Skivrecension: Laakso - Grateful Dead

Pop 
Laakso 
Grateful Dead 
(Adrian/Border) 
Betyg: 3

Först den dåliga nyheten. Trots skivans titel finns här inga halvtimmeslånga jam som inte riktigt vet var de är på väg. Sedan den glada nyheten. Trots skivans titel finns här inga halvtimmeslånga jam som inte riktigt vet var de är på väg. Laakso är förmodligen mest känt som bandet Markus Krunegård var med i innan han blev solo, och närmast folkkär, på svenska. Det här är deras första fullängdare på nio år och Krunegårds berättarglädje sticker ut oavsett språk. Musiken, producerad av Jari Haapalainen, är charmigt skramlig pop med rufsigt hår och skrålvänliga refränger. Både Breaking Up With Friends och andrasingeln So Happy So Sad är lika fina som årets första vårdag. Mycket variation blir det kanske inte, varken i ljudbild eller låtar, men de är bra på det de gör. Time Of My Life har en härligt spretig gitarr som river upp ljudbilden. Är ni i en ålder där den perfekta indieförfestskivan är en prioritet kan ni sluta leta. På Grateful Dead finns ett gäng refränger som går att sjunga med i nästan innan man hört dem. En låt heter, för enkelhetens skull, Wohoo.

Lyssna också på: Brainpool – Stay Free (1996).

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Markus Krunegård

Eldkvarn delar hemstad och producent

Brainpools pop håller fortfarande

Grateful Dead var med på det första rocktåget

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Rokia Traoré - Né So

Rokia Traoré
Né So
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4

För oss som hittat ett långväga hem i Tinariwens långsamt rullande rytmer är Rokia Traoré en lika given favorit. Men samtidigt som de har mycket gemensamt har Traoré en modernare och samtida produktion. Uråldriga instrument, nya sammanhang. Hon tar musiken framåt. Hon har också en sån där Nina Simone-röst som gör att jag lyssnar noga på texterna även om jag inte förstår särskilt mycket av vad hon sjunger om - sången är inledningsvis på franska och bambata innan engelska dyker upp på slutet. Texterna handlar om inbördeskriget i hennes hemland Mali. Tyvärr passar Strange Fruit in alldeles utmärkt. Som om inget hänt sedan den skrevs 1936. Den konstiga frukten som hänger i träden i den åttio år gamla låten är lynchade svarta.

Traoré flyttade hem 2009 efter ett flera år i Frankrike. Första skivan hon gjorde efter flytten döpte till Beautiful Africa. Titeln Né So betyder hem. Båda dessa skivor har producerats av John Parish, mest känd som samarbetspartner till PJ Harvey. John Paul Jones spelar bas och mandolin.

Jazz, blues, traditionell afrikansk musik och rock. Det här är en skiva som suddar ut gränser, om det nu någonsin fanns några. Och förresten. Om ni inte är upplagda för politik och bara vill skaka rumpa är Traoré också utmärkt sällskap.

Mer om liknande:
Filmrecension: What Happened, Miss Simone?
Skivrecension: Tinariwen - Live In Paris
John Paul Jones? Led Zeppelin för nybörjare
Rekommenderad lyssning: PJ Harvey

Reportage: Växjö Country Roots Festival

I lördags var det dags för andra upplagan av Växjö Country Roots Festival. Liksom förra året utspelar det sig på Palladium och som förra året är schemat fullt med svensk gammaldags country. Sju timmars musik fick dem som var där under hela evenemanget och det måste sägas vara valuta för pengarna med tanke på det rimligt satta biljettpriset. För de som ville stötta evenemanget ytterligare fanns det tröjor till försäljning i foajen. Där fanns också skivor på både vinyl och CD. Boris Eriksson har åkt från Olofström, har en George Strait-tröja på sig och är veteran från skivmässor. Han tycker det är dags att Växjö rycker upp sig som countrystad och det kanske är på gång, redan vid sexsnåret är salongen som gott som full.

Samtliga artister under kvällen har country som röd tråd, men det är ändå rejäl bredd på dem. Allt från yeehaacountry med fotstamp och fiol till lågmäld stämsång med inslag av både blues och jazz till countryblues som den lät för 100 år sedan till bluegrass till en sorts storhattad country med rötter i femtiotalet. Det är mer fokus på roots än country och variationen under kvällen imponerar.

Trion PPM, medlemmarna heter Peter, Paul och Martin, bor samtliga i Karlshamn och sjunger snygga stämmor samlade runt en sockerbitsmick. De spelar både egna låtar och gammalt material från Kentucky, Tennessee och Texas. Det är en del av USA där det minst sagt finns en rik tradition att ösa material ur. Det finns också mycket spelglädje. Trion hade suttit som en smäck på filmmusiken till Oh Brother, Where Art Thou? De kör bland annat en fin version av Ryan Adams Oh My Sweet Carolina. Den är från 2000, ett årtal som i sammanhanget nästan är att betrakta som framtiden. De avslutar med en Townes Van Zandt-låt. Stilpoäng.

The Goodbye Girls fortsätter. Här blandas USA, Kanada och Hälsingland. Det är, väldigt kortfattat, gammal fin tjobluegrass med fiol från Hälsingland som kusinen från landet. Fyran träffades på Berklee College of Music i Boston. Resultatet blir en egen och svåremotståndlig blandning. Publiken klappar takten helt spontant – det finns en liten bar längst bak i salen – och bjuds bland annat på en duett mellan svensk fiol och kanadensisk banjo samt The Carter Family, som väl är countryvärldens The Beatles.

Stämningen är avslappnad och uppsluppen. Mellan akterna ligger sorlet på behaglig nivå. Några har ett glas i handen och vägg-i-vägg går det att äta för att fylla på energin. Ett tredje år är väl, till att börja med, inte för mycket begärt?

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare 

Skivrecension: Loretta Lynn - Full Circle 

Ryan Adams sjöng duett med Emmylou Harris

Gillian Welch var med i Oh Brother, Where Art Thou 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Join The Podride

För oss som gått och väntat på en pod där Per Gessle i sällskap med Sven Lindström, som tydligen är från Växjö, stackaren, gör olika topp nio-listor med popmusik på vissa teman finns nu Gessle Nio I Topp. Eftersom jag är senare på bollen än en genomsnittlig svensk landslagsman i fotboll har det redan hunnit sändas fem program - de läggs upp varje torsdag.

Men om ni missat detta går det att klicka här!

En liten sak bara. Var verkligen God Only Knows den första The Beach Boys-låt Carl Wilson sjöng lead? Redan året innan, det vill säga 1965, sjöng han på Girl Don´t Tell Me som ingen mindre än Gessle själv översatt till Ge Mig Inte Det Där.

När serien är slut går det förstås att göra en lista över de nio bästa avsnitten i serien. Återkommer kanske.

Bilden föreställer förresten omslaget till Gyllene Tiders skiva Heartland Café, etta på listan över Gyllene Tiders minst lyckade skivor på engelska.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Gyllene Tider - Dags Att Tänka På Refrängen

Svensk popnörd fyller 50 

Sven Lindström skrev även boken Att Vara Per Gessle 

The Beach Boys för nybörjare

Konsertrecension: Rade Šerbedžija

Rade Šerbedžija 
Tid: Söndagen den 10 april. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: Två timmar. 
Publik: 260 glada. 
Bäst: Berättarglädjen Rade besitter. Och stämningen. 
Saknade mest: Översättningen.

Rade Šerbedžija är en av de stora balkanartisterna. Han inte bara sjunger, han är skådespelare också och har synts i filmserier som Harry Potter, Mission Impossible och X-men. Och för all del Downtown Abbey. Och nu har han tillsammans med sitt fem musiker starka band hittat till Växjö. Förresten, han har gjort böcker med poesi också. Och när han hade några lediga timmar var han med och grundade Ulysses teater på Brijuniöarna utanför Kroatien. Under sina 16 år har teatern varit väldigt framgångsrik och Rade har medverkat både som regissör och skådespelare i ett flertal uppsättningar.

Med mustasch och hatt ser han ut som en snäll farbror och kan göra reklam för yoghurt eller vin och hans erfarenhet som skådespelare märks på framträdandet. Han är inte den som står still med slutna ögon och vissa av de mer talade partierna framstår nästan som monologer. Då blir det knäpptyst i lokalen. Ibland när han pratar – oftast kroatiska - mellan låtarna skrattar folk. Han fyller 70 i sommar, lever sig in i musiken och hans små fina danssteg tyder på att han besitter en klädsam lekfullhet som också hörs i musiken.

Låtlistan innehåller både ballader och mer dansanta låtar. Moon River är kvällens enda inslag på engelska. Han berättar att han sjöng den för Glenn Close i South Pacific. Musikerna (tre gitarrer, fiol och dragspel) kan sin sak, oavsett tempo. Rade själv har en mörk röst, närmast likt en kroatisk Leonard Cohen, men kan också sjunga ut ordentligt när låtarna kräver det. Det gör han särskilt i några låtar av romskt ursprung. Och utan att förstå ett ord – för oss som inte minns så mycket av skolkroatiskan - går det ofta att förstå stämningen i texterna. Den når ut oavsett språk.

Rade beklagar att de av tekniska skäl inte kan projicera översättningar av texterna som de gjort på de tidigare konserterna under den lilla turnén i Sverige. Han frågar hur många i publiken som är svenskar, och minst ett tjugotal räcker upp händerna. Han förklarar ibland på engelska vad några av låtarna handlar om. Det är längtan och kärlek, en sorts elände som drabbar alla. Och låtar om kriget, en sorts elände som inte drabbar alla. Om en soldat som drömmer om vad han ska göra när - om - han kan åka hem igen, om en liten flicka som försvinner i Mostar. Det är mer än en i publiken som torkar tårar under kvällen.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Calibut Band

Konsertrecension: Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye

Skivrecension: Leonard Cohen - Can´t Forget

Vet inte riktigt vad det här har med något att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Marit Bergman - Molnfabriken

Pop 

Marit Bergman 

Molnfabriken 

(Sugartoy/Sony) 

Betyg: 3

Det har gått sju år sedan Marit Bergmans senaste skiva The Tear Collector. I popvärlden är det en evighet. Under tiden har Bergman hunnit byta språk till svenska – utan att vara med i Så Mycket Bättre – flyttat hem från New York och blivit mamma, något som speglas i låten Dansa Mamma. Att skriva låtar till sina barn brukar vara tunn is, men Bergman håller sig på rätt sida pekoralets gräns. Hon bestämde sig också för att sluta med musik, ett beslut hon bevisligen ändrat – om än långsamt och stegvis.

Molnfabriken har föregåtts av singlarna Dra Åt Helvete och - bra titel! - Ibland Gråter Jag Bara För Att Tiden Går. Bitvis är ljudbilden ett resultat av den åttiotalsvåg som varit så populär de senaste åren. Det är inte en influens som kommer sticka ut i mängden på P3, även om det är snyggt gjort. Men det är ett mer avslappnat steg från den mer rockigt organiska stil hon hade på sina engelska skivor. Sången är också förändrad, ibland nästan som en intim viskning i örat. Producenterna Pontus och Petter Winnberg har varit bollplank och uppmuntrat henne i riktningar hon själv tidigare kanske inte övervägt.

Texterna återkommer bitvis till hennes favoritämnen: det är du och jag mot världen, ingen förstår oss, politik och feminism. Och inget ont i det. Springer Mot Ljuset är rent tematiskt något av en uppdatering av Baby Dry Your Eyes och I´ll Always Be Your Soldier – en kampsång som kramas. Avslutande Landet gästas bland annat av Agnes, Arja Saijonmaa och Frida Hyvönen. Andra Elefanter är med sin rytmiskt suggestiva ljudbild en av höjdpunkterna. Det är oftast när Bergman sjunger om sitt vuxenliv som det bränner till och kommer närmast, när hon inte ser tillbaka på sin uppväxt utan tittar på nuet.

Molnfabriken kanske inte är en klockren nystart efter en lång frånvaro, men definitivt ett steg in i del två av Bergmans utveckling som bjuder nytt och oväntat.

Lyssna också på: Anna Järvinen – Buren (2015)

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Anna Järvinen - Buren

Skivrecension: Anna Järvinen - For The Young

Hur ofta lyssnar du på dina skivor?

Markus Krunegård låter också mycket åttiotal

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Led Zeppelin i blåsväder för Stairway To Heaven

Under många år har det pratats om likheterna mellan Led Zeppelins klassiker Stairway To Heaven och det amerikanska rockbandet Spiritis, äh, något mindre klassikerstämplade Taurus. Nu har frågan tagit sig hela vägen till rätten. Att Led Zeppelin lånat/stulit/inspirerats (välj själva) av en rad blueslåtar utan att ge så mycket credit till de ursprungliga låtarna är inte en nyhet. Men med tanke på att just Stairway To Heaven anses som bandets allra främsta klassiker - men säg inte det till Robert Plant - är det kanske inte en lika känslig fråga. Att Whole Lotta Love är baserad på Howlin´ Wolfs Back Door Man - vad den låter handlar om kan få vara ett annat inlägg - är till exempel ingen hemlighet. Plant sjunger till och med några rader om att han vill vara en bakdörrsman i slutet av Whole Lotta Love. En av skillnaden mellan Zeppelin och de gamla bluesartisternas barnbarn är möjligheten att betala advokatkostnader.

Stairway To Heaven är med på bandets klassikerstämplade fjärde album. Där finns även When The Levee Breaks, "inspirerad" av Memphis Minnies låt med samma namn. Minnie har numera, om jag inte missminner mig, med sitt namn på nyare utgåvor av skivan.

Men med tanke på hur utdragna amerikanska rättegångar kan vara blir det kanske läge att återkomma om några år. Då kanske dessutom JJR Tolkiens barnbarn stämt Plant för alla lån till texter. Den som lever får se.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Led Zeppelin - Physical Graffiti

Led Zeppelin för nybörjare

Så spelar du blues

When The Levee Breaks handlar om Mississippiflodens översvämning 1927. Den har Charlie Patton också sjungit om

Läs mer om det här i Rolling Stone.

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Honeyboy Slim & The Bad Habits 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den andra april. 
Publik: Närmare ett hundratal. 
Längd: 55 minuter. 
Bäst: Öset, öset och öset. I den ordningen. 
Sämst: Att tiden går för fort.

Blues De Luxe slog på stort denna lördag och inledde redan vid halv åtta med musik till maten via enmansorkestern Lightnin´ Jay, även känd som Jacob Steinvall i kvällens huvudrollsinnehavare, innan Black River Delta tog över. Och sedan: Honeyboy Slim & The Bad Habits. Om ni inte är bekanta med dessa fyra glada och svettiga herrar som spelar rhythm´n´blues med mycket skit under naglarna – om inte naglarna trillat av, det skulle inte förvåna – kommer de från Vetlanda och har rötter i band som Five Finger Discount och Jacob & The Jacals.

De spelar musik med rötter i skarven mellan femtio- och sextiotalet. Låten Rockin´ The Joint är något av en programförklaring. Utöver den blir det gamla favoriter från Bo Diddley och Ray Charles, men inte de mest uttjatade låtarna. De inleder med I´m A Lover, Not A Fighter. Plattan i mattan direkt.

Det går att undra om de inte ska spela en smäktande ballad så de får hämta andan någon gång, men nej, det ska de inte. De bara fortsätter banka huvudena mot den skorrande väggen. De verkar bitvis ha problem med ljudet, och kanske har någon i bandet druckit en öl för mycket. Men det är inget som kommer i vägen för öset. Den drivande basen, de dunkande trummorna och de hårt distade gitarrerna finns där oomkullrunkeligt.

Att folk dansar längst fram brukar vara ett bra betyg. Ikväll är det folk som dansar även långt bak i källaren, som är relativt packad. Och på tal om packad. Ibland är gränsen mellan att dansa och att vingla väldigt mycket när man försöker stå upp ganska tunn. Men, för all del, att stå still till den här musiken är inte ett rimligt alternativ - även om det bitvis är för trångt för allt för avancerade danssteg.

Honeyboy Slim & The Bad Habits live är som att dricka alldeles för mycket kaffe, slicka ett batteri och bada i kallt vatten. Och allt detta samtidigt. Det är en jäkla energikick. Och sedan springa ett varv runt sjön, förmodligen naken. Det är med andra ord exakt som det ska vara, men alldeles för sällan är, på konsert. Det går inte att göra annat än att knyta händerna och med utsträckta armar vråla rakt ut. De är det många som gör för att få extranummer, och där blir det bland annat Mean Woman Blues.

Trångt, svettigt, armbågar i magen, någons öl utspilld på halva skjortan och pipande öron. Visst är det underbart?

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Så spelar du blues

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Loretta Lynn - Full Circle

Loretta Lynn
Full Circle
(Legacy/Sony)
Betyg: 4

Det här är Loretta Lynns första skiva sedan det mästerliga Jack White-samarbetet Van Lear Rose som kom 2004. Men efter att ha gjort sammanlagt 47 skivor tycker hon väl ha jobbat till sig rätten att ta det lite lugnt. Hon fyller 84 om en vecka. Hon har två systrar och en bror som också är countrymusiker. Full Circle är producerad av hennes dotter Patsy Lynn Russell och John Carter Cash, son till June Carter och Johnny Cash. 82-årige spolingen Willie Nelson och Elvis Costello gästar på två duetter som avslutar. Allt det här säger något om Lynns plats i musikhistorien. Skivan inleds med en ny version av Whispering Sea, den första låten hon skrev. Hon gifte sig 1948, femton år gammal, och hennes äktenskap sägs ha gett inspiration till många av hennes låtar. Hon skrev låtar som Don´t Come A´ Home Drinkin´ (With Lovin´ On Your Mind) och The Pill om sin och sina vänners vardag. I de oftast konservativa kretsar där countryn var och är som störst var hon en pionjär på mer sätt en ett. 

Full Circle blandar nya låtar med nya version av gamla och några tolkningar av andras material, bland annat In The Pines och Always On My Mind. Egna Fist City, ursprungligen från 1968, är en varning till makens älskarinnor. Den gjorde att hon blev bannlyst från radion när det begav sig. Och  hon låter fortfarande som någon det inte är en bra idé att bråka med. 

Country, bluegrass, hillbilly och americana samsas. Lynn har en jäkla pondus i den nästan overkligt välbevarade rösten - och hon behöver inte höja tonläget. Hon är Loretta Lynn, för fan.

Who´s gonna miss me when I´m gone? undrar hon i låten med samma namn. Jo, vi är nog några stycken. Det är ord som känns när någon i hennes ålder ställer frågan. Å andra sidan - allt hon sjunger känns. Hon har en av de rösterna.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Mavis Staples - Livin´ On A High Note

Skivrecension: Dolly Parton - Coat Of Many Colors

Bokrecension: Elvis Costello

Elvis Presley gjorde också en version av Always On My Mind 

Country för nybörjare

Skivrecension: Michael Messer´s Mitra

Michael Messer´s Mitra
Call Of The Blues
Knife Edge Records, KER CD001 (53 min)

1968 åkte Brian Jones till Marocko för att spela in lokala musiker (och förmodligen röka rejäla mängder böckling, men det är en annan text). Frågan är om Beggars Banquet låtit som Michael Messers Call Of The Blues om Mr Jones åkt till Indien istället. 2013 åkte Messer till Mumbai för att uppträda på en festival och innan han åkte hem igen kom han i kontakt med Manish Pingle, en av de stora indiska slidegitarristerna. Musikaliskt tycke uppstod. Någonstans på vägen kom även Londonboende tablaspelaren Gurdain Rayatt med i gänget. På skivan medverkar även Richard Causon på piano och orgel som svänger rejält.

Skivan inleds med Fred McDowells You Got To Move, för att fortsätta på Stonestemat. Muddy Waters bidrar med Rollin´ And Tumblin´ och I Can´t Be Satisfied. I övrigt blandas JJ Cale med traditionella ragor och eget. Messer har varit med och skrivit Lucky Charms som under sju minuter bygger på och blir mer och mer hypnotisk utan att lämna det G-ackord den startar på. John Lee Hooker ler i sin himmel. Om Led Zeppelin gjort Kashmir mer akustisk kanske den låtit så här?

Vad Messer gjort är att packa ner Mississippi och Chicago och tagit med det till Indien, även om skivan är inspelad i London. Och även om det är lätt att missta den svängigt avslappnade atmosfären för en klackspark är det i så fall en väldigt roande sådan. Spelglädjen är påtaglig, något som inte är så vanligt som det borde i samtida blues. Det är svårt att inte bli varm i hjärtat – och nog rycker det i benen. Glöm inte rökelsen.

Läs mer om liknande:

The Rolling Stones har hållit på ett tag

Muddy Waters - lite blueshistoria

Skivrecension: Led Zeppelin - Physical Graffiti

Så spelar du blues!

Publicerades ursprungligen på www.jeffersonbluesmag.com

Reportage: Local Heroes no 11 på Kafe De Luxe

Och så har det blivit dags för årets upplaga av Local Heroes på Kafe De Luxe, och det är upplaga elva vi hunnit fram till. Tanken är att banden ska ha lokal anknytning och sammanlagt under åren har enligt uppgift 76 akter uppträtt. Först ut i källaren denna kväll var Ána. Det är svårt att inte dra paralleller till isländska Sigur Ros och för all del sentida The Flaming Lips, som bestämt sig för att strunta både i refränger och melodier. Det är mäktig (mar)drömsk rock, men kanske inte ett helt klockrent sätt att få igång en fest – även om vissa i publiken kommer igång ordentligt. Det är inte bara en resa till månens mörka sida, utan betydligt längre bort än så. Medlemmarna rör sig till musiken och verkar njuta av att spela, även om det inte är dansmusik.

Efter denna instrumentala mjukstart, som inte är särskilt mjuk, byter vi våning för att avnjuta Utopia som är akustisk gothmusik. Som ett Mamas & The Papas med David Lynch som manager. Och utan papas men med tre mamas. Stämsången imponerar och lägger sig som en varm filt över frusna själar, även om det redan är varmt i lokalen. Samtidigt finns här något olycksbådande. Likt den sortens musik som spelas i någon pastoral skräckfilm när det blivit dags att offra en jungfru eller två. Något som sett originalversionen av The Wicker Man? Stilpoäng för timpani som tar upp halva scenen och används med stor effekt. Men det kanske inte finns något annat sätt att använda en timpani? Utopia står lika stilla som Ána diggar – förutom lite armrörelse. Annars är trion utstuderat nollställd och varken pratar eller ler.

Tillbaka nere i källaren brakar det loss ordentligt med Ljungbypunkrockarna Senap, bildade 1993. Var medlemmarna i Utopia ens födda då? Att uppleva Senap live är lite som att springa på Homer Simpson på den lokala puben. Finns kultbandet på riktigt? Jodå, och de vet hur oväsen förs. De går på scenen till tonerna av ledmotivet från Star Wars och det går inte många takter innan några glada herrar går fullständigt banan längst fram. Och de både pratar och skämtar mellan låtarna. Bitvis påminner de om tidiga Metallica – fast med en trummis som kan hålla takten – med taktbyten, melodisk basgång och skrålvänliga refränger. De hinner med en Motörheadcover också.

När Senap går av scenen återstår fem band – bland annat ett med det underbara namnet DDR Space Program – som samtliga har 30 minuter på sig att frälsa Växjös nattliv som en del av Local Heroes. En lika fin påsktradition som ägg, choklad, korsfästning och Life Of Brian.

Läs mer om liknande:

Local Heroes no 10 

First Aid Kit värmer publiken med musikkärlek

Metallica för nybörjare 

Monty Python firade jubileum

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Kikki Danielsson

Kikki Danielsson 
Tid: Söndagen den tjugonde mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: 110 minuter. 
Publik: Cirka 400. 
Bäst: De har roligt på scenen och i publiken.

Ibland känns det som att Kikki Danielsson har blivit mer skvallerföljetong än sångerska, känd mer för att vara känd än för sin musik. De senaste 20 åren har hon bara släppt två nya skivor. Hon pratar om sina äventyr i skvallertidningarna innan låten Hard Country, om att bli illa behandlad. I slutet av förra året kom Postcard From A Painted Lady, som av kritikerna hyllades som en av hennes bästa. Texterna, liksom musiken, skriven av Sulo Karlsson, är väldigt personliga. Kanske är det därför hon valde att sjunga dem på engelska. För att det inte skulle komma FÖR nära. Eller har hon en stor internationell publik? Sulo är förresten med på scen och sjunger och spelar gitarr. Han sjunger The Rolling Stones Dead Flowers medans Kikki gör något annat. Kanske inte en slump att han ser ut som en nystruken Ronnie Wood? Med på scen är också bland andra Idde Schultz, som sjunger Fiskarna I Haven medans Kikki återigen gör något annat.

Det blir många låtar från Postcard From A Painted Lady, och det är tydligt att de är viktiga för henne. Not About Me Anymore och Stay Away From The Blue Bayou tillhör kvällens höjdpunkter. Visst sjunger hon några klassiker också, men det är svårt att på allvar tycka Bra Vibrationer och Papaya Coconut är bra låtar. De sjungs med glatt humör och temperaturen i publiken höjs. Även om höjdpunkterna finns i de nya engelska låtarna skulle nog många föredra mer åttiotalsbekanta. Det blir bara tre låtar på svenska.

Det blir desto mer skratt. Kikki pratar om sina år i Växjö - de bästa fyra åren i hennes liv, menar hon. Hon pratar mycket överlag. Kanske för att få ordning på flåset, kanske för att hon gillar att prata. Finns Oleo kvar, undrar hon. Nej. Barbarella? Nej. Har folk önskat låtar via Twitter? Ingen i publiken har Twitter.

Nästa alla låtarna har en countryton och de fyra musikerna kan sin sak och känns som ett kompisgäng. Gunnar Frick spelar genomgående utmärkt pedal steel. Och det är lätt att missa vilken röst Kikki har, kanske för att hon inte tycks behöva anstränga sig. Hon är en väldigt självklar och otvungen sångare, och med årens rätt har rösten fått några klädsamma sprickor i kanterna.

Det hörs inte minst i The Ballad Of Lucy Jordan, även om hon inte är lika väderbiten som Marianne Faithfull. Och det ska vi nog vara glada för. Efter utdelning av blommor går bandet av scenen och publiken är på väg ut när Sulo snabbt går fram till micken och säger att de tänkt köra två låtar till. Vissa vänder och går och sätter sig igen. Kvällen avslutas sedan med fina titelspåret från senaste skivan och Wizex Cowboy Yoddle Song där publiken mer eller mindre allsångsjoddlar. Mer kul än bra, men det blir några garv till.

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare

Skivrecensin: Dolly Parton - Coat Of Many Colours

The Rolling Stones? Ronnie Wood?

Staffan Hellstrand skrev Fiskarna I Haven

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.