smögs ut på soundtracket till filmen Yellow Submarine i januari 1969. Filmen hade haft premiär sommaren året innan och det säger väl något om bandets bristande engagemang i både filmen och dess soundtrack. Det som på vinylspråk kallas a-sida består, förutom av låten som gav filmen dess namn, av lite blandat från bandets arkiv. Det är låtar som inte platsat på deras tre senaste skivor, och b-sidan består av producenthjälten George Martins instrumentala filmmusik. Man kan/bör rentav tolka det som om de försökte gömma skivan genom att släppa den två månader efter albumet The Beatles, mer känt som The White Album, som - förstås - släpptes lagom till jul och blev en stor framgång. Medan den vita skivan fortfarande låg etta i både USA och England tog sig Yellow Submarine upp till plats tre i England och en plats högre i USA.

Det är svårt att rekommendera Yellow Submarine-skivan helhjärtat, men om ni köpt den remastrade versionen av Past Masters finns bulldogen numera även där. Kanske är den inte längre borttappad? Den har förvisso nära tre miljoner träffar på YouTube. Men allt är relativt.

På sjuttiotalet skulle Lennon ta sin Dorseyfanatism ett steg längre och göra en cover på låten Ya-Ya. För att vara på den säkra sidan gjorde han två versioner, en hamnade på Walls & Bridges 1974 och en på Rock´n´Roll 1975. Inspelningen av den sistnämnda skivan förtjänar ett eget inlägg. På återseende.

Lyssna på Lee Dorsey!

Lyssna på The Beatles!

Läs mer om The Beatles:

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909

Mer om de remastrade boxarna

It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver

Läs mer om The White Album

Om Paul McCartney

Paul McCartney för nybörjare

Om George Harrison

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

Hårdrock för nybörjare

2011-10-17T09:45:00.015+02:00

Många menar att det första hårdrocksriffet är Dave Davies tvåackordsattack i The Kinks lilla mästerverk You Really Got Me. Via Jimi Hendrix och Cream närmade sig sedan rocken det som skulle få prefixet hård. Men var ska man börja? Är verkligen The Number Of The Beast och The Black Album de två bästa skivorna? Det är en distad djungel där ute. Här kommer en ytterst subjektiv nybörjarguide. Har jag missat något går det utmärkt att rekommendera komplement. Trevlig läsning!

Led Zeppelin - Physical Graffiti (1975)

Det var bara en tidsfråga innan Jimmy Pages ständigt växande ambitioner skulle kräva en dubbel-LP för att få plats. Och när det var dags för Led Zeps sjätte skiva var det dags. Albumets höjdpunkt och möjligtvis hela bandets höjdpunkt går eventuellt under namnet Kashmir. Den finns här. Generellt sett är det de mest ambitiösa och progressiva pjäserna som tillhör mina personliga favoriter. Se även In My Time Of Dying och In The Light. Annars är låtarna med sin bredd något av en provkarta på alla de influenser bandet hade. Här finns country, folkmusik, pop, blues, rock´n´roll, rock och hårdrock. Men en liten varning, det är inte den sortens skiva som omedelbart hoppar upp ochs klipper till en på hakan. Lite tålamod är på sin plats. Komplement: II (1969)

Black Sabbath - Heaven & Hell (1980)

Efter några sladdiga år gjorde Ozzy många förtvivlade när han lämnade ett av de största och mest inflytelserika banden alla kategorier. Få trodde nog att de övriga skulle kunna resa sig igen. Men med nya sångaren Ronnie James Dio fick de en stor framgång, både kreativt och kommersiellt, och kom in i andra andningen. Där Ozzy ofta nöjde sig med att sjunga samma melodi som gitarristen Toni Iommi spelade bidrog Dio också med en dimension till vad gällde arrangemang. Låtsviten Children Of The Sea, Lady Evil och Heaven And Hell visade att gubbarna - som vid det här laget hade passerat trettio - fortfarande kunde. När Dio gick bort förra året var han sedan länge omtalad som en av de snällaste och mest omtänksamma människorna i branschen. Att den lille mannen hade en stor röst behöver vi inte diskutera. Komplement: Paranoid (1970)

Metallica - Master Of Puppets (1986)

Det här bandet förtjänar att vara känt som mer än det där bandet Dave Mustaine brukade vara med i. Efter att ha uppfunnit thrashmetalen började Los Angelesgruppen snabbt utvecklas mot en mer komplex och nyanserad stil. På tredje albumet föll allt på plats. Det här är åtta låtar skrivna i sten. Bandet skulle komma att få större kommersiella framgångar, men vad gäller låtmaterial och jävlaranamma har de - så här långt - aldrig sparkat hårdare än på Master Of Puppets. Energin i Battery, det akustiska partiet som långsamt leder tillbaka till full styrka i titelspåret, förfiningen av balladhantverket i Welcome Home (Sanitarium) och alla de småpartier som utgör kolossen Disposable Heroes. Bara att sätta på sig en för liten jeansjacka och headbanga. Komplement: The Black Album (1991)

Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Iron Maiden är ett av världens bästa band, men knappast ett av de jämnaste. Hur många blivande klassiker de än lyckas skriva till en skiva tycks de alltid också skriva några, tja, inte så blivande klassiker. Men den här skivan, självklart deras sjunde, kan man lyssna på från start till mål. I alla fall tills man tröttnar på Can I Play With Madness. Men Infinite Dreams är en låt som aldrig fått erkännandet den förtjänar. Lägg till detta Moonchild, The Evil That Men Do och Clairvoyant. Om sångaren Bruce Dickinsons talade parti i titelspåret är väldigt mycket Spinal Tap så är samma låts instrumentala andra halva ren magi. Mer än 20 år senare är de större och än någonsin och har blivit jämnare tidigare. Respekt. När ska Steve Harris adlas? Börjar bli dags va? Komplement: Piece Of Mind (1983)

Queens Of The Stone Age - Songs For The Deaf (2002)

Nu befinner vi oss i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Få kan som studionörden Josh Homme kombinera envist feta gitarriff med vackra sångmelodier i falsett. När han dessutom får sällskap av Dave Grohl på trummor är det svårt att hitta saker att klaga på. Tillsammans med Nick Olivieri på bas gjordes en modern klassiker, och det är inte ett ord jag gärna använder i onödan. Men det här är ett mästerverk. Med draghjälp av hitlåten No One Knows fick skivan också ett genomslag hos en publik som kanske inte ens visste att de gillade den här sortens musik. Bandet är egentligen mer ett projekt än ett band och består av Homme och vilka han än väljer att samarbeta med. Nästa år förväntas/hoppas de släppa första nya skivan sedan 2007. Komplement: Lullabies To Paralyze (2005)

Mannen på bilden är Steve Harris - hjärnan och drivande kraft bakom, basist och uppfinnare av galoppbasen - i Iron Maiden.

Läs mer om hårdrock, hård rock och hördröck:

Led Zeppelin för nybörjare

Metallica för nybörjare

Iron Maiden för nybörjare

Josh Homme är tillsammans med Dave Grohl och John Paul Jones också med i Them Crooked Vultures

Sextiotalspop för nybörjare

Dave Grohl spelar även i Foo Fighters

Boken Blod Eld Död kryper under huden

The Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax)

Hårdrock - fördomar och fakta

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Uppvärming inför Iron Maidens senaste konsert på Ullevi

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Boken Blod Eld Död kryper under huden

2011-10-10T13:07:00.017+02:00

Problemet med böcker om tyngre musik är att förlagen ofta tycks utgå från att hårdrockare egentligen inte är läskunniga. De flesta böcker i ämnet är rent språkligt genomgående parodiskt dåligt skrivna. När biografier översätts brukar jobbet göras av någon av schimpanserna alla förlag tycks ha inlåsta i källaren. Med journalisterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs bok Blod Eld Död - En Svensk Metalhistoria blir det ändring.

För de vars kunskap om hårdrock ligger på Run To The Hills-nivå kanske det kommer som en överraskning att Sverige länge varit ett av de ledande, mest kreativa och stilbildande länderna vad gäller mer extrem metall. Här har gjorts skivor som inom sina respektive underavdelningar varit lika inflytelserika som The Beatles Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Stocholmska Bathory debuterade med sitt självbetitlade album 1984 och la grunden till black metal när de tyckte att den thrash metal Metallica och Slayer spelade inte gick tillräckligt snabbt. Regissören Jonas Åkerlund var förresten ett kort tag bandets trummis. Black metal skulle senare komma att associeras med Norge där banden spelade så snabbt att de fick tid över att bränna kyrkor. Den satanism som för Bathory och dess ledare/multriinstrumentalist Tomas Forsberg mest var en visuell framtoning lånad från skräckfilm blev senare i Norge en livsstil för folk som bara åt insekter och sov i kistor i upp och nervända kyrkor på havets botten. Eller i alla fall ville att det var så det skulle framstå. Det finns en romantik och regler kring hur en hårdrockare ska leva och se ut som får hiphopvärlden att framstå som avslappnad.

Som en motreaktion på konsten att spela så snabbt som möjligt bildade Leif Edling bandet Candlemass. Tyngd var viktigare än snabbhet och gitarrerna var nerstämda, stilen ligger nära den musik Black Sabbath spelade i början av sin karriär. Candlemass debut Epicus Doomicus Metallicus från 1986 gav upphov till genrebetäckningen doom metal.

Entombed blev stilbildande inom skandinaviska death metal, i synnerhet med sina två första skivor Left Hand Path (1990) och Clandestine (1991). De innebar att ännu ett nytt kapitel påbörjades och bandet får även ett eget kapitel i boken.

Många av dessa grupper bestod vid tiden för deras mest inflytelserika skivor av folk som ännu inte lämnat tonåren bakom sig. I synnerhet Entombed skulle gå vidare musikaliskt och blanda in en rad andra influenser i sin musik. Allra längst har kanske Nicke Andersson, före detta trummis i bandet, gått. Han har även medverkat i t ex Hellacopters och jobbar nu främst med Empirial State Electric. I boken får man följande definition av death metal:

Musiken kännetecknas av nedstämda instrument, en lågfrekvent och atonal sångstil som kallas growl, samt användande av blast beats - ett extremsnabbt trumkomp där virveltrumman slås an på samtliga fyra taktslag. Termen "blast beats" lär ha myntats av britterna i Napalm Death runt 1987. De spelade grindcore - en ultrasnabb musikform där just blast beats är en musikalisk hörnsten. I boken Swedish Death Metal för författaren Daniel Ekeroth fram idén att den tidigast daterade inspelningen med blast beats finns på en svensk demo från 1982 - How Could Hardcore Be Any Worse av hardcorebandet Asocial från Hedemora.

Bortsett från Hedemora fokuserar boken mer på Stockholm än Göteborg. Band som In Flames och At The Gates nämns bara i förbifarten, även om Hammerfall och deras Drakar Och Demoner-inspirerade power metal ges utrymme. Å andra sidan inte ett ord om Opeth från Stockholm.

Uppsalabandet Watain med Erik Danielsson, som blivit omtalade långt utanför black metalens vanliga kretsar utan att bränna ner kyrkor, ges också ett eget kapitel/reportage och verkar ha ett kluvet förhållande till att omfamnas av en relativt stor publik. Och för Danielsson är inte musiken något man sätter på sig bara när man går utanför dörren, vilket hörs på bandets ambitiösa verk Lawless Darkness från förra året. Samma sak med Nifelheim som sätter på sig sina nitbälten med samma precision och dedikation som en fågel putsar sina fjädrar. Å ena sida kan man skratta åt den visuella framtoningen om man vill, men kärleken för allt som stavas metal är i första hand hjärtevärmande.

Boken har bitvis ett innehåll som håller en vaken om natten, och inte bara för att den är svår att lägga ifrån sig. Man blir både road, äcklad och berörd och undrar var gränsen egentligen går för att vara sann och ärlig mot sig själv och sina ideal. Men har man minsta intresse för hårdrock bör man läsa Blod Eld Död, även om man tycker att norska Mayhem bara är en massa oväsen. Man får i alla fall veta varför de låter som de gör.

Och ja, eftersom det är 2011 handlar ett kapitel om varför det är så få tjejer som spelar och lyssnar på metall.

En bok av, om och för folk som brinner för sin musik eller bara är intresserade i största allmänhet.

Mer om hårdrock, hördröck och metal up your ass:

The Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax)

Hårdrock - fördomar och fakta

Metallica för nybörjare

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Iron Maiden för nybörjare

Uppvärming inför Iron Maidens senaste konsert på Ullevi

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Neil Strauss nya bok uppmuntrar till sträckläsning

2011-10-07T09:34:00.005+02:00

Neil Strauss är kanske mest känd för sin Mötley Crüe-biografi The Dirt. Han har också skrivit biografier om och med Marilyn Manson och Jenna Jameson. I sin senaste Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys Into Fame And Madness har han samlat en rad intervjuer han gjort under årens gång. Intressant är att de inte bara är uppradade, det hade inte hållit i de 500 sidor boken sträcker sig över. Istället är de upplagda så att de bildar en dialog. Om en musiker, som det i första hand rör sig om, t ex nämner David Bowie dyker det upp ett klipp från en intervju med Bowie när han pratar om något liknande. Det här gör att man som läsare känner att man ska läsa bara ett stycke till. Strauss har också en imponerande förmåga att få folk att sänka garden.

En så omtalad tjurskalle som Chuck Berry utnämner det till den bästa intervju han gjort. Samma sak med min favoritgrönsak Brian Wilson från The Beach Boys, och inte minst hans fru som gör en Yoko - som däremot inte är med i boken. På tal om Yoko så pratar Ozzy om Sharon i en annan sekvens. Bo Diddley är som en liten pojke och bitter samtidigt. Strauss får Britney Spears tro att han har övernaturliga förmågor, Christina Aquavera pratar om sin barndom, Ike Turner tycker han dömts för hårt av media och menar att Tina skulle hålla med honom. Page och Plant avslöjar ingenting, men är väldigt underhållande och jag blir berörd av vad som händer nu-metalbandet Korn. Lovar att det inte ska hända igen. Tänk om Bruce Springsteen är precis så helylle och präktig som han försöker ge sken av?

Som en studie i intervjuteknik borde boken användas på journalisthögskolan. Strauss är bra på att hitta udda vinklar och fråga saker som artisterna inte brukar prata om. Har man under 250 intervjuer i rad fått frågan hur skiljer sig den nya skivan från den förra eller vad handlar den och den låten om är det förstås något man uppskattar. Han har en imponerande förmåga att ta sig bakom kändismasken. Ställer han inte den frågan man hoppats på ställer han istället en som är bättre än den man hoppats på.

Man får också veta att countrysångerskan Loretta Lynn (bilden) var mormor vid 28 års ålder. Det finns kanske inte så mycket annat att göra i Kentucky.

Vi möter folk som känner att de måste ta ansvar för sitt kändisskap, folk som känner sig dömda av det och folk som inte bryr sig. Och Neil Young.

Men man blir inte lycklig av kändisskapet, om nu någon trodde det. Försvinnande få av de som intervjuas i boken verkar tycka att det är något positivt att bli igenkänd av främlingar.

Och Paris Hilton är eventuellt inte den vassaste kniven i lådan. Eller är hon extremt intelligent och beräknande, men förmodligen inte.

Strauss skriver för bl a The Rolling Stone och The New York Times.

Läs mer om liknande:

Mötley Crüe-biografin The Dirt rekommenderas , tror jag

Den mytologiserade missbrukaren

Musikbiografier om eller av Kate Bush, Neil Young, Patti Smith och Bob Dylan

Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen

Punk för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Country för nybörjare

Hårdrock - fördomar och fakta

Bo Diddley bor inte här längre

Nisse Hellberg - Flod Av Eld

2011-10-04T09:21:00.001+02:00

Går det inte att sälja skivor längre? Nils Wilhelm Hellberg har släppt fyra guldsäljande alster på raken, även om ett av dem är en samling. Delvis för att han tilltalar en generation som fortfarande köper skivor, men också för att han är en jäkel på att skriva låtar med texter som har hjärta utan att bli smet, glimten i ögat utan att bli trams och tyngd utan att bli platta. Ingen lätt balansgång. Den här gången kommenterar han Egypten och Libyen i 99 Och Bara En Kvar. I Tabu Café sjunger han om rädsla för främlingar. Jag Är En Skakad Man skulle på titeln misstas för ännu en av Hellbergs sexlåtar, men tar upp social osäkerhet till ett gungande Bo Diddley-riff. Det där sista är kanske ingen nyhet. I den förstnämnda låten kan man känna igen riffet från Solomon Burke, förmodligen via The Rollings Stones. Det är heller ingen nyhet.

Få i Sverige förvaltar den amerikanska rootsmusiken lika bra som Nisse. Dessutom tilltalar han en publik som just nu funderar på vad rootsmusik är för något. Titelspåret, en snyggt skuren popdänga, snor riffet från Wilmer X och sämre influenser kan man ha. Den anspråkslösa stilblandningen (främst rock, blues och country) påminner faktiskt om den på Mambo Febers andra CD - den fyller förresten 20 år i år - kanske för att Niklas Medin tillkommit med piano och orgel på nio av tolv låtar och fyller ut ljudbilden. Kanske också för att det är mer rock än rockabilly denna gång.

Kompgruppen Helltones kan ibland nästan bli för avslappnat tajta, men det är ett i-landsproblem. Där förra skivan En modern man var helt akustisk är gitarrerna mer ludna den här gången. Men musiken handlar inte om att överraska - snarare om att svänga. Och det gör det, minst sagt.

Många tycks tro att Nisse solokarriär började med Snackbar Blues 2006. Missa inte Röster Från Södern (1994, med Peps Persson som gäst) och X-Trem (2001).

Mer om liknande:

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband

Nisse Hellberg var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Jag har sett Nisse Hellberg på KB i Malmö

Nisse Hellberg har också gjort The Lonely Boys med Per Gessle

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The Rolling Stones Rock And Roll Circus

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Wilco, Governor Andy och Monday Night Big Band

2011-09-29T09:13:00.000+02:00

En skivrecension och två konsertrecensioner, kan det vara något? Det tycker jag det kan!

WILCO - The Whole Love

Det är tacksamt att vara fan av Wilco. Med älskvärda tjurskallen Jeff Tweedy i spetsen håller de en hög och jämn nivå, samtidigt som de fortsätter utforska möjligheterna för en countrysoulrockgrupp. Åttonde skivan The Whole Love är en logisk forsättning på deras förra skiva Wilco (The Album). Relativt rak rock med de värsta oljuden bortsorterade. Bandet har en brokig bakgrund och de har några olika ben de väljer att tynga på. Sju minuter långa inledningen Act Of Almost är sci-fi-fusionfunk från yttre rymden. Countryrysaren Black Moon låter som den heter. Capitol City låter som en jazzövning Paul McCartney kunnat leka fram till The Beatles vita skiva, komplett med George Harrisonsk lap steel.

I centrum står låtarna, Tweedys vackert sorgsna röst och sköra melodier. Hans texter handlar om att saker inte alltid är så lätta som man kunde önska, men att man ändå måste försöka. Låtarna framförs av ett gäng musiker som har förmågan att både bröta och göra himlen blå. Gitarristen Nels Cline slår inte hastighetsrekord, men bidrar med intressanta ljud och inte minst atmosfär. Bandet kan svänga och stå still samtidigt. Inte många behärskar den konsten. När sista låten, tolvminutaren One Sunday Morning (Song For Jane Smiley´s Boyfriend), klingar ut sitter jag och fånler. Om ni inte är bekanta med Chicagosextetten har ni en lika vacker som tuff och sårbar värld att upptäcka. Wilco är ett av världens kanske fem bästa aktiva band och de har återigen gjort en skiva som påminner mig om varför jag älskar musik. Tack.

*****

Medverkande: Governor Andy & DJ Selector Cedde.
Plats: Kafe De Luxe, Växjö, Babylon.
När: Fredagen 23 september.
Publik: Fullt.
Längd: Strax över två timmar med pauser.
Bäst: Samspelet mellan artist och publik.
Sämst: Sången och därmed texterna försvinner ibland.
Saknade mest: Luft.

Få musikstilar är så hårt förknippade med en enskild artist som reggaen är med Bob Marley. Jamaicas största son kastar en lång skugga. 1979 inledde Governor Andy sin karriär. Sedan solodebuten med Torra Benens Dal 2002 har det blivit sammanlagt fyra skivor och i år kom Dagen Då Dollarn Dog. Mest känd är han kanske för sitt samarbete med rapparen Petter.

En vanlig missuppfattning är att all reggae låter likadant. Det är förstås fel. Däremot sticker den ut väldigt mycket från andra musikstilar, och kanske är det så missförståndet uppstod. Reggaens särart består i att den spelas i baktakt, vilket rent praktiskt betyder att betoningen i en takt inte ligger på den plats den brukar i annan musik. Just rytmen är dessutom viktig, stort fokus läggs på trummor och bas, snarare än på gitarr (som också ofta blir rytminstrument). Mina ben börjar gunga utan att jag först är medveten om det. Andy sjunger från dansgolvet, avståndet till publiken är bokstavligt talat noll, med ett soundsystem som sköts av DJ Selector Cedde. Soundsystem är en tradition från Jamaica. Man turnerade runt med skivspelare och högtalare, nu förstås utbytt mot en PC. Traditionen förknippas idag främst med hiphop, men började som ett sätt att spela musik för folk som inte hade råd med skivor.

Governor Andy har bra texter på svenska och utstrålar den pondus som krävs för att komma undan med texter kring etik och moral. De enkla refrängerna är av den sorten man kan sjunga med i nästan innan man hört dem. Slackergubbe - allsång och dans, Ensam - allsång och dans, Bonus På Kortet - allsång och dans. Det finns ett mönster här. Och Bob ler i sin himmel. Till och med i Sverige förstår folk vad han försökte åstadkomma - politisk dans.

*****

Medverkande: Monday Night Big Band.
Plats: Palladium i Växjö.
När: Måndagen 19 september.
Publik: 65.
Längd: Ca två korta timmar.
Bäst: Svänger det eller svänger det? Eller svänger det?
Sämst: Att de inte heter Every Night Big Band.

När Elvis Presley gick i blöjor var storbandsjazzen och swingen på sin topp och tidens ungdomsmusik som man dansade till på helgerna och föräldrarna förfasades över. De till synes svärmorsdrömmarna Glenn Miller, Benny Goodman, Count Basie och Duke Ellington var stora stjärnor. 1988, ungefär femtio år senare, bildades Monday Night Big Band av musikern och kompositören Jörgen Nilsson och det svänger än idag. Bandet spelade år 2000 på Carnegie Halls klassiska storbandsmark i New York och har även spelat över stora delar av Europa. Under kvällen bjöds vi på både känt och mindre känt, bland annat tolkas trumpetaren och kompositören Thad Jones, kanske mest känd som en del av Count Basies orkester. Vi får även gästsångerskan Vivian Buczec på sammanlagt fem låtar, bland annat umärkta tolkningar av just Basies We´ll Be Together Again, som då sjöngs av Diane Shuur och Cole Porters Love For Sale.

Charles Mingus tolkas utmärkt i Better Get It In Your Soul, med gott om utrymmen för solon. Greetings And Salutations är riktigt fet sjuttiotalssoul, annars är det mycket svartvit Cary Grant-film över musiken, fast levande - inte som ett minne från förr. De sexton (plus sångerska) på scen utstrålar genuin lycka av hur kul det är att spela den här musiken och det smittar förstås av sig i salongen. Dessutom bjuder de på lekfulla arrangemang och det hela är ganska oemotståndligt. Man kan ha det värre en måndagkväll i Växjö.

Mer om liknande:

2007 gjorde Wilco en av årets skivor

Jeff Tweedy har skrivit låtar till Mavis Staples

Om The Beatles vita skiva, som egentligen heter just The Beatles

Paul McCartney för nybörjare

En liten hyllning till Paul McCartney

En liten hyllning till George Harrison

Bob Marleys skivbolag Island Records fyllde femtio 2009

Elvis Presley gick inte i blöjor hela livet (eller?)

Svensk jazz för nybörjare

Ken Burns serie om jazz är en (åter)upplevelse

Esbjörn Svensson Trio tog farväl med Leucocyte

Mer svensk jazz av klass - biografi om Jan Johansson av Erik Kjellberg

Mer om swing och storbandsjazz vs bebop, och en Charlie Parker-biografi

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Tekniken går framåt, kanske på längtans bekostnad

2011-09-26T09:38:00.001+02:00

Efter att ha läst en artikel skriven av skivsamlaren John Tefteller som är på jakt efter allt som har med skivbolaget Paramounts bluesinspelningar från 1920 och 30-talet att göra fastnade jag för denna detalj.

Han är i stan där skivbolaget en gång hade sin studio och sitt lager, en äldre kvinna vars mormor jobbade i studion har "lite grejer med konstiga namn på" som samlaren kan få titta på. Särskilt en titel väcker hans intresse.

Jag satt på min säng i hotellrummet och bad: skulle hon kunna hitta den? Skulle den vara krossad eller sprucken när hon tog skivan ur fodralet?

(Skivan var katalogiserad, men ingen kopia hade dykt upp. Ingen hade hört den sedan de släpptes i februari 1932 - King Salomon Hills Paramount 13125 var mot slutet av Paramount blues-serie.

Fem minuter senare kom hon tillbaka till telefonen. "Jag har den här. Vad vill du veta?"

Jag sa, "kan du, väldigt försikigt, ta ut skivan ur fodralet och se vilket skick den är i?"

"Well, sir," sa hon, "den är varken repad eller sprucken och ser ospelad ut. Så vitt jag vet gillade mormor inte blues, och om det är vad det här är så hade hon aldrig spelat den och tog nog hem den av misstag."

Samlaren kan inte sova på natten och dagen efter träffas han och kvinnan på en öppen plats ute bland folk. Han köper skivan, som mycket riktigt är ospelad och i sitt originalfodral.

Vad jag ville komma till, med tanke på rubriken, är att King Solomon Hills länge borttappade låt My Buddy Blind Papa Lemon nu finns på Spotify. Tefteller fick tag på låten 2002 i Wisconsin, då hade ingen hört den på 70 år. Och knappt då heller. Själv hade jag den bara ett par klick bort.

Det har du också om du har Spotify ock klickar här.

Artikeln finns i tidningen 78 Quarterly #12.

Läs mer om liknande:

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon - också han på Paramount

Bob Dylan för nybörjare

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Treme har äntligen premiär på SVT 23/9 22:45

2011-09-22T09:48:00.002+02:00

I slutet av augusti 2005 nådde orkanen Katrina staden New Orleans. Skyddsvallarna höll inte för trycket. Kostnaden för skadorna uppskattas till 100 miljarder dollar. 80% av staden hamnade under vatten och mer än 1500 personer omkom. Bushadministrationen fick snart kritik för sin bristande insats, eller snarare frånvaro av insats. Många hävdar att regeringens frånvaro berodde på att många av stadens invånare är färgade människor i USA:s arbetarklass.

Bland David Simons tidigare projekt kan nämnas Homicide: Life On The Street och The Wire. Treme är uppkallad efter en av New Orleans centrala stadsdelar med en befolkning som är huvudsakligen färgad och av kreolursprung.

Första avsnittet utspelas sex månader efter orkanen och folk försöker långsamt hitta tillbaka till den vardag som ligger i ruiner och den stad som är raserad. Hittar tillbaka gör också de turister som vill uppleva en stad som är både historisk och levande, en stad där jazzen föddes innan den blev finkultur och började framföras av äldre farbröder i koftor.

Det råder inte brist på bra karaktärer och skådespelare. Här finns den kämpande musikern Antoine Batiste spelad av Wendell Pierce, mer känd som Bunk i The Wire. Här finns återvändande barägaren Albert Lambreaux spelad av Clarke Peters, mer känd som Lester Freamon i The Wire. Här finns politikern Toni Bernette spelad av Melissa Leo, mer känd som Kay Howard i Homicide: Life On The Street. Här finns en kock spelad av Kim Dickens (Deadwood), en elitistisk och smådryg DJ som gör motstånd mot den turistbroschyranpassade versionen av staden spelad av Steve Zahn och lokalpatrioten John Goodman (vad har han inte varit med i?).

Eftersom New Orleans är en av USA:s musikstäder, kanske den största av dem alla - eller i alla fall den första, skymtar också folk som Allen Toussaint, Steve Earle, Irma Thomas och Elvis Costello förbi. Redan några minuter in i pilotavsnittet hörs musik av Professor Longhair. Det händer inte i 2 1/2 Män.

Men det största rollen spelar New Orleans själv. Både förtvivlan, livsglädjen, kampen, hoppet, traditionen, kulturen, maten och dofterna tränger ut genom tv-rutan. Man hoppas att framtiden ska bli lika givande som dess historia. Det luktar snabbt gumbo när förtexterna börjar rulla och jag känner att jag måste lyssna på Dr John. Nu.

Det är den sortens serie, den sortens serie man blir kär i. I alla fall om man har lite tålamod och ger karaktärerna och handlingen den tiden den behöver.

Jag vill flytta till Louisiana, lära mig spela trumpet, sitta på verandan och dricka någon grumlig sörja medans solen går ner över träsket. Jag vill byta namn till Leroy. Jag vill hänga på jazzklubb och dansa till solen går upp. Jag vill ha en tam alligator i badkaret. Jag vill äta mat med smaker som en stackars svensk inte ens kan föreställa sig.

Eller i alla fall veta var jag kan köpa soundtracket och drömma vått om DVD-boxarna.

I USA avslutades säsong två i början av sommaren, det finns hittills sammanlagt 21 avsnitt.

Musiken från Treme finns på Spotify.

Dr Johns Gris Gris finns på Spotify.

Professor Longhair finns också på Spotify.

Irma Thomas finns också på Spotify.

Läs mer om liknande:

The Wire var svår att förstå för folk i England

The Wire tackar för sig

The Sopranos tackar för sig

Manusförfattaren George Pelecanos i Expressen

Stafettpinne i drama (Homicide, The Sopranos, The Wire)

Missa heller inte Boardwalk Empire

Ken Burns serie om jazz rekommenderas varmt

Jazzen började sitt liv i New Orleans och kom så småningom till Sverige

Får det lov att vara lite sextiotals-soul?

Eller får det lov att vara lite sjuttiotals-soul?

Elvis Costello och Allen Toussaint gjorde skivan The River In Reverse

Mavis Staples sjunger också Allen Toussaint

Mavis Staples gjorde en av 2010-års bästa låtar

Bob Dylan spelade in Oh Mercy, en av hans bästa skivor, i New Orleans

Nick Lowe har väldigt lite med New Orleans att göra

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

2011-09-19T10:33:00.013+02:00

Charlie Patton (1891-1934) var en av sin tids stora bluesångare och gitarrister som fick ett stort inflytande på det som kom att kallas deltablues. Många skulle säga att han uppfann stilen och hans skivor sålde väldigt bra för sin tid (några år innan folk började ladda ner skivor). I Stephen Colt och Gayle Wardlows bok King Of The Delta Blues, The Life And Music Of Charlie Patton - den stavningen han själv föredrog, även om det står Charley på vissa av hans skivor - kommer vi honom nära via ögonvittnen från intervjuer gjorda främst i slutet av sextiotalet, en musikteoretisk analys av hans sätt att spela, sjunga och skriva och en skildring av de sociokulturella omständigheter han levde under.

Patton bodde t ex stora delar av sitt liv på Dockerys bomullsplantage vid Sunflowerfloden mellan Ruleville och Cleveland i Mississippi. Huvudbyggnaden finns fortfarande kvar och bluesälskare åker dit på pilgrimsresor. Patton bodde där även när han kunde försörja sig på musiken och inte behövde plocka bomull för att överleva, men han flyttade också runt och bodde i andra samhällen.

Boken innehåller också en sån där akademisk sektion där författarna idiotförklarar andra som skrivit om Patton. Det är, av någon anledning, tradition att analysera sönder folk som har samma inriktning på sin forskning som man själv har.

Boken ger en intressant bild av en man som ömsom skildras som omtänksam och egoistisk, talangfull och talanglös, traditionsbärare och förnyare. Han är svår att få grepp om och hans relation till den några år yngre följeslagaren Son House (1902-1988) verkar minst sagt ha varit en blandning av respekt och förakt. House tycker att Patton clownade sig för mycket på scenen, i den utsträckning det fanns en scen att stå på när man upträdde. Även den kände Robert Johnson (1911-1938), den långt senare stilbildande Howlin Wolf (1910-1976) och den för bara två veckor sedan avlidne Honeyboy Edwards (1915-2011) korsade vägar med Patton på Dockerys.

Patton var känd för sin effektivitet i studion och spelade in fler låtar under sina inspelningstillfällen än sina samtida. Han var under lång tid kontrakterad till skivbolaget Paramount och på grund av hans stora kommersiella framgångar var de noga med att han inte skulle försvinna till deras konkurrenter. Paramount var på den tiden ökända för sitt dåliga ljud och när man lyssnar på Pattons inspelningar idag kan man inte låta bli att fundera på varför någon tvunget skulle steka bacon precis vid mikrofonen när det var dags att spela in. Sina sista inspelningar gjorde han för skivbolaget ARC i New York bara 88 dagar innan han gick bort. Då var hans framförande inte längre lika kraftfullt, men det avsevärt bättre ljudet gör att även den oinvigde orkar lyssna på en hel låt.

2001 släppte Bob Dylan skivan "Love & Theft" som innehåller låten High Water (For Charley Patton). I samma låt citerar han även Robert Johnson (I believe I´ll dust my broom). Patton själv gjorde 1929 låten High Water Everywhere Part 1 som handlade om när Mississippifloden svämmade över 1927. Det är kanske hans mest kända och anses också vara hans bästa. När man läser boken hittar man förresten ett flertal titlar som känns igen från Dylan och det är inte en slump. Få samtida har sina boots så djupt nerstoppade i Mississippideltats lera.

Well, backwater done rose all around Sumner now,
drove me down the line
Backwater done rose at Sumner,
drove poor Charlie down the line
Lord, I'll tell the world the water,
done crept through this town
Lord, the whole round country,
Lord, river has overflowed
Lord, the whole round country,
man, is overflowed

- Charlie Patton

Läs mer om liknande:

Bob Dylan för nybörjare

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live

2011-09-16T09:23:00.001+02:00

Rockabilly är för många en livsstil med frisyrer och kläder. Vad som musikaliskt skiljer rockabilly från rock´n´roll är att influensen från country är tydligare och rytmen oftast inte lika starkt markerad, men gränsen är flytande. Jämför Elvis Presleys musik på Sun Records där That´s All Right (1954) räknas som rockabilly och Hound Dog (1956) på RCA Records räknas som rock´n´roll. Ordet rockabilly? Rock´n´roll korsat med hillbilly, som country kallades på fyrtio-femtiotalet. Termen började som ett skällsord.

Rockabillyn slog igenom under tidigt femtiotalet och sedan återkomsten på åttiotalet har den blivit något av en k-märkt subkultur. Vi har inte fått technorockabilly eller hiphopabilly. Den har också en förmåga att dra till sig folk som tycker om att prata i termer som "riktig musik". Kvällens publik kan delas in i två grupper åldersmässigt. Mellan dem finns en lucka på kanske 20-25 år, men oavsett året på körkortet - om man är tillräckligt gammal för ett sådant - är alla på plats för att ha kul och det märks på energinivån. Det är främst de yngre som anammat musikstilens frisyrer och kläder. Vet de vem Sam Phillips var? Spelar det någon roll? Nej. Dansa och njuta kan man göra ändå. En del avfärdar musiken som nostalgi, och för många av de äldre i publiken är kanske nostalgin i sig fullt tillräcklig för en lyckad kväll, men band som spelar som en det-var-bättre-förr-övning är sällan särskilt lyckade. Rockabilly och rock´n´roll kräver förvisso glimten i ögat, men det måste samtidigt vara på blodigt allvar. Balansgången är inte lätt, men nödvändig. Om man brinner för något vill man inte skämta bort det.

Blekingebandet Cherry Tess And Her Rhythm Sparks släppte sin debutskiva 2009 och har rätt inställning. Musiken framförs med kunskap om och kärlek till traditionen. Samtidigt är de beredda att svettas här och nu för publikens kärlek. Cherry Tess (Therése Möller) blandar charm och humor med en röst som inte oroar sig för morgondagens uppstigning. Hon är Wanda Jackson och Peggy Lee i samma kropp. Att nästan alla låtarna klockar in under två och en halv minut gör att tempot blir högt. Ideallängden för ett gitarrsolo är cirka sju sekunder. Det gäller att veta vad man gör. Den obligatoriskt pumpande ståbasen är på plats och så även ett väldigt litet trumset. Pukrullningar var ingen stor grej i Memphis på femtiotalet. Boogie woogie-piano ingår och har väl aldrig gjort en dansant kväll sämre? Transportsträckor förekommer inte och det är intensivt, men samtidigt avslappnat. Redan i första låten Next One In Line märker stora delar av publiken att de inte kan stå still. Inför balladen It´s A Sin (inte en Pet Shop Boys-cover, även om det kunde varit intressant) uppmuntras vi att kramas. Annars är det fullt drag i låtar som Masturbation Blues och Rock-A-Chicka.

Bandmedlemmarna var inte påtänkta när musiken de uppenbarligen älskar var i ropet första gången. Kanske inte deras föräldrar heller. Men så här mycket har förmodligen inte femtiotalet rockat/rockenrollat/rockabillyat i Växjö sedan femtiotalet. Det är svårt att tänka sig att kvällens glädjefest en gång i tiden ansågs vara djävulens musik. Man kan i alla fall konstatera att det - om språket ursäktas - svänger som fan. Amen.

Mer om liknande:

Country för nybörjare

Konsten att älska Elvis Aaron Presley

Auktion på de där diamantpyjasamasarna Elvis hade på sjuttiotalet

Elvis gjorde en och annan liveskiva

Tack till GVG för Elvis!

Elvis fortsätter tjäna pengar

AC/DC spelar riktigt fet rock´n´roll både på skiva och live

Led Zeppelin döpte en låt till rock´n´roll (som inte nämns här)

Muddy Waters sjöng the blues had a baby amd they named it rock´n´roll

Så här blir du blues

Pet Shop Boys har gjort en balett

En av Gillian Welchs vackraste låtar handlar om Elvis

En av Emmylou Harris vackraste låtar handlar också om Elvis

Elvis gjorde en version av Bob Dylans Tomorrow Is A Long Time

En liten Nisse Hellberg-guide inför nya skivan Flod Av Eld

Under stora delar av sextiotalet pågick annat

Och vem fün är Elvis Costello?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Dennis Wilson gjorde en borttappad klassiker

2011-09-13T10:04:00.004+02:00

Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels sin vänskap med Charlie Manson.

Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Värt att påpeka är att de åren bara var borttappade från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörda av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av Mansons låtideér. Han ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av stölden och Wilson hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.

Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. Det andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Dvs hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter. Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. Dennis låtar fick inte längre samma plats på skivorna. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.

1977 kom Dennis kanske oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de inte fegat ur. Trots detta medverkar några av dem på albumet. Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gör på sin senaste skiva Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue. Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv.

Dennis började nu jobba på en uppföljare, tänkt att heta Bambu. Hans ökande drickande och användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har nog ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i jämförelse med vad som faktiskt gavs ut.

1983 drunknade Dennis Wilson, 39 år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.

2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.

Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av ett borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkörarrangemnget i t ex River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.

Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus någonstans. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Dennis Wilson 68-79 på Spotify. De två låtarna där Dennis anges som artist kommer från Pacific Ocean Blue.

Läs mer om liknande:

The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar

Dennis Wilson på YouTube

The Beach Boys för nybörjare

Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas

Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE (som nu är på väg, nästan på riktigt)

Pet Sounds-boxen imponerar

Pet Sounds fyllde 40 år 2006

Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg

Bra Vibrationer fyllde 40 2006

Bruce Springsteen för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

Några av Neil Youngs bästa låtar

Skäggrock för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Fleet Foxes nya skäggrockskiva, med grava Wilsoninfluenser, släpptes tidigare i år

Den mytologiserade missbrukaren

Pacific Ocean Blue var en av årets skivor 2008, om inte förr

Och:

Jan Gradvall skrev väldigt bra om Dennis Wilson och Pacific Ocean Blue när den gavs ut igen 2008

Ane Brun tar rejält kliv med It All Starts With One

2011-09-08T09:09:00.000+02:00

Hur mycket tänker du på trummorna när du lyssnar på musik? Instrumentet har ofta en undanskymd tillvaro i popmusik. Inte minst i kategorin lågmäld trubadurpop, där det inte varit brist på utövare de senaste åren och har varit lätt att försvinna i mängden. Både för trummor och artist. Möjligtvis har Ane Brun drabbats av det. Inte för att hon varit dålig tidigare, gör man duett med kanadensaren Ron Sexsmith är man en favorit i min värld. Men hon har heller inte gått hela vägen förrän nu. Hennes sjätte skiva tar ett rejält kliv framåt och har arrangemang som gör rösten rättvisa. Det är inte mycket försynt grubblande bland fallna löv här. Do You Remember har tunga rytminstrument som utgör uppskattningsvis 83 procent av ljudbilden. Duon First Aid Kits spöklika körsång passar stämningen perfekt. Spela den högt och sveps med av infernot.

Till Worship, en duett med José Gonzáles, har Joakim Mildner gjort ett av årets snyggaste stråkarrangemang. Bruns sång är fri och uttrycksfull på samma sätt som Kate Bush och Regina Spektor, utan att hon nödvändigtvis påminner om dem i ton. Hon har den sortens röst där man egentligen inte behöver lyssna på vad hon sjunger, man kan med lika stor utdelning njuta av frasering och tonglidningar. Balladen The Light From One gör mycket av lite. Men bäst är låtarna med högre puls. Skivan är en så stark upplevelse att man inte ens nödvändigtvis tänker på att ett självklart instrument som bas nästan helt saknas. Producenten Tobias Fröberg och Ane förtjänar en applåd. De har tagit ett steg ut från den stora massan. Musik måste inte byggas av glädje, men kreativ glädje är viktigt. Och det finns här.

Mer om liknande:

Ron Sexsmiths skiva Whereabouts borde vara en klassiker

Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna

En promenad med Ron Sexsmith

Kate Bush släpper Director´s Cut

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie Abrahamson på The Sound Of Your Beating Heart också

Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag

Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ok Star Orchestra bjuder på gränslös musik

2011-09-06T10:10:00.003+02:00

1986 åkte Paul Simon till Sydafrika och spelade in skivan Graceland med lokala musiker. Plötsligt fanns musik med afrikanska inslag i en radio nära dig. Det här var innan YouTube och Spotify fick hela världen att mötas ett klick bort. Kritikerhyllade instrumentalgruppen OK Star Orchestra från Stockholm spelar 25 år senare fullt naturligt musik med inslag, stora eller små, från: Fela Kutis Nigeria, Ahmadu Jarrs Västafrika, Beale Streets Memphis, Birdlands Manhattan, Dick Dales Kalifornien och Ry Cooders olika musikutflykter. Man skulle kunna fortsätta rabbla influenser, städer och länder. Är det jazz, blues, folk eller soul? Är det öken, prärie, savann eller storstad? Ja, det är det. Ordet eklektiskt brukar användas om musik som är betydligt mindre eklektisk än så här. Rötterna är tydliga, men blandningen helt egen.

Det är musik som under konsertens gång bjuder med den samlade skaran på en resa som gör nerslag där musikerna känner för det, helt utan gränser. De enskilda låtarna är på sätt och vis överflödiga och flyter snart samman till en enda stor ljudande massa som drivs med en ostoppbar monoton voodoo-rytm, en slags oemotståndlig grundpuls.

Tommy Galento Nilsson, som även bjuder på information i stil med "nu byter vi tonart", och Christer Lyssarides gitarrer dansar förförisk med varandra. Trummisen Perry Vallgren betar av ett gäng relativt ovanliga taktvarianter. Hassan Bah, som tidigare bland annat varit med i Kebnekajse, spelar kongoma, en sorts bas. Lina Langendorf spelar oftast saxofon och ibland är hon, likt John Coltrane, på väg rakt ut i rymden. Som om den geografiska spridningen inte redan var tillräcklig. Det gör den sortens intryck som innebär att man gärna vill nämna alla medverkande musiker.

Man dras in i stämningen och åker med i den väldigt välkomnande atmosfären. De börjar lite stillsamt, höjer sedan tempot och snart är vi någon annanstans. Det är väldigt svårt att sitta still, varför man nu skulle vilja göra det. Låtar från bandets två skivor Cobra Sessions och Sound Classique blandas. Oavsett vilket av alla håll de tittar på, ofta tittar de på flera håll samtidigt, och oavsett var de väljer att sätta ner fötterna, ofta sätter de ner fötterna på flera platser samtidigt, är det passionerat, svängigt, följsamt och går gärna den där lilla extra sträckan som leder till en doft av eufori.

Läs mer om liknande:

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

Paul Simons senaste skiva So Beautiful Or So What är finfin pop

Jazzklubben Birdland är uppkallad efter saxofonisten Charlie Parker

Lite mer jazzhistoria kanske?

Det görs bra jazz i Sverige också

James Brown lyssnade på Fela Kuti när han uppfann funken

Elvis Presley tyckte om att hänga på Beale Street när han var ung

Dick Dale må vara Kaliforniens surfrockkung, men de flesta tänker nog på The Beach Boys

Hassan Bah har spelat med Kebnekajse - de kan man läsa mer om i boken 99 Proggplattor

Korrö Folkmusikfestival 2011

Korrö Folkmusikfestival 2007

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Nico sjöng låtar som aldrig spelas på radio

2011-09-02T10:03:00.004+02:00

Knappt fyllda tjugo blev James Young medlem i den tyska sångerskan Nicos kompgrupp. Vill man vara lite rolig kan man kalla henne "sångerska". Om dessa år under åttiotalet handlar hans sorgliga och fascinerande bok Nico: Songs They Never Play On The Radio. Det handlar inte om myten Nico, utan om människan. Och det är inte munter läsning.

Sångerskan är mest känd för, eller kanske minst okänd för, sin koppling till konstnären Andy Warhol och sin medverkan på skivan Velvet Underground & Nico (den med bananen på omslaget, släppt 1967) där hon var mer isbit än sångerska tillsammans med New Yorks kanske mest kända musikaliska nihilister. Velvet Underground var så coola att de duschade med solglasögonen på. Eller de hade i alla fall gjort det om de inte varit för coola för att duscha. I boken är hon rejält trött på att prata om den perioden i varje intervju hon gör. Hon återkommer ibland till att hon kunde blivit någon, något mer och större, om hon inte varit så lat. I egenskap av fotomodell var hon tydligen aktuell för en större roll i Federico Fellinis film La Dolce Vita (1960) än den statistroll hon till slut fick. Men hon orkade inte gå upp i tid för det avtalade mötet.

1967 släppte hon sin debutskiva Chelsea Girl, där hon bland annat tolkar Bob Dylan. Skivan är med hennes kommande mått mätt förhållandevis lättlyssnad. På For The Marble Index (1969) skrev hon all musik och text själv. Det är inte musik man lyssnar på när man vill sova. Möjligtvis om man är tysk existentialist eller heter Kafka i efternamn. Eller både och.

Under den tid boken utspelar sig går Nicos vardag i första hand ut på att fixa nästa dos heroin. Hennes livsstil kan förklaras, men inte skyllas på, att hon född som Crista Päffgen 1938 växte upp i skuggan av Nazityskland. Som femtonåring blev hon våldtagen av en amerikansk soldat när hon var vikarie på en flygbas och det var, enligt boken, hennes vittnesmål som gav honom dödsstraff. Fixeringen vid döden var inte en slump.

Man kan anklaga Nico för att höra hemma i kategorin artister-det-är-intressantare-att-läsa-om-än-lyssna-på. Men det är i alla fall bättre än kategorin artister-det-är-intressantare-att-se-bilder-av-än-lyssna-på.

Oavsett vilket är det minst sagt musikindustrins skuggsida vi befinner oss på och så långt ifrån drogromantik och topplistor man kan komma. Bokens titel är inte en slump. Men så får också hennes musik Lars Norén att framstå som ett avsnitt av Doobidoo.

Ett av bokens mer vardagliga och lättsamma inslag är när Nico träffar en stor fan i Rumänien som är utklädd till älg och de två pratar.

James Youngs bok är, med tanke på det nattsvarta innehållet och sin tragik, förvånansvärt lättläst och man skrattar faktiskt ibland. Kanske är det som Smokey Robinson sjöng - I gotta dance to keep from crying.

Läs mer om liknande:

Den mytologiserade missbrukaren

Mer om Velvet Underground finns att läsa i boken Please Kill Me

En bra intervju med Lou Reed

En bra intervju med Smokey Robinson

Bob Dylan för nybörjare

Läs något lyckligare biografier av och om Bob Dylan, Patti Smith, Neil Young och Kate Bush

Tysklandspecial:

Anna Funders bok Stasiland ger mig kalla kårar

Krautrock för nybörjare

Kraftwerk släpps remastrade

En intervju med Ralph Hütter från Kraftwerk

Can gjorde krautrockmästerverket Tago Mago

David Bowie för nybörjare

Skottska före detta blandmissbrukarna Primal Scream har också gjort krautrock

Franz Ferdinand krautar också lite kraut och är ocskå från Skottland

Radiohead från Oxford har också doftat kraut

Böcker om historia, som ju Tyskland brukar förekomma i (don´t mention the war)

Patti Smiths väg till Polarpriset

2011-08-30T12:38:00.012+02:00

Ghost Dance var första låten jag hörde med Patricia Lee Smith. Denna seans lät inspelad i en mörk studio upplyst endast av ett fåtal ljus. Rösten lät som den levt och visste. En röst som inte försökte, som inte möttes halvvägs. Som även viskandes blir musikens naturliga centrum. Kören mässade we shall live again.

Smith föddes i Chicago 1946, men växte upp i New Jersey i skuggan av den stora staden på andra sidan Hudsonfloden. Hennes arbetarklassföräldrar tillhörde Jehovas Vittnen. Patti och hennes tre yngre syskon fick en religiös uppfostran innan hon lämnade kyrkan som tonåring. Sedan dess har hon återfunnit sin tro, men debutalbumet Horses (1975) inleds med en av de hårdaste textrader rockhistorien har att erbjuda: Jesus died for somebody´s sins, but not mine. Skivan har länge följts av epitet som klassiskt och stilbildande. Band som R.E.M. och U2 tillhör dess lärjungar.

Inspirerad av franska poeten Arthur Rimbaud (1854-1891) och Bob Dylan började Smith skriva dikter och flyttade till New York 1967. Hon mötte konstnären Robert Mapplethorpe som skulle komma att göra många av hennes skivomslag. Paret bodde en period på klassiska bohemtillhållet Chelsea Hotell. Vänskapen överlevde förhållandet. Det är deras relation med rätta hyllade självbiografin Just Kids (2010) handlar om. Den slutar där många biografier börjar, när genombrottet närmar sig.

Under första halvan av sjuttiotalet började en scen växa fram kring rockklubben CBGB på Manhattan. Musiken kallades punk, Ramones och Blondie kan också nämnas. Tillsammans med Lenny Kaye, som fortfarande är med i Smiths band, började hon sätta musik till sina dikter. 1974 släpptes första singeln, en version av Hey Joe. Mer intressant är baksidan Piss Factory som handlar om fabriken i New Jersey där hon arbetade som sextonåring och fick lära sig att inte drömma, utan istället vara tacksam över att ha ett jobb. Och om hur religionen kontrollerar folk, samtidigt som den ger en känsla av trygghet. Hon ville vidare.

Fram till 1979 släppte Smith fyra skivor, varav Easter från 1978 blev den kommersiellt mest framgångsrika. Via en gemensam medarbetare erbjöd Bruce Springsteen halvfärdiga Because The Night, som blev en stor hit och något av hennes signaturmelodi. Smith har sagt att hon "fyllde i luckorna" i texten en kväll när hon väntade på att pojkvännen och musikern Fred "Sonic" Smith skulle ringa. Det gjorde han bevisligen till slut. De gifte sig 1980 och mellan 1982-96 var hon hemmamamma åt parets barn Jackson och Jesse och släppte bara en skiva, helt skriven tillsammans med Fred. Dream Of Life (1988) innehåller People Have The Power som fått klassikerstatus och förekommit i en rad politiska sammanhang. Om det var livet som fick henne att lämna strålkastarljuset var det döden som fick henne att återvända. I slutet av 1994 förlorade Smith inom en månad både sin make och bror. Robert Mapplethorpe hade gått bort några år tidigare. Sorgen ledde till förvånansvärt optimistiska Gone Again (1996). Sedan dess har det blivit fyra album till.

I intervjuer ger Patti intryck av att vara varm, lite blyg och ödmjuk, men också djupt passionerad. Om man sett henne på scen vet man att blicken bränns rejält. Hon har med förvåning och genuin glädje i rösten pratat om hur ung hennes publik är och att folk numera kommer fram och pratar om Just Kids snarare än om Horses. En karriär nästan utan hits ger också frihet att hålla sig borta från nostalgi. Musiken har alltid levt i ett pågående nu, den har aldrig fått sina kanter slipade och är lika yxig, personlig och omfamnande idag som då. Hon bröt mot de nya regler som punken utvecklade, valde att bli hemmamamma och är var stolt och ärad över att tilldelas det onekligen opunkiga Polarpriset igår. När hon idag ger konsert på Stockholms konserthus medverkar båda hennes barn på scenen.

Patti Smith skriver nu en fortsättning på Just Kids, eftersom "alla undrar vad som hände sen", ska göra filmmanus av samma bok och nästa år planerar hon släppa sitt första album med egna låtar på åtta år. God fortsättning. Och grattis.

Läs mer om Patti Smith och några av de andra som nämns ovan:

Patti Smith får Polarpriset

Dokumentären Dream Of Life följer Patti Smith både till vardag och fest

Just Kids är en gripande och vacker självbiografi

Punk för nybörjare - läs om bl a Horses

Boken Please Kill Me handlar om platsen och tiden för Patti Smiths genombrott

Är det sant att Patti Smith planerar tre nya böcker?

Bob Dylan är en stor förebild, kanske en nybörjarkurs?

Bruce Springsteen för nybörjare

Neil Youngs aviga taggighet känns också nära till hands när man pratar Patti Smith

Patti Smith var 14 när sextiotalet började - en nybörjarkurs till!

Patti Smith medverkar på en blandskiva

Punkens enkelhet finns även i countrymusik

Patti Smith har gjort en cover på The Beatles låt Within You Without You

Och på en låt av Paul Simon, som är aktuell med So Beautiful Or So What

Konsertrecension i SvD

Konsertrecension i DN

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Dolly Parton smart nog att spela korkad

2011-08-27T10:22:00.009+02:00

Det är lätt att glömma, men den Dolly Parton som står på scenen och dyker upp i intervjuer är lika mycket en skapelse av den riktiga Dolly som Ziggy Stardust någonsin var av David Bowie.

Under perukerna och bakom allt prål döljer sig en skicklig låtskrivare, skicklig affärskvinna och medveten strateg. Dum blondin är det sista hon är, även om hon kanske varit för bra på sin karaktär för sitt eget bästa. I en bransch där folk från medelklassen ofta återskapar sig som arbetarklasshjältar – skriver de inte låtar om det så hävdar de i alla fall att de tågluffat genom södern med Woody Guthrie – gjorde Parton tvärtom. Och resultatet blev en levande Barbiedocka.

Hon växte upp i en timmerkoja i Birds Creek, Tennessee som ett av elva barn. Hon har själv hävdat att den karaktär hon skapat är baserad på samhällets fnask. När Dolly och hennes mamma åkte för att handla såg de henne ofta på stan. Dollys mamma reagerade med ett bestämt fy och Dolly reagerade med ett lika imponerat wow.

Redan 1964 flyttade hon till countrymusikens huvudstad Nashville. Hon var 18 år och hade bestämt sig för att bli stjärna. Med sig i bagaget hade hon en röst som redan gjort henne till lokal kändis och en rejäl dos låtskrivartalang. Hon hade börjat skriva redan i sjuårsåldern. På plats i sin nya hemstad plockades hon snabbt upp av veteranen Porter Wagoner och blev hans körsångerska. Nästan lika snabbt träffade hon sin man Carl som hon varit gift med sedan dess.

Det var förmodligen där, med en annan röst att ta hänsyn till, hon lärde sig att använda sin egen med förnuft. Hennes röst stack ut utan att hon behövde anstränga sig. Om ni vill höra skillnaden mellan en sångerska som använder sin röst för att förmedla låtens känsla och en sångerska som använder låten för att förmedla sin röst kan ni jämföra Dollys vackra originalversion av I Will Always Love You To med Whitney Houstons kanske inte fullt lika subtila version.

Just den låten skrev Dolly till Porter när hon lämnade hans band. Han hade hjälpt henne men karriären, men hans version av country var traditionell. Hon ville utveckla sin musik. När hon anklagades för att lämna countryn svarade hon jag lämnar inte den, jag tar den med mig. Fram till och med 1975 hade Parton släppt sexton album med i huvudsak traditionell country och skrivit majoriteten av låtarna själv. Vill man veta något om hennes barndom kan man lyssna på låtar som Coat Of Many Colors och My Tennessee Mountain Home.

Hennes dröm om att bli stjärna är inte ovanlig, men hon var bevisligen beredd att jobba för att lyckas. Trots detta satte hon sig inte ner och var nöjd. Under åttiotalet närmade hon sig allt mer popmusiken, ibland kanske med lite väl glassigt resultat, och lyckades erövra även en publik som inte gillade country. Here You Come Again, 9 To 5 (missa inte hennes nagelsolo) och Island In The Stream är välförtjänta klassiker. I slutet av åttiotalet återvände hon till rötterna med den avskalade och väldigt framgångsrika Duetts tillsammans med Linda Ronstadt och Emmylou Harris.

Dolly är numera en av de stora ikonerna och eftersom hon gjort en seriefigur av sitt utseende är hon lätt att känna igen. Däremot är människan Dolly inte lika känd. Hon har styrt sin karriär, och mediebilden, med järnhand. Hennes intervjusvar är ofta roande och smarta, men utan att egentligen svara på frågan. Parton vet vad hon vill och hon tänker inte ge bort något i onödan. På frågor om sitt utseende brukar hon svara det kostar att se så billig ut.

Och det krävs intelligens att överleva i musikbranschen i mer än fyrtio år. Nästa gång du gör dig rolig på hennes bekostnad är det inte du som skrattar sist.

Den här helgen spelar Dolly i Stockholm (27 augusti) och Göteborg (28 augusti) och är även aktuell som myt och ikon i Jessica Nettebladts dokumentär Jag Är Min Egen Dolly Parton som kretsar kring fem svenska sångerskor, bland dem bland annat Nina Persson från The Cardigans och A Camp. Filme visas på SVT1 på tisdag vid 22:00, onsdag på ettan vid midnatt och lördag på ettan vid 14:45.

Vill du veta mer om Dolly rekommenderas också boken En Smart Blondin av Stephen Miller.

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare

Johnny Cash At Folsom Prison.

Gillian Welch sveper fram långsamt

Missa inte Gillian Welchs nya skiva The Harrow & The Harvest

Emmylou Harris skapar gåshud

Emmylou Harris och rösten

The White Stripes har gjort en version av Jolene och en dokumentär

Dolly har gjort en version av Led Zeppelins Stairway To Heaven

The Band la grunden till skäggrocken som också kallas americana och är en sort country för folk som egentligen inte tror sig gilla country

Väntar man förgäves på en självbiografi om Dolly? Ja, förmodligen

Här letade jag efter en bra samling med Dolly

Varför lyssnar man på ledsen musik?

Frågesport för halva familjen - en fråga om Dolly!

Mer om Jag Är Min Egen Dolly Parton från DN

Mer om Jag Är Min Egen Dolly Parton på SVT

Boken 99 Proggplattor även för oss som inte var där

2011-08-23T10:00:00.019+02:00

För oss som inte har så många minnen från sjuttiotalet när DDR-Sverige nådde sin vänstertopp finns välskrivna och intressanta boken 99 Proggplattor (2006). De pålästa guiderna Mia Gerdin, Bengt Eriksson och Stefan Wermelin har skrivit en bok som är läsvärd även för oss som närmast är centerextremister. Det skrivs om Pugh, Peps, John Holm och in kommer självfallet också Philemon Arthur & The Dung. Fyra favoriter och namn som egentligen inte hade så mycket med det hela att göra. Pugh fick inte vara med för att hans texter inte var tillräckligt samhällstillvända. Samma förresten med Ulf Lundell som då försvann spårlöst. Och få artister i detta land var väl redan då så bra på att förmedla de allra djupaste rötter från det onda imperialistlandet i väst som Peps?

Vi som var väldigt små på åttiotalet har tydliga minnen av att Sverige var en del av östblocket, kanske framförallt kulturellt. De två statliga och allenarådande tv-kanalerna började sina sändningar vid 18:15 och höll i bästa fall på hela vägen fram till minst halv elva. Barnprogrammen var nästan undantagslöst dockprogram från våra kamrater i Rumänien eller Tjeckoslovakien. Det känns i alla fall så nu i efterhand.

Nu är det 2011 och vi har ett fascistiskt parti i riksdagen. Landet antingen eller kan inte bestämma sig. Vänster eller höger? Jag jämför nu inte vänsterrörelsen med Sverigedemokrabaterna. Till vänster ingår i alla fall inte folkmord i ideologin, utan brukar mest uppstå av misstag på vägen.

De tre författarna var på plats där och då och jag blir nyfiken på att höra musik och band som tycks omöjliga att få tag på. Som bokens titel avslöjar skildras den svenska musikrörelsens uppgång och fall utifrån 99 skivor. Det börjar med Hansson & Karlssons debut Monument från 1967. Den var väl närmast progressiv i ordet engelska bemärkelse. Det slutar ca 200 sidor och tolv år senare med Dag Vag och deras debutskiva med samma namn. Den är väl heller inte så mycket progg, kan tyckas. Kanske börjar det med gärdesfesterna och slutar med tältprojektet?

I efterordet argumenteras det för att de inte alls tog slut där? I själva verket, hävdas det, finns proggen fortfarande bland oss. Det argumenteras trovärdigt för att det är så. Att proggen än idag rör upp starka känslor märktes nyligen i Bengt Palmers Sommarprogram i P1. Han ägnade vad som kändes som en tredjedel av programmet åt att till synes idiotförklara allt som hade med musikrörelsen att göra och gick hårt åt deras manifest. Men Palmers var å andra sidan i samma program öppen med att ha skrivit manus till Göta Kanal 2, så jag vet inte. Synd att han inte la lika mycket tid och energi på det.

Däremellan läser man i boken om de kända männen och kvinnorna och några man - eller i alla fall jag - aldrig hört talas om. Några det kliar i öronen att få höra, några som, tja, kanske numera är mer tidsdokument än musikalisk njutning. Tanken att alla ska få vara med och spela är ju vacker i teorin, men kanske inte alltid så njutbar för öronen. Och när musiken bara blir ett medel att få ut politiska åsikter vill jag inte heller vara med, även om ursprungstanken var god.

Om bandet Kung Tung (från Kalmar) skriver Wermelin:

Småstadens småaktigheter kommer till tals i versernas uppbragta monologer. Även om vänstern tidvis var rabiat enkelspårig, så gällde det även den andra kanten när sanningen skulle fram om politik, solidaritet och invandrare. Det är väl tur att det inte är så nu för tiden?

Boken bjuder på både insikt och några skratt. Dessutom tvingar den mig, surt nog, att omvärdera Mikael Wiehe. Han verkar ha humor, trots allt. Namnet Hoola Bandoola visar sig vara hämtat från en Kalle Anka-film där myror plundrar Kalles picknickkorg med stridsropet Hoola! Bandoola!

Dessutom:

Du har väl inte missat Stefan Wermelins underbart nördiga program Wermelin som sänds söndagar vid 22:05 på P4? Musik som inte hörs på Rix FM!

Läs mer om musik och musikböcker

Pugh-boxen, som i en lite låda av papp

Peps har sjungit med Nisse Hellberg, vars politiska texter kanske är lite i subtilaste laget för proggen

Folkmusik var ett viktigt inslag i proggen, så även i Korrö 2011

Så var även jazz - svensk jazz för nybörjare

Esbjörn Hazelius och Navarra hade nog kallats progg på sjuttiotalet

Göran Lagerberg var först i Tages, senare i Kebnekajse och Egba (bland mycket annat)

Punkhistorian i Please Kill Me är också en politisk bok

Det finns vänstermusik även i USA

Hatade och saknade Berlinmuren fyller 50 år idag

Proggen var bitvis skäggig, skäggrocken uppfanns av The Band

Imperialistpop från sextiotalet - för nybörjare

Pete Seeger står onekligen en bit ut på vänsterkanten och Bruce Springsteen har tolkat honom

Lundell fick inte vara med i 99 Proggplattor, men fick, inte helt oväntat, lite större utrymme i Måns Ivarssons tredelade Lundell-biografi

James Crumley kan roa även en ofrälst

2011-08-19T10:21:00.005+02:00

James Crumleys roman The Last Good Kiss/En Sista Riktig Kyss, skriven 1978 och utgiven på svenska 2007, utspelas i kategorin hårdkokt deckare. Det är en genre jag egentligen inte gillar, kanske för att man vet vad som ska hända. Och sedan händer allt som man vet ska hända. Boken börjar börjar med privatspanaren CW Sughrue hittar författaren Abraham Trahearne på en bar, ett så kallat hål i väggen, i Kalifornien. Sughrue anlitades av författarens fru. I baren arbetar Rosie. Hennes tonåriga dotter Betty Sue - jodå, så att - försvann spårlöst för tio år sedan under ett hippierus. Spanaren bestämmer sig för att acceptera att hitta dottern och Trahearne följer med.

Det är den sortens bok där alla män dricker whisky till frukost, middag och kvällsfika och sover, duschar och pissar med hagelbössan i ena handen. Alla kvinnor är prostituerade, lögnaktiga eller lögnaktiga prostituerade.

Jag läste boken för att två av mina favoritförfattare hade rekommenderat den i intervjuer. Både George Pelecanos och Dennis Lehane hade nämnt den som stilbildande. Man kan se liknelserna, men de två sistnämnda har kanske ett lite modernare sätt att se på världen och ger ofta sina karaktärer fler dimensioner. Särskilt Pelecanos är så bra på karaktärer att handlingen mest är i vägen för skildringen av deras privatliv.

Crumley föddes 1939 i Texas och dog 2008. Han skrev sammanlagt tolv böcker. När jag läste boken funderade jag ibland på om den var postmodern, eller i alla fall var tänkt lite som en drift med genren. Men det tror jag innerst inne inte att den är.

Även om det egentligen inte är en genre jag gillar dras jag till slut in av stämningen som Crumley bygger upp, även om det blir lite skitnödig Jan Guillou ibland. Stilistiskt är däremot boken utmärkt och Niclas Nilssons översättning är bra gjord.

alltså - en hårdkokt deckare för folk som inte gillar hårdkokta deckare.

Läs mer om läsning och saker som liknar läsning:

George Pelecanos är en av författarna bakom hyllade tv-serien Treme

George Pelecanos intervjuas i tidningen

Missa inte Anna Funders bok Staziland

Frank McCourt har avlidit

Joyce Carol Oates intervjuas

En okänd bok av en okänd författare

Konsten att ljuga om läsning

Biografiernas år

Konsten att hylla en bok

Lite böcker om historia kanske, nu när kvällarna blir längre

Mer böcker om historia?

Lars-Olov Larssons Gustav Vasa - Landsfader eller tyrann?

Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse

Och sist men inte minst

Skäggrock för nybörjare

(Nästan) i begynnelsen var Elvis på SVT

2011-08-15T11:11:00.007+02:00

Ikväll visas på vår statliga tv:s kanal ett, också känd som SVT1, klockan åtta programmet Elvis: Tillbaka Till Tupelo. Inget ont om Elvis Costello, men jag misstänker att det är Elvis Presley det handlar om. Innan han blev Memphis mest kända ekorresmörgåsätare föddes och bodde han i Tupelo, Mississippi. Staden har ca 35 000 invånare och är med amerikanska mått mätt alltså något av en håla. Men här började det för honom, killen som gjorde det möjligt för vita människor att fantisera om sex på bästa sändningstid.

Så här beskrivs dokumentären på svt.se:

Amerikansk dokumentär från 2009 om det ursprung som skapade Elvis. Elvis föddes i Tupelo i Mississippi i en fattig familj. Mamman jobbade ibland på bomullsplantagerna och där hörde Elvis sångerna som de svarta bomullsplockarna sjöng. När han själv började sjunga och uppträda med sina karaktäristiska höftrörelser, fanns det präster som varnade för honom och sa att han var sänd av djävulen. Arkivmaterial från den historiska konserten i Tupelo 1956. Berättare: Kris Kristofferson.

De där två sista orden gör på helt egen hand att jag vet att jag borde titta.

En Spotifylista med Elvis enligt mig 65 bästa låtar och en samma sak med mina tio favoritlåtar om Elvis!

Och ni har väl inte missat Peter Guralnicks biografi Last Train To Memphis? Närmare människan Elvis än så är nog svårt att komma. Del två heter Careless Love, den har jag inte läst än.

Läs mer om Elvis:

Konsten att älska Elvis Aaron Presley

Auktion på de där diamantpyjasamasarna Elvis hade på sjuttiotalet

Elvis gjorde en och annan liveskiva

Tack till GVG för Elvis!

Elvis fortsätter tjäna pengar

Elvis hade några av sina rötter i country

Och i bluesen - så här blir du blues

En av Gillian Welchs vackraste låtar handlar om Elvis

En av Emmylou Harris vackraste låtar handlar också om Elvis

Elvis gjorde en version av Bob Dylans Tomorrow Is A Long Time

Under stora delar av sextiotalet pågick annat

Kris Kristofferson har förresten intervjuats av Elvis Costello

Och vem fün är Elvis Costello?

Hatade och saknade Berlinmuren fyller 50 år idag

2011-08-13T12:51:00.006+02:00

Den 13 augusti 1961 började Berlinmuren byggas upp. Denna märkliga idé skulle dela Berlin och bli den kanske främsta symbolen för det Kalla Kriget fram till sitt fall den 9 november 1989. Vi på Fula Fula Ord-redaktionen har besökt Berlin (rekommenderas varmt, ni lär inte bli besvikna) och är allmänt intresserade av kalla kriget - och av det delade Berlin i synnerhet. Därför har vi beslutat att samla några länkar som på olika sätt berör Tyskland och det kalla kriget. Mycket nöje!

Anna Funders bok Stasiland ger mig kalla kårar

Krautrock för nybörjare

Kraftwerk släpps remastrade

En intervju med Ralph Hütter från Kraftwerk

Can gjorde krautrockmästerverket Tago Mago

David Bowie för nybörjare

Skottska före detta blandmissbrukarna Primal Scream har också gjort krautrock

Franz Ferdinand krautar också lite kraut och är ocskå från Skottland

Radiohead från Oxford har också doftat kraut

Den muntliga punkhistorien i Please Kill Me utgår från New York men gör en avstickare till Berlin

Böcker om historia, som ju Tyskland brukar förekomma i (don´t mention the war)

The Dead Trees är en positiv överraskning

2011-08-12T10:40:00.004+02:00

Ibland snubblar man över en låt som får en att undra vad är det här? Bostonkvartetten The Dead Trees nya skiva är full av små skeva och självklara låtar med lättnynnade melodier och refränger som ibland är så uppenbara att man undrar hur de kunde förbli oskrivna så länge. Hur låter det då? Om Kings Of Leon varit mindre bredbenta och inte velat bli U2 eller om vad som nu gick fel med The Strokes inte gått fel, fast med mer hjärta. Det är kanske inte en slump att de sistnämndas gitarrist Albert Hammond JR använt The Dead Trees som kompgrupp på sina soloäventyr. Här finns också inslag av den sortens alt country som Wilco är mästare på.

På andra fullängdaren Whatwave blandas skramligt driv i My Time Has Just Begun med hänget i Older och stillsamt vackra saker som Comfortable Kids. Den låter som ett lite berusat Fleet Foxes på efterfest. Jag ska försöka att inte rabbla upp alla låtarna, även om musiken uppmuntrar till det (Rayna! Försök att inte spela luftgitarr till det spretiga solot). Michael Ian Cummings har en behaglig röst av den där halvtrötta sorten som möjligtvis tar ett tag att vänja sig vid, men som efter ett tag framkallar ett leende - och då har jag redan stampat takten och knäppt med fingarna i flera låtar. Cummings skriver låtarna och delar gitarr med Matthew Borg. Trummisen Noah Rubin och Tad Dahlhoff på bas sätter det skönt aviga gunget. Det här är en av årets charmigaste överraskningar. De tolv låtarna klockar in på 30 minuter. Jag har redan tryckt på play igen.

Lyssna på The Dead Trees på Spotify (här finns även EP:n Fort Music, men inte Surfer Rosa)

Mer om liknande:

Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues

Nygammalt Arctic Monkeys med Suck It And See

Wilco gjorde en av 2007-års bästa skivor (som jag nu inte längre håller så högt)

Wilcos Jeff Tweedy har även jobbat med Mavis Staples

U2 senaste skiva No Line On The Horizon fick högsta betyg i tidningen Rolling Stone

Ett gammalt blandband med både u2, The Strokes och Nancy Sinatra!

The Band la grunden till skäggrocken

Deras låt The Night They Drove Old Dixie Down är förmodligen skäggrockens nationalsång

Skäggrock för nybörjare

Kanske även lite country för nybörjare? (tyvärr inte mycket skägg)

Punk för nybörjare

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Självbiografier - kanske av bl a David Bowie?

2011-08-08T10:27:00.006+02:00

Enligt en artikel i engelska dagstidningen The Guardian som svenska dagstidningen Dagens Nyheter citerar och som svenska bloggen Fula Fula Ord nu utgår från har de stora framgångarna för självbiografier av Patti Smith, Bobcat Goldthwait, Bob Dylan och The Rolling Stones-gitarristen Keith Richards fått bokförlagen att se pund- och dollartecken.

David Bowie sägs ligga överst på önskelistan. Bowie har länge hävdat att han har dåligt minne och inte minns något, men det kan också ha varit ett sätt att slippa prata om det förlfutna. Kanske har han sparat alla minnen till en självbiografi? Å andra sidan har han altid varit väldigt privat och vill förmodligen inte avslöja sitt privatliv. Just nu jobbar han i alla fall med en bok där han berättar om sitt liv utifrån 100 föremål som är viktiga för honom. Den boken ser jag fram mot.

Andra namn långt upp på listan sägs vara Elton John, Robert Plant, Paul McCartney och Bruce Springsteen. Vad gäller McCartney tror jag inte vi kommer närmare en självbiografi än Barry Miles utmärkta Many Years From Now, som tyvärr bara sträckte sig fram till The Beatles splittring.

Som vän av ordning undrar man förstås - var är tjejerna? Aretha Franklin och Dolly Parton? De har levt intressanta liv. Aretha blev mamma som 14-åring och var trebarns-mamma vid tjugotvå. Samtidigt försökte hon etablera sig som sångerska. Och det gick ju också ganska bra. Dolly är en av världens mest kända människor. Intelligent, målmedveten och lysande låtskrivare. Men vad vet man om henne? I de få intervjuer hon gör skämtar hon mest om sitt hår och sina bröst.

Under tiden läser jag Howard Sounes McCartney-biografi Fab. Första halvan är väldigt bra.

Läs mer om liknande:

Patti Smith får Polarpris

Patti Smith-dokumentären Dream Of Life

Mer om Bob Dylan och Pattis biografier

Bob Dylan för nybörjare

The Rolling Stones remastrar klassisk liveskiva

Elton John kanske kan sänka hastigheten?

Led Zeppelin för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

Några boktips om Pauls gamla band

Stor John Lennon-biografi

Bruce Springsteen för nybörjare

Läs lite mindre om Aretha Franklin

Megadeth-mannen Dave Mustaine har skrivit intressanta biografin A Life In Metal

De finns en bra Dolly Parton-biografi av Stephen Miller som heter En Smart Blondin

Läs artikeln

Korrö Folkmusikfestival 2011

2011-08-01T14:57:00.009+02:00

Platsen och besökarna:

I lummiga hantverksbyn Korrö i södra Småland känner man sig lätt som ett med naturen. Det är också lätt att känna att man är, som Dusty Springfield sjöng, in the middle of nowhere. De närmaste byarna Linneryd och Älmeboda känns stora och världsvana i jämförelse. Men man behöver inte känna sig ensam. En helg varje år sedan 1985 när det började som en sammankomst för bordunmusik har allt fler folkmusikälskare träffats här för att spela, dansa, lyssna och jämföra paraplyer. Regnet är en intressant del av upplevelsen. För många av de tusentals besökarna är festivalen en lika viktig del av sommaren som myggbett. Vissa anser Korrö vara ett andra hem. De sitter på filtar - när eller om vädret tillåter - och ser lika avslappnade ut som vore det deras egen tomt. Margareta Karlsson från Växjö har varit på plats "nästan varje år". Bäst gillar hon stämningen, miljön och blandningen av olika instrument. - När årets festival är slut på lördagsnatten börjar man längta till nästa, säger hon. Man ser också några som är här för första gången, ordentligt påklädda inför eventuell kyla. De har lätt nervös blick och ryggsäck från Fjällräven. Smålänningarna, oavsett var de egentligen kommer ifrån, har egen mat med sig. Man vet aldrig vad en hamburgare kan kosta.

Nybörjarna håller ofta i det program där artister och hålltider sammanfattas. Några timmar senare ser man dem igen, avslappnade och utan väska. Atmosfären bland träden och de gamla husen har fått axlarna att slappna av och musiken har mjukat upp blyga debutantknän. De har kanske besökt sågverket med sitt knarrande golv. Martin Alexandersson från Göteborg är på plats för andra året och även han lyfter fram den musikaliska bredden. - Här kan man höra allt från mungiga till distade gitarrer, påpekar han. En del kollar in Ronnebyån som berättar varför byn lades där den gjorde på den tiden vattenkraft var den bästa förlängningssladden. Det som en gång var skådeplats för hårt arbete och utslitna ryggar är nu en plats för nöje och fritid. I alla fall för de av oss som inte varit med och satt upp scener, ljud och ljusanläggningar. Men det är inte bara på de fem officiella scenerna det spelas. Nästan lika ofta är det spontankonsert på en bänk eller filt, på bron med vattnets brus eller lövens prasslande som komp. Många verkar ha en fiol i bakfickan. Vissa av de små klungorna av vänner och bekanta man går förbi har kanske inte setts sedan förra året. Någon skämtar om vädret. Det är bevisat att mer än hälften av alla skämt under festivaldagarna handlar om nederbörd.

Dags för en chokladbit i kiosken. Vid midnatt är det dans på logen och den håller på tills alla stupat. Eftersom ingen konsert brukar vara så bra som den man just missat gäller det att hålla en jämn och bra sockernivå. Sedan är det bara att stämma näverluren och tuta igång.

***

Konsertrecensioner:

SKÄGGMANSLAGET
Logen
Betyg: 3
Svensk folkmusik kan delas in i två kategorier. De band som gjort en skiva kallad Snus, Mus & Brännvin å ena sidan, de som inte gjort det å andra sidan. Skäggmanslaget från Hälsingland sorteras in i första kategorin. Fioltrion med Thore Härdelin och Wilhelm Grindsäter i centrum, nu också med återvändande värmlänningen Bengt Lindroth, gjorde fem skivor under sjuttiotalets första halva och är än idag ett namn som för många personifierar svensk folkmusik. Deras samarbete med rockgruppen Contact i Hon Kom Över Mon blev omtalat för sitt gränsöverskridande. Konsert i Korrö är dock traditionell. Det svänger på ett stillsamt och värdigt sätt. Polskorna dominerar och känslan av att man är med om en liten del svensk musikhistoria går inte att undkomma. Skäggmanslaget erbjuder en trevlig och avslappnad mjukstart för de som just hittat hit efter arbetsveckans slut.

BESSMAN
Kvarnen
Betyg: 3
Utan mikrofon och nästan utan instrument blandar Bessman visor, sånglekar och medeltida ballader. Framförandet är intimt, lekfullt, charmigt okammat och arrangemangen levande och oslipade på ett bra sätt. Vistraditionen behandlas ibland som museumföremål där allt ska vara prydligt och på rad, men kvartetten Marie Länne Persson, Kristin Borgehed, Lisa Stormlod och Astrid Selling Sjöberg får den att verka spontan. Stämmorna och harmonierna är förvisso inget man slänger ihop på en kafferast. Ibland tar någon täten och de andra följer efter, ibland blir deras röster ett och det går knappast att höra skarvarna. Och stilpoäng för att de spelar plastspann.

JOHAN HEDIN
Logen
Betyg: 4
Småländske Hedin är ensam med nyckelharpa och knyter bland annat ihop långvalser och polskor till ett 20 minuter långt stycke som i all enkelhet får tiden att stå still. Man blir varm inombords. Melankoli blandas med dans och omgivningen försvinner snabbt från medvetandet. Om Vilhelm Moberg skrivit Utvandrarna på nyckelharpa hade den kunnat låta så här.

***

Festivalens upplägg och miljön:

Ännu en Korröfestival har tagit slut och de ca 200 musikerna har packat ihop för den här gången. Fredagen handlade för mig mycket om svenska band och artister, men redan strax efter pressläggning gick Frigg från vår granne i öst (Finland, inte Kalmar) upp på Restaurangscenen och spelade en högenergisk blandning av folkmusik och bluegrass. Publikens reaktion kan beskrivas som minst sagt inlevelsefull med bland annat stagediving som resultat. Den Fule, som skulle spelat efter pressläggning men blev flyttade, blandade in rock, distade elgitarrer och saxofoner i sitt skönt aviga recept. På tal om Finland - man får inte glömma att festivalen har ett flertal gäster, både på scen och i publiken, även från den lilla delen av världen som ligger utanför Sverige. Bland annat Polen, Ungern, Ukraina och till och med Danmark är representerade i artistväg. Blandningen i åldrar och stilar är lika bred som den geografiska. Vi såg också tredje årets satsning på Ung Scen där några av framtidens stora namn kanske fick sin första smak av en värmande ovation. De som är uppväxta med YouTube snarare än med Bosse Larsson (vem?) visade att folkmusikens framtid är i trygga händer och på väg framåt mot nya spännande möten mellan stilar och instrument.

Festivalområdet var bättre utnyttjat och ännu mer hemtrevligt än vanligt. Den lilla träbron var en nyhet och kom med varning om att man beträdde den på egen risk, men det var det värt. Den gjorde att några av de tidigare mer ödsliga hörnen blev en mer naturlig del av upplevelsen och att man bokstavligt talat kunde gå runt området. Om de nu bara kan byta ut luften på Logen till nästa år. Anders Smedenmark, producent för hela äventyret för andra året, meddelar att det flytit på bra, trots - kan tilläggas - att det var uppehåll nästan hela lördagen. De fyra vakterna på plats kunde också konstatera att allt gått lugnt till. Ett gott betyg när det är så mycket folk i rörelse.

Lördagens och hela festivalens höjdpunkt - den bästa konserten jag sett i Korrö - ansvarade Hotel Palindrone från Österrike för. I Stora Tältet blandade de europeisk folkmusik med jazz och konstmusik. Och ärligt talat nästan allt annat också. Ett sällan skådat möte mellan teknisk briljans och spelglädje av yppersta klass. Vad sägs om en duell mellan två flöjter spelade av samma musiker? Dessutom bjöd de på den bästa Electric Light Orchestra-tolkningen jag hört, komplett med säckpipa. Femma i betyg!

När jag gick hem på lördagsnatten med fioler, nyckelharpor och tvillingflöjter ringande i öron och hjärta gjorde jag det under stjärnklar himmel. Går den att boka igen nästa år?

Läs mer om liknande:

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Jeff Lynne (ELOs hjärna) nämns i kommentarerna

Lite mer om Dusty Springfield

Country för nybörjare

Neil Youngs nya skiva A Treasure har också mycket fiol

Mer om Jan Johansson och svensk jazz

Roy Bittan är till vardags en del av The E Street Band, men spelade också på en av skivorna i nästa länk

Mike Garson är mest känd för sina samarbeten med David Bowie

Jag hoppades Mannen I Svart handlade om Johnny Cash, men hade fel

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Bandet Tages blandade svensk folkmusik med pop redan på skivan Studio 1967

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Mustaschen i musikhistorien

2011-07-26T10:30:00.006+02:00

Ni har säkert funderat. Kanske till och med legat sömnlösa. Vilka är egentligen musikhistoriens snyggaste mustascher? Nu menar jag alltså inte mustasch/skägg-kombinationer, utan fristående mustascher. Jag tog mig dessutom friheten att hoppa över all sydstatsboogie från 70-talet, annars hade jag fastnat direkt mellan Lynyrd och Skynyrd. Det här är mina tio favoriter.

Andre 3000 (OutKast)
Kan man ta över funkstafettpinnen efter James Brown, Sly Stone, George Clinton och Prince utan mustasch? Ja. Kan man få folk att sprattla loss okontrollerbart till Ms Jackson, The Whole Wide World och Hey Ya! utan mustasch? Ja. Kan man gör det med stil? Nej.

Rick Danko (The Band)
The Band var ju förstås the skäggrockband-to-end-all-skäggrock. Men det var basisten med den hjärtslitande rösten, de snälla ögonen och det varma leendet som var allra coolast – särskilt 1969 - i ett band som överlag var ungefär så coolt som det går att bli. Varför då, undrar vän av ordning. Gissa. Just det.

George Harrison (The Beatles, The Rutles)
När världens mest kända skalbaggar tröttnade på att ha likadana kostymer och frisyrer bestämde de sig för att odla mustascher istället. Alltså såg de likadana ut i alla fall. Men där John Lennon aldrig riktigt klädde i sin, Ringo Starr blev Manolitos okända kusin och Paul McCartneys var för välansad var det minstingen i gänget som tog hem spelet.

David Crosby (The Byrds och Crosby, Stills, Nash & Young)
Vissa har använt mustaschen som en modeassesoar. Icke så David Crosby. Det ryktas att han föddes med sin. Den har dessutom i perioder haft karaktärern av att täcka hela munnen på klassiskt general Custer-manér. På detta sätt har Crosby gjort för mustaschen vad Neil Young gjort för burrpolisongen.

Muddy Waters (bluesikon)
Kan man flytta norrut från Mississippi och lägga grunden för Chicagobluesen utan mustasch? Ja. Kan man göra de stenhårda Got My Mojo Working, Rolling Stone, I´m A Man, You Need Love, Mannish Boy och Hoochie Coochie Man utan mustasch? Ja. Kan man göra det med stil? Nej.

Janne Karlsson (Hansson & Karlsson)
Det är lätt att glömma idag, men en gång i tiden var Janne ”Loffe” Karlsson det svängigaste som hade suttit bakom ett trumset i det här landet. Sedan skrattade han hö-hö-hö i en tv-serie och det har försörjt honom sedan dess. Synd, skam och idioti, förstås. Men inga dåliga buskisfilmer i världen kan ta äran från mustaschen.

Bob Dylan (Bob Dylan)
Han har gjort tappra försök flera gånger, men det har aldrig blivit mer än spridda skurar. Efter att ha jobbat med The Band var han ju tvungen att anlägga ansiktsbehåring, men det blev bara fjun. Se till exempel omslagen till Nashville Skyline och Infidels. Men 2001, på omslaget till "Love And Theft", ståtar den då 59-årige Robert Zimmerman men en stilig tangorabatt. Trägen vinner.

Albert King (bluesdoldis)
Det fanns större stjärnor på Stax Records, men fanns det en snyggare mustasch än Albert Kings? Nej, det gjorde det inte. Det fanns andra mustascher där, till och med Otis Redding gjorde ett tappert försök, men han räckte inte hela vägen. Om ni inte har The Stax Story hemma, spring och köp den och bläddra sedan fram till sidan 50 i bookleten. Game over.

Jack White (The White Stripes, The Roconteurs och The Dead Weather)
Få grupper har de senaste åren påmint mig lika ofta om varför jag älskar musik som The White Stripes. Men det har ändå känts som om det är något som saknats. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingrarna på vad och det är något jag har retat mig på. När jag fick se omslaget till Get Behind Me Satan insåg jag. Just det.

Captain Beefheart (allmänt mysko)
Det hade räckt med Trout Mask Replica, men det finns mer. Den har egentligen ingen säregen stil. Det är bara en klassisk raggarmustasch. Kanske är det kontrasten mellan hans udda musik och hans trevliga Sven Melander-mustasch som gör Don Van Vliet ofrånkomlig i den här listan. I likhet med Crosby lät han dessutom den åldras med den naturliga hårfärgen.

Billy Childish (The Pop Rivets, The Milkshakes, The Headcoats och The Buff Medways)
Mannen är numera en blandning av alla klädstilar som fått plats i en färgblind garderob. Han har lyckats behålla sin ungdomsattityd utan att det har blivit löjligt och föråldrat. Hur går detta till? Det finns en detalj som på ett naturligt sätt knyter samman allt. Vilken då? Jajamensan. Stort plus dessutom för att han tvinnar ändarna.

Väldigt långt utanför listan: Yanni, Engelbert Humperdinck samt Ron Mael i The Sparks. Fel mustasch på fel man i fel tid kan omöjligt bli rätt. Men Ron Mael kan vara så fel att han blir rätt. Diskutera.

Läs mer om de ovanstående:

OutKast-dokumentär går inte att få tag på

35 Soulklassiker 1970-75

The Band uppfann skäggrocken, trots Dankos protester

Om George Harrison

Om en samling med George Harrison - både med och utan mustasch

Muddy Waters - lite blueshistoria

Janne Carlsson spelade trummor med Pugh i metropolen Växjö

Under den konserten gjorde några låtar från skivan Vinn Hjärta Vinn

Bob Dylan 70 år

Bob Dylan för nybörjare

Dokumentär om The White Stripes

Kanske lite om The Dead Weather också?

Kung Sigismund gillar Captain Beefheart

Nu - Gillian Welch, Ken Burns och Lotta Lotass

2011-07-23T15:16:00.000+02:00

Musik: Gillian Welch - The Harrow & The Harvest

Gillian Welch och David Rawlings har gjort fem skivor och åtta år har gått sedan Soul Journey. De tyckte inte de nya låtarna höll. Men det färdiga resultatet låter lika självklart och enkelt som vanligt och det är ett vanligt jag inte har några problem att återvända till. Två gitarrer eller banjo och två röster är allt som behövs för ett lågmält och stilsäkert möte mellan bluegrass, country och amerikansk folkmusik. Welch och Rawlings låter som om de aldrig gjort annat än sjungit och spela tillsammans. Som om de tio låtarna funnits sedan innan Moses odlade skägg. Allt utom det nödvändiga är bortskalat. Det här är precis så bra som jag inte vågade hoppas och i klass med Time (The Revelator) från 2001. Det är inte den sortens musik som hoppar ut ur högatalaren och klipper till en på hakan, men jag vågar lova att den långsamt kommer smyga sig upp på en massa årsbästa-listor när året ska sammanfattas.

Läs mer om:

Gillian Welch sveper fram långsamt

Country för nybörjare

The Band la grunden för det som kallas americana

TV/DVD: Ken Burns - The Civil War

I Sverige är Ken Burns kanske mest känd för sin dokumentärserie om jazzens historia, men 1990 gjorde han nio ca 70 minuter långa program om det amerikanska inbördeskriget. Serien berättas bitvis så långsam att räknaren på min DVD ibland går baklänges, men när man väl fastnat för de människoöden som skildras är det svårt att slita sig. Historiker blandas med uppläsning av bevarade brev, dagböcker och biografier. Visuellt är det oftast stillbilder som visas - målningar och foton med motiv som skildrar vad som hände från 1861 till 1865 när det blodigaste kriget landet varit indraget i långsamt avgjordes. Mer än 600 000 människor dog - dubbelt så många som USA har förlorat sammanlagt i samtliga andra krig de varit inblandade i. Det är en i grunden ojämn kamp mellan ett splittrat land. En rik industridel och en fattig jordbruksdel, vars ekonomi dessutom i huvudsak bygger på vad som ska utvecklas till krigets viktigaste fråga.

Läs mer om:

Ken Burns serie om jazz är en (åter)upplevelse

The Band (igen!) har skrivit en låt som handlar om södern efter nederlaget

Vill du lära dig mer om historia?

BOK: Lotta Lotass - Den Röda Himlen

I den elfte timmen, på den elfte dagen, i den elfte månaden 1918 slöts fred i det som kom att kallas Första Världskriget. Då hade under drygt fyra års tid sexton miljoner människor, civila och soldater, dödats. I en enda oavbruten, hundra sidor lång mening, utan början och utan slut, beskriver Lotta Lotass i Den Röda Himlen skyttegravskrigets specialla fasor: instängdheten, den ofrånkomliga döden, mörkret, leran, ledan. Så lyder texten på bokens baksida. Denna ledamot i Svenska akademin har skrivit en lika mäktig som märklig bok som tar James Joyce idé om den inre monologen ett steg längre. Monologen är både inre och yttre och både kan och kan inte läsas i ett svep. Var tar man paus? Det finns ingen styckeindelning, ingen början och inget slut. Det enda jag tidigare läst som är snarlikt är Imre Kertész Kaddish För Ett Ofött Barn. Språket blir både mål och medel. Ett sätt att även med formen försätta läsaren i det rätta känslotillståndet.

Läs mer om:

Den bästa skildringen av första världskriget gjordes faktiskt av Black Adder

Michael Palin och Terry Jones skildrade första världskriget i Ripping Yarns

Anna Funders bok Stasiland är en av de mest skrämmande och bästa böcker jag läst

Och som en sammanfattning av samtliga punkter:

PJ Harvey sjunger om olika krig som England är och varit inblandade i på skivan Let England Shake

Fredrik Lindström undrar - Vad är en människa?

2011-07-18T11:03:00.010+02:00

På sommaren fylls tv-tablåerna av repriser, tantdeckare, folk som tycker om att klappa i otakt tillsammans, mer repriser, folk som skriker (har man damp och en timme över i veckan kan man bli programledare av den mer hysteriska sommarprograms-sorten - ALLTSKAVARAVÄLDIGTCRAZYHELATIDENFÖRDETÄRSÅTOKIGT-NUBLIRDETENKUPP!!!), nostalgiprogram och mer repriser. Och ett program där två personer pratar i en timme om vad det egentligen innebär att vara människa. Vad är vi för ett konstigt djur? Vad vill vi? Hur gör vi? Hur tänker vi?

SVT visar just nu en repris värd att nämnas. Vad Är En Människa? är garanterat inte det roligaste, mest lättsmälta eller mest färgglada program Fredrik Lindström varit inblandad i, men kanske det mest intressanta. Med gäster som psykiatern Åsa Nilsonne och religionshistorikern Christer Hedin diskuteras de stora frågorna utan några inklippta reportage eller musikinslag. Två personer som pratar om stora frågor. Det är allt.

Programmen finns på SVT Play och del ett ligger kvar tom 31 augusti. Missa inte.

Läs mer om tv - både komedi och drama:

The Trip är lyxmys för vänner av engelsk humor

Monty Python

Fawlty Towers/Pang I Bygget

Black Adder/Svarte Orm

Mega Piranha - inte ryskt psykologiskt drama

Varför inte avsluta med en bok om Chevy Chase?

Nerladdning leder - ibland - till kortare väntan på tv

Säsong två av Treme är här