Skivrecension: Iron Maiden - The Book Of Souls

Tung metal/Heavy-jävla-metal
Iron Maiden
The Book Of Souls
(Parlophone)
Betyg: 4

Det var väl oundvikligt. Med tanke på att Iron Maidens låtar och skivor de senaste, tja, tjugo åren har blivit längre och längre har vi nu fått deras första studioskiva som kräver en dubbel-CD (trippel-LP för er som vill lyxa ordentligt - hur många 78-varvare den kräver vågar jag inte tänka på). Sista låten här, Empire Of Clouds, klockar in på 18 minuter. Men så gäller det väl att passa på ordentligt nu när de gör sin första pianoballad. Eller så här - den börjar som en pianoballad innan den långsamt, lååångsamt, byggs upp och blommar ut i en fullfjädrad stridsvagnshårdrocksprogfantasi. Och eftersom det är sångaren Bruce Dickinson som skrivit den handlar den förstås om ett flygplan. Men hellre det än att han skriver fler låtar om fäktning. Låten sticker verkligen ut och är en av höjdpunkterna, inte bara på skivan utan i bandets samlade utgivning. 

Till låtarna som sticker ut hör också inledande och stämningsbyggande If Eternity Should Fail - ursprungligen tänkt till en ny soloskiva för Dickinson. Det mäktiga titelspåret som byter både tempo och skepnad ett flertal gånger och Tears Of A Clown som handlar om Robin Williams är också hörnpelare. Typiska, men inte på ett tröttsamt sätt. Iron Maiden är numera det sortens band som i stort sett bara kan jämföras med sig själva.

Åtta av de elva låtarna klockar in på under åtta minuter och det måste med sentida Maiden-mått mätt beskrivas som ovanligt koncentrerat. Fyra låtar på under sex minuter! När hände det senast?

Skivans svagaste spår är också den enda låten som överstemaidenaren Steve Harris skrivit själv (annars har alla utom trummisen Nicko McBrain bidragit, skivan är även från låtskrivarsynpunkt ovanligt demokratiskt - alla verkar ha nått en topp samtidigt). De låtar Harris skrivit själv brukar annars tillhöra höjdpunkterna, men The Red And The Black är inte en av dem. Den enformiga sångmelodin blir nästan irriterande efter en stund och det åh-åh-åh-åh-åh-parti som utgör låtens hook känns det som att han använt innan. Nog för att det a: är väldigt mycket Maiden och b: lär kunna bidra med fin allsång om bandet väljer att spel den live, men på skiva lyfter det inte. På tal om ekon från förr. Gitarriffet till Shadows Of The Valley måste väl ändå vara inte allt för avlägsen släkting till gamla favoriten Wasted Years?

Men trots dessa hårda ord mot självaste Steve Harris imponerar gubbarna. För oss som gillar det sentida Maiden och tycker att en lång låt gärna får ta i ordentligt är The Book Of Souls ett välkommet tillskott i hyllan. För er som går och hoppas på en ny The Trooper är det bara att, återigen, beklaga. Vi syns på Ullevi, ungdomar!

PS. Inte för att låta som en Aftonbladet-journalist, men blir det sista chansen? McBrain hinner fylla 64 innan han sätter sig bakom pukorna i Sverige nästa gång. Nog för att Leonard Cohen är 114 och fortfarande turnérar, men I´m Your Man håller inte riktigt samma tempo som Aces High.

Läs mer om liknande: 

Iron Maiden för nybörjare

Recension av förra skivan The Final Frontier 
Iron Maidens skivomslag är en vetenskap i sig
TV-serien The Prisoner ledde till låten The Prisoner

Skivrecension: Den Stora Vilan

Rock
Den Stora Vilan
Utsikt Mot Havet
(Gaphals/Border)
Betyg: 3

På sin fjärde skiva fortsätter de sex göteborgarna i Den Stora Vilan att låta som de kärleksbarn Grateful Dead, Neil Young & Crazy Horse och Black Sabbath aldrig fick. Bakom Ljuset är en sorts proggreggae. Texterna är egna, bitvis väldigt egna. Det går inte att komma ifrån att 17 låtar är i mesta laget, skivan är mer än 70 minuter. Å andra sidan vore det roligare om snittlåten var två-tre minuter längre. Stölden skulle kunna vara en borttappad proggklassiker från början av sjuttiotalet, i alla fall om texten var lite stolpigare. Basdrivet och orgeln förtjänar en egen recension.

Lyssna också på: Träd, Gräs & Stenar - Gärdet 12.6.1970 (1996).

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: The Amazing

Skivrecension: Neil Young & Crazy Horse - Psychedelic Pill

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar

Proggen kanske inte var ond?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Joe Pug

Joe Pug
Plats: Palladiums övervåning.
Tid: Tisdagen den trettonde oktober.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal (väldigt fullt).
Bäst: Låthantverket och den lågmälda charmen.

- Jag ska spela en låt till innan jag fortsätter förolämpa ert land, säger Marylandboende Joe Pug och skrattar. Han har lovordat den svenska maten, men förstår sig inte på saltlakrits. Som en mardröm i matform eller något man bjuder på som ett practical joke, menar han.

Han förtjänar en större publik. Så var det sagt. Han har nämnt John Hiatt, Warren Zevon och Beck som influenser. Andra har jämfört honom med Bob Dylan och Townes van Zandt. Det handlar alltså om välskrivna låtar med berättande och dråpliga texter - inte ofta med dov humor. Tyvärr är det bitvis svårt att urskilja vad han sjunger, men humorn skiner även igenom när han pratar mellan låtarna - och det gör han en hel del. En låt presenteras som en hälsning till hans pappa, men pappa - som till vardags är småskolelärare - har förnekat att den handlar om honom. I Do My Father´s Drugs innehåller ett osnutet Dylanmunspel.

Med sig på scen har Pug även Matt Schuessler på ståbas och Greg Tuohey på elgitarr. Ståbasen gör att vissa av upptempolåtarna, till exempel Speak Plainly, Diana, får ett bra driv och gung framåt. Ibland slingrar de sig som skallerormar på en amerikansk highway som inte tar slut förrän någonstans långt bort. Tuohey bidrar med atmosfärisk slide i en långsam och vacker låt som möjligtvis heter Veteran Fighter. De spelar Harvey Thomas Youngs Deep Dark Wells och Pug menar att det är en låt han önskar han skrivit - och att det finns många såna. Hans egna Nobody´s Man är det nog många i publiken som önskar att de skrivit.

På tre fullängdare, den senaste kom i år och heter Windfall, har han skrivit texter som gör att det är oundvikligt att fråga om han inte borde skriva en roman. Det är en sorts låtskrivande och artisteri som klippt och skuret för intima scener, det krävs att publiken verkligen lyssnar. En liten dimension försvinner eventuellt när det blir svårt att höra berättelserna texterna förmedlar. Men det kompenseras av Pugs charmiga attityd.

Pug säger att det inte blir så många kärlekslåtar för att han inte är bra på att skriva dem och han fokuserar hellre på sådant han är bra på. Men när han gifte sig i somras skrev han Pair Of Shadows. Hans fru må ha sagt att det är en av de mest deprimerade låtar hon hört, men på Palladiums övervåning låter den vacker. Det blir en kväll att bära med sig i höst.

Läs mer om liknande: 

Bob Dylan för nybörjare 

Country för nybörjare - med Townes van Zandt

Johnny Cash kunde också berätta en historia

Skivrecension: Dave Rawlings Machine 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Trickbag

Trickbag
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den nionde oktober.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Samspelet mellan musikerna. Kollektivet.

Papa´s got a splitter ny Trickbag, sjöng James Brown. Och han visste vad han pratade om. Sexmannabandet med rötter i Stockholm, Järvsö, London och Helsingfors vet hur man firar fredag. De blandar blues, rhythm´n´blues och rock´n´roll. Det är Memphis och Chicago i mitten av femtiotalet. Spelningen är en sorts releasefest för nya skivan Candyville. De spelar nio av den skivans tolv låtar. Trickbag förnyar inte, men de får gamla idéer att lyfta. En höjdpunkt bygger på rytmen förknippad med Bo Diddley. En annan låt lånar orgelriffet från Booker T & The MGs klassiker Green Onions. Ska man sno ett orgelriff är det förstås orgelriffens motsvarighet till en nybakad kanelbulle med kall mjölk man ska sno. Men det genomgående svänget och musikaliteten är viktigare än enskilda låtar.

Sångaren Tommy Moberg kör snygga moves och står inte still i onödan. Han påminner bitvis om en kissnödig Jerry Williams. Och det är menat som något positivt. Tomi Leino (då är det alltså Helsingfors som ska in på lodrätt åtta) kan sina blueslicks både bakifrån, i sidled och bak-och-fram. Hans solon är exakta även när han höjer tempot. När så många bluesgitarrister vill vara Jimi Hendrix är det kul att någon håller Hubert Sumlins sansat smakfulla fana högt. Fredrik von Werder spelar piano med 18 fingrar och ibland knytnävarna. Lars Näsman på ståbas och Per Norin på underbart minimalistiska trummor ser till att det finns ett ack så viktigt driv att bygga på. Och på munspel ikväll Stefan Dafgård - Hisinges Sonny Boy Williamson - som ersätter ordinarie Steve Weston. Munspel har ett oförtjänt dåligt rykte som ett instrument alla kan spela, men det finns vissa som verkligen kan. Dafgård är en av dem.

Då så. Alla musiker på scen välförtjänt nämnda. Det är samspelet som är det viktiga, inte de enskilda prestationerna. Men med detta sagt, när Leino spelar gitarr bakom huvudet försöker Näsman göra samma sak med ståbasen. Eller det ser i alla fall ut som om han försöker. Det går sådär. Annars låter han imponerande nog bli att köra det annars obligatoriska spexiga ståbassolot som kanske var kul de 500 första gångerna, men inte den 501.

Publiken får svårare och svårare att stå still och kommer närmare och närmare scenen under kvällen. Trickbag är dans, svett, mer dans och ännu mer svett i en väldigt snygg blandning. Diddley hade varit stolt.

 

Läs mer om liknande: 

Billy Boy Arnold kan också sin Chicagoblues 

Chicagoblues? Muddy Waters
Bo Diddley har avlidit

Honeyboy Slim & The Bad Habits kan också sin Diddley

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Sonic. Art

 

Sonic.Art
Plats: Växjö konsthall
Tid: Söndagen 11 oktober.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Det passionerade framförandet och att upplevelsen känns exklusiv.

Saxofonkvartetten Sonic.Art firar tio år tillsammans i år och hyllas av både kritiker och riktiga människor i Europa, Asien, Amerika och Afrika. På lördagen spelade de i Tingsryd och på söndagen i Växjö. De fyra saxofonerna fördelas på Jan Schulte-Bunert (sopransaxofon), Alexander Doroshkevich (altsaxofon), Adrian Tully (tenorsaxofon) och Annegret Schmiedl (barytonsaxofon). Som musikernas namn antyder kommer de från Tyskland, de undervisar också på universitet i bland annat hemlandet.

I Växjö bjuder - ja, bjuder, arrangemanget är gratis - de på ett program med samtida musik som i många fall är skriven för att framföras på saxofon. De rör sig både i den klassiska världen och i konstmusikens originella värld. Förklaringen till att musiken är samtida är att saxofonen inte uppfanns förrän 1842 och det är, berättar de, bara i undantagsfall de ger sig på Bach och Mozart. Konsertens äldsta bidrag är från rumänen György Ligeti, som lämnade oss 2006. Hans atmosfäriska och egna tonspråk hörs bland annat i Stanley Kubricks 2001. I programmet ingår hans Sex Bagateller. De lever inte upp - eller kanske snarare ner - till sitt namn, förutom till antalet, och tillhör några av eftermiddagens höjdpunkter. Bagatellerna har mer med speltiden än kvaliteten att göra.

Thomas Liljeholm, som är arrangör bakom besöket, framförs också. Hans A Priori pendlar mellan lågmäldhet och väldigt höga och envisa toner. När det är som mest tyst blir instrumentens klaffljud en del av musiken. Musikernas vän Susanne Stelzenbach framförs i form av Atempause. Musiken är skriven utan tempo, men med stoppur. Idag är stycket tio minuter och tio sekunder. Efter de fem styckena avslutar de med något de kallar dagens mest avslappnande musik - en liten chans att andas ut.

Musiken kan annars beskrivas som udda. Det förekommer ofta oväntade pauser. Det gäller att musikerna vet när de ska börja - och sluta. Även om det inte är en sorts musik de flesta skulle spela hemma medans de går och pular är det häftigt att uppleva i konsert. Med detta inte sagt att det bara är oljud. Ibland är det vackert också. Men det tar ofta vid där de flesta artister drar gränsen. Och det är ju kul och tacksamt att all musik inte behöver låta likadant. Mångfald är bättre än enfald och med fyra saxofoner kan man bygga nya spännande världar. Vielen Dank!

Läs mer om, tja, "liknande": 

Konsertrecension: Martin Taxt/ Henrik Olsson Duo

Konsertrecension: Norrbotten Neo

Imani Winds från New York är inte blåsta 

Klassisk musik för nybörjare  
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Louise Hoffsten

Rock
Louise Hoffsten
L
(Gamlestans Grammofonbolag/Border)
Betyg: 4

 
L är Louise Hoffstens sätt att fira sin 50-årsdag - hon ger sig själv skivan i present. Hon har länge varit en väldigt bra liveartist, men på skiva ibland märkligt anonym. Kanske inte vågat riskera P4-lyssnaren och lutat sig mot en väl putsad och jämntjock ljudbild. Den befriande blandning av attityd, glimt i ögat och lekfull sexighet som hon har i livesituationer har inte kommit fram. På skiva har hon varit bäst när hon skrivit och sjungit på svenska och det musikaliska uttrycket varit mer lågmält och närmast lutat sig mot visan, som kanske är det närmaste blues vi har i Sverige. Då har hon på allvar krupit under huden, på allvar blottat sitt innersta. För frågan är inte om hon är bra - det är hon - frågan är snarare hur mycket av sin fulla potential hon når på varje skiva.

På L har hon samarbetet med bland andra producenten Stefan Örn som hon skrev Only The Dead Fish Follow The Stream och varit med och skrivet samtliga låtar. Det är oftast lågmält, inspelat live i studio med en intim atmosfär. Redan inledande Lucky Me sätter tonen. Produktionen är genomgående avskalad och Starhead And Scarecrow framstår redan vid första lyssningen som en av hennes bästa låtar. Den följande Out Of Words håller nästan samma nivå. I snygga bluesen Always On The Run går hon ner till korsningen för att köpa sig mer tid. Det kommer kosta dig, förklarar han. Med tanke på vad som tidigare utspelat sig i korsningar i bluesmytologin är det inte svårt att lista ut vem han är.

Hoffsten har kommit fram till att det inte finns några gratis middagar, och ska man ändå betala men inte vet när eller hur mycket kan man lika gärna äta och njuta ordentligt så länge det varar. Grattis i efterskott!

Lyssna också på: Knäckebröd Blues (2004).

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Louise Hoffsten, Eric Söderlind och Claes Crona Trio

Konsertrecension: Louise Hoffsten innehåller många känslor

Lisa Lystam har jämförts med Hoffsten mer än en gång 

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

 

Skivrecension: Federal Charm

Bluesrock
Federal Charm
Across The Divide
(Wire-sound/Border)
Betyg: 2
 
På Manchesterbandets andra skiva får vi lite Led Zeppelin, lite Bad Company, lite Allman Brothers, lite Aerosmith. Lite av mycket. Vad vi däremot inte får är något eget eller originellt. Zeppelin var inte heller ett band som skämdes för att sno riff, men de gjorde något eget av dem. Och även om Federal Charms idéer inte är lika enkla att pricka av i Chesskatalogen känns resultatet mindre originellt. Bra musiker och sångare, ja. Men både musik och text staplar så mycket bredbenta skinnjackeklicheer att Bon Jovi framstår som nyskapande. Inte konstigt att bluesrocken dras med dåligt rykte.

Lyssna hellre på: The Black Keys - Brothers (2010).

 

Läs mer om liknande: 

Led Zeppelin för nybörjare

Chess Records? Muddy Waters! 

The Black Keys gjorde en av de bästa skivorna förra året

Jack White spelar riktigt grisig bluespunkrock

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Darkstar

Electronica
Darkstar
Foam Island
(Warp/Border)
Betyg: 3

 
Inför sin tredje skiva åkte James Young och Aiden Whalley till norra England för att besöka
sina familjer och kände en förändring i atmosfären. För att ta reda på om det var något bara de upplevde eller om det var en verklig förändring börjde de intervjua ungdomar i området kring Huddersfield mitt emellan Leeds och Manchester. Resultatet är en sorts sociologisk studie i hur det är att vara i övre tonåren och tidig tjugoårsålder idag. Till lågmält finstämd elektronisk musik berättas om vardagsdrömmar och problem. En modern laptopsymfoni för hörlurar. Sympatiskt både till form och innehåll.

Lyssna på: Inherent The Fire, Go Natural och Pin Secure.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Roisin Murphy 

Skivrecension: Martin L Gore
Skivrecension: Squarepusher 
Kraftwerks skivor har släppts remastrade

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: TH Trio

TH Trio
Plats: Domkyrkocentrum.
Tid: Söndagen den fjärde oktober.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 65 minuter.
Bäst: Samspelet och lyhördheten mellan musikerna.

En gång i tiden var jazzen djävulens musik, kanske i brist på annat - hårdrocken var inte uppfunnen. Men tydligen inte längre. TH Trio spelar jazz på ett sätt där musiken får andas, har stor frihet och intryck från många håll. Ibland är det stillsamt, ibland gör de små utflykter. Christian Jormin spelar bitvis så mjukt på tangenterna att det är imponerande att det hörs något alls, men den nyrenoverade flygeln utnyttjar rumsakustiken - som det finns gott om i den stora ljusa salen där solen tittar in - på ett utmärkt sätt. Magnus Bergström dansar tryckare med basen, höjer ibland temperaturen och spelar även med stråke. Tommy Holmgren spelar som om han lånat trummorna och inte vill repa dem, ömsint och försiktigt. Och allt det här är något bra. De börjar med Alice Tegnér och slutar med John Coltrane. På vägen blir det lite eget, lite andras och lite psalm. Lagd På Strå (psalmen heter så) blir en närmast suggestiv skapelse och är en av höjdpunkterna som efter hand snurrar allt snabbare. Så gör även en av Jormin egenskriven bröllopsmarsch för kyrkorgel, som nyligen gjorts om för trion.

Det som inte spelas har en lika viktig roll som det som spelas. Luckorna blir en viktig fjärde medlem. Saker behöver inte krånglas till, även om det som låter enkelt ibland är det svåraste. Jan Johansson och hans fördomsfria sätt att närma sig musiken är en uppenbar referens. Det är bra att kunna sin teknik, men för att citera Johansson: det måste gå att spela tonen C så att folk bryter samman. Det vill säga att den största utmaningen kan finnas i det synbart enkla.

Är trion nyskapande? Kanske inte, men å andra sidan kanske ibland. Men kärleksfull. Och ibland lekfull. Ibland stämningsfull. Genomgående njutningsfull. Och ser det inte ut som att bysten av Esias Tegnér som står i ett av de stora fönstren ler mot slutet av konserten?

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Teresa Indebetou Band

Konsertrecension: Shai Maestro Trio

Konsertrecension: Hans Olding/Jaska Lukkarinen

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Sky High

Sky High
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen den tredje oktober.
Längd: 100 minuter plus paus.
Publik: Närmare 120. Tämligen smockat.
Bäst: Trycket.
Saknade mest: Nyanser.

Källaren är tämligen full redan när bandet till jubel går på scenen. Där står ett par Marshallförstärkare som i storlek motsvarar en genomsnittlig studentlägenhet. Det är imponerande att trummorna får plats.

- Vi börjar med en boogieshuffle i E-dur, informerar Borlänges Jimi Hendrix Clas Yngström innan det visar sig att bandet inte riktigt är redo än. Sedan presenterar han extragitarristen som sin bror Henrik Clas - själv heter han Clas Henrik. Det visar sig inte vara riktigt sant. Faktiskt inte alls. Förutom att Clas heter Henrik i andranamn. Andragitarristen är Jonas Kjellgren som producerat Sky Highs senaste skiva och därför tydligen är med på turnén som straff. Skivan heter Stone & Gravel och nedslaget i Växjö är det sista på en liten turné för att fira att skivan är släppt. Inte helt oväntat blir det en hel del låtar därifrån.

Många av kvällens nummer har ett boogiedriv som inte kan misslyckas med en så pass ölglad publik, även om de flesta är märkligt stillastående. Yngström tillägnar förresten publiken Old Farts Boogie som är en av kvällens bästa. Vissa låtar blir inte mycket mer än en rytm med gitarrsolo till och är lite snarlika i längden, men det kan å andra sidan sägas om ZZ Top också. Lite mer av den personliga charm Yngström har och som märks när han pratar mellan låtarna hade gärna fått speglas i musiken, även om allt är oklanderligt framfört och bastrumman får det att fladdra i byxorna. Trummisen Marcus Källström och basisten Arne Blomqvist är inte rädda för att skruva upp till elva. Och de ser livsfarliga ut.

En av höjdpunkterna uppnås under Jimi Hendrix - inte helt oväntat inslag - Fire. Den börjar och slutar som originalet, men däremellan blir det en liten utflykt till Jupiter i en av kvällens mest intressanta soloutsvävningar.

Läs mer om liknande: 

Bo Wilson Band kör också Hendrix 

Khalif "Wailin" Walter kan också sin Hendrix

Marcus Källström spelar även trummor bakom Nisse Hellberg  

Konsertrecension: Baby Grandmothers

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Guy Davis

Blues
Guy Davis
Kokomo kidd
(Dixiefrog/Border)
Betyg: 3

 
Guy Davis skulle kunna räknas som americana och har även inslag av folk, men när det kommer till kritan är det nog trots allt i första hand blues han sysslar med - blues som bor i New Orleans och även trivs på landet i Tennessee. Mer John Hurt än Howlin Wolf, även om Davis bland de 13 spåren stoppar in fyra covers och Wolf tolkas utmärkt. Även Dylan och - lite mer oväntat - Donovan finns bland lånen. Och ja, det blir väldigt spretigt. Davis har en varm och lite småhes röst och det är blues för regniga hemmakvällar snarare än att dansa till.

Lyssna på: Wish I Hadn´t Stayed Away So Long, Taking Just A Little Bit Of Time och Like Sonny Did.

Läs mer om liknande: 

Utmärkta tv-serien Treme utspelas i New Orleans 

Bob Dylan för nybörjare

Så spelar du blues

Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Labyrint

LABYRINT
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen 12 oktober.
Längd: 50 minuter.
Publik: Fullt (140 personer).
Bäst: Stämningen som uppstår mellan band och publik.

För cirka femton år sedan sköljde tidningarna över av svensk hiphop och skivor såldes i jätteupplagor. Alla gick och sjöng på Petters hits. Redan innan dess hade Just D framgångar med sin musik även bland folk som kanske inte ens tänkte på att det var hiphop de lyssnade på. Man kan tro att den svenska hiphopen försvunnit sedan dess, men den har bara bytt forum. På YouTube har Labyrint nästan två miljoner spelningar med sin låt Ortens Favoriter. Det är fyra gånger fler än Carolas mest populära låt. Ytterligare tre Labyrintlåtar närmar sig en miljon spelningar. Det är 700 000 fler träffar än Tomas Ledins mest spelade. Oavsett vilket läger man tillhör säger det något om hur stor svensk hiphop är, även om den inte spelas på P4.

Publiken består av en generation som är uppväxt med YouTube som värdemätare lika mycket som äldre generationer är med Tracks eller Tio I Topp. Publiken hälsas med ett ”det är fett kul att vara här" och publiken verkar hålla med. Händerna är snabbt i luften, liksom filmande mobiler, allsång och några av de största jubel som hörts på Kafe De Luxe.

Labyrint bestående av rapparna Aki, Jacco, Dajanko och DJn Sai (som står vid en kontrollpanel påminnande om den i Star Trek, fast med en skivspelare) ställer sig i samma led som The Latin Kings och Timbuktu med lika mycket reggae som hiphop. Texterna är en logiskt fortsättning på vad Peps och Ebba Grön sjöng om. Saker som tristess, arbetslöshet, att inte ha några dagar kvar och inte kunna betala hyran. Problemen försvinner inte för att man håller tyst om dem, så varför inte göra något med positiv kraft av det? Det handlar också om respekt, gemenskap (något som de flesta i publiken känner när de står där med händerna i luften) och människans eviga dröm om något bättre.

En av de mest omskrivna händelserna i Labyrints karriär inträffade i Växjö våren 2011 när en spelning på en fritidsgård ställdes in på rekommendation av polisen, något bandet förstås pratar om, på grund av låten Välkommen Hem där de sjunger om att ”mecka upp vid Fyrisån”. Tillsammans med Ortens Favoriter avslutar just Välkommen Hem kvällens konsert.

Innan dess möts också bland annat Vill Ha Dig av jubel. Oavsett om texterna handlar om politik eller kärlek blir resultatet dans och fest för hela slanten. Fett häftig upplevelse, tycker farbror recensenten.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Stures Dansorkester
Konsertrecension: Governor Andy
Bokrecension: En Bok Om Dogge Doggelito 
Konsertrecension: Stök
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Intervju: Roffe Wikström

Grattis Till Rolf Wikström Som Fått Cornelispriset!

Vi börjar med en sportfråga. Hur känns det?

- Givetvis väldigt, väldigt roligt. Cornelis manager Silas ringde mig hösten 1987 och berättade att Cornelis var inlagd på Sofiahemmet, döende i levercancer. Efter Cornelis död blev jag tillfrågad om jag ville sjunga tillsammans med Totta på begravningen. Jag hittade en Ferlindikt som jag tyckte stämde väldigt bra i sammanhanget och gav den en melodi med samma ackord som i One Kind Of Favor som Tottas Blues Band hade spelat in. Då kunde vi övergå från Ferlin och avsluta med Blind Lemons klassiska begravningslåt.

- Silas hörde åter av sig våren 1988 och berättade om stipendiet/priset som stiftelsen som höll i Cornelis kvarlåtenskap skulle dela ut. Som Silas beskrev det då ansåg jag inte att jag uppfyllde kraven. Kraven var att man inte tidigare hade fått något statligt, kommunalt eller fackligt stipendium. Mitt band Rolf Wikströms Hjärtslag hade fått turnéstöd av Statens Kulturråd vilket gjorde att jag diskvalificerade mig själv. Det dröjde till förra året som jag förstod att bestämmelserna inte var så rigorösa som jag trott utan att jag faktiskt fick söka det.

Det har hunnit gå 40 år sedan ditt första album. Var det någon speciell artist eller låt som fick dig att plocka upp en gitarr och tänka att det var musik du skulle ägna ditt liv åt?

- Jag blev fascinerad av gitarrer redan vid första anblicken. Då var jag tre-fyra år. När jag var sex, 1956, hörde jag Heartbreak Hotel med Elvis och ville börja spela. Det dröjde dock till 1961 innan jag fick låna en av mina morbröders gitarr och kunde börja utforska instrumentet. Jag lärde mig läsa noter själv och spelade efter nåt halvår enklare etyder av Fernando Sor och Bach. Att jag skulle kunna ha det som levebröd var en alltför stor tanke. Att lära sig gitarren var sin egen drivkraft.

Musikbranschen har gått igenom stora förändringar de senaste åren. Hur ser du på det? Vad är den stora skillnaden för dig om du jämför nu med när du började?

- I början av trettiotalet var det också en omställningsperiod när makten över musikbranschen gick från notförlag till radio. Det ledde till att folkligt förankrad musik som country och blues fick betydligt ökade möjligheter till exponering gentemot den Tin Pan Alley-musik som tidigare hade varit den förhärskande. Det finns i dag två trender som är varandras motsats. Det har skett en betydande demokratisering genom digitaliseringen av inspelningstekniken och genom möjligheten att få sin musik distribuerad via nätet på eget initiativ. Fler artister och grupper kan därigenom spela in och släppa skivor på egen hand.

- Samtidigt ökar de stora skivbolagen, som återigen tjänar pengar, sitt grepp över mainstreammedia. De stora mediabolagen äger både skivbolag, notförlag, filmbolag och TV-bolag och har därigenom ändå större möjligheter att styra utbudet. Var den inneboende motsättningen hamnar i slutändan vet jag inte. Antalet ställen som har levande musik verkar sjunka hela tiden, samtidigt som konkurrensen om de få speltillfällena ökar. Kraven från publikens sida på kvalité både vad gäller framförande och teknik växer vilket leder till ökade kostnader. Samtidigt har gagenivån i stort sett legat still de senaste 25 åren. Nu pratar jag inte om mig själv utan generellt.

Vad är roligast med att spela?

- Det som är roligast med att spela idag är samma sak som det var för fyrtio år sen, att ibland får man själv och ens spelkamrater till det så jävla bra att det är ens största glädje i livet.

Vad tycker du om dagens blues? Du har ju sjungit med bland annat Lisa Lystam.

- Jag gillar Lisa och Fredrik, Mikael Fall och dom andra i det bandet (Lisa Lystam Family Band, redaktörens anmärkning) väldigt mycket. Väldigt talangfulla och fina människor. Det är glädjande och hoppingivande att så begåvade unga musiker som dom och till exempel Daniel Nordlund och flera andra väljer att uttrycka sig med bluesbaserad musik. Jag har känslan att en allt för stor del av det som rubriceras som blues idag står och stampar på samma ställe. Samtidigt handlar musik om ögonblicket och stunden. Även om det inte är nyskapande kan det besitta magi i stunden.

Du har spelat med artister som inte är blues, bland andra Pugh och Ola Magnell. Vad lyssnar du på för musik när du går hemma och plockar?

- Jag tycker att det är svårt och lite meningslöst att dela upp musik i blues och icke-blues. Mycket av det som skyltas som blues tycker jag är riktigt tråkigt och mycket musik som inte har bluesstämpeln har den uttrycksfullhet som gjorde att jag drogs till bluesen som en nattfjäril till ljuset. Jag lyssnar mycket på akustisk musik, mycket country och Americana men smälter fortfarande av mina gamla svarta hjältar.

Har du några musikaliska planer för hösten?

- Jag har spelningar under hösten och kanske får jag arslet ur vagnen och spelar in lite grejor.

Och sist men inte minst - vad ska du göra med de 500 000 kronor Cornelispriset innebär?

- Jag hade en större skuld som jag kunde beta av. I övrigt ser jag inte pengar som nåt som måste konsumeras. Jag har inte haft fast lön de senaste 40 åren, då vänjer man sig av med att se det på det sättet. Istället innebär det lite ökad frihet, lite större trygghet, och frihet och trygghet räcker gott.

Läs mer om liknande:

Elvis Presley 8o år (och en dag) 

Konsertrecension: Lisa Lystam 

Så spelar du blues

Country och americana för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Skivrecension: Thorbjörn Risager & The Black Tornado

Blues
Thorbjörn Risager & The Black Tornado
Songs From The Road
(Ruf Records/Border)
Betyg: 3

Dansken Thorbjörn Risager med band är ett av nordens bästa bluesliveband och detta är en liveskiva. Och den gör dem rättvisa, även om de är bättre live på plats. Vissa rockigare låtar blir lite betongröv framför stereon. När de däremot åker en runda till New Orleans och Risager blir en dansk Dr John och leker Tom Waits i On My Way är det helt omöjligt att stå still. Blåset gör inte saken sämre. Det är Mardi Gras längs hela Ströget. Och inte bara blåsarna är tajta. Den svarta tornadon är tajtare än Robert Plants byxor. Gästas av Lisa Lystam och Ida Bang.

Lyssna också på: Tom Waits - Mule Variations (1999).

Läs mer om liknande:

Thorbjörn Risager - dansk blues i världsklass 

Tom Waits - ett åsnejubileum i skymundan

Lisa Lystam live!

Led Zeppelin för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Dungen - Allas Sak

Psykrock
Dungen
Allas sak
(Smalltown Supersound/Border)
Betyg: 4

 
Många svenska band som - som det heter - satsar på utlandet väljer att sjunga på engelska. Dungen med Gustav Ejstes i täten valde svenska men lyckades tidigt få stor publik i USA. Är Dungen så bra och har ett så eget uttryck att språket inte spelar någon roll? Går riktigt bra musik direkt till hjärtat utan att passera talcentrum först? Många av de internationellt största svenska artisterna sysslar med elektronisk musik, Dungen låter som om Gärdesfesten 1969 fortfarande håller på. Med detta inte sagt att det är arkeologi de sysslar med. Snarare så att de gör något eget av sina skivsamlingar och om de verkligen varit med när det begav sig hade de varit ett av de bästa och svängigaste banden redan då (även om de inte gillar att kallas progg, så förlåt). Och här finns tidig Pink Floyd och Frank Zappa också.

Det har gått fem år sedan Dungens senaste skiva Skit I Allt, men någon större ändring i musiken hörs inte - förutom att den tycks andas ny luft och är både yvigare och mer exakta. De tycks ha släppt idéerna ännu friare, inte minst i åtta minuter långa avslutningen Sova där de tangerar Led Zeppelins No Quarter med undervattensorgel. Å andra sidan är Dungen redan något av ett unikum i sin tid, så de behöver inte förnya sig för sakens skull. De är organiskt odlade.

Reine Fiskes gitarr är om möjligt än mer uppfinningsrik i uttrycket än vanligt (se Franks Kaktus), Johan Holmegårds trummor ännu livligare. Mattias Gustavssons bas än mer majestätisk. Estjes orgel och flöjt ännu friare. De fortsätter bejaka och vidareföra sin särart och ingen som fallit för tidigare skivor lär kunna motstå Allas Sak. Kommer de rentav närmare kärnan för varje skiva?

Lyssna också på: Bo Hansson - Sagan Om Ringen (1970).

Läs mer om liknande: 

Dungen är husband på Psykjunta mitt i ingenstans (Småland) 

Reine Fiske spelar även om Träd, Gräs & Stenar 

Och i The Amazing

Medlemmar från Dungen spelar också med Anna Järvinen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecensioner: Tenderloin Trio

TENDERLOIN TRIO

Tenderloin Trio (19 min)

Whoops (9 min)

Egen utgivning

Tänk er att ni sitter på en veranda, dricker moonshine och ser solen gå ner bakom bergen. Här har ni det perfekta soundtracket. Lite country, lite blues, lite mountain. En hel del elände. Låtarna heter saker som The Only Person I´m Afraid Of Is Me och I´m Too Drunk To Be Your Man. Det är truckerkeps, tuggtobak med sång på tvären och kusiner som gifter sig. Hank Williams njuter i sin himmel. Trion består av gitarr, slide på Dobro och såg. Såg är ett favoritinstrument som är underskattat i musikhistorien. Texterna skildrar en värld där det inte hänt särskilt mycket sedan 1930-talet – och det var lika eländigt då som nu. Alltid något att trösta sig med. Skivorna finns att beställa via bandets hemsida (www.tenderlointrio.com) eller på konserter. De spelade nyligen i Malmö, Växjö och mitt i skogen några mil väster om Växjö. Missa dem inte nästa gång. Det är ni värda.

Läs mer om liknande: 
Konsertrecension: Tenderloin Trio
Country för nybörjare
Charlie Patton bjuder på tidsresa
Ny skäggtrend? Hillbillyfolkpunk!  
Publicerades ursprungligen i Jefferson.