Skivrecension: Nature

NATURE
Nature
Subliminal Sounds/Border
BMD-SUB108L-P (36 min)

När Peps bestämde sig för att återvända till Skåne efter en tid i Stockholm valde hans kompgrupp - från Örebro - att stanna i hufvudstaden. De plockade upp tonåringen (om än lite äldre än 13 som påstås i en låt) Mats Ronander på sång och munspel. 1972 skivdebuterade de som Nature. Gitarristen Lasse Wellander, basisten Pär David Johansson och trummisen Bosse Skoglund var tajta och lösa samtidigt. Inte många som får det att gå ihop. När skivan nu återutges på vinyl borde både ni som var med då och vi som upptäcker musiken här och nu jubla. Nature bjuder på bluesrock med lite toner av psykedelia och svensk folkmusik. Det går även att ana att Black Sabbath var en influens.

 Nature skulle senare spela bakom bland mångra andra Pugh (som producerade den här skivan), Ulf Lundell och Ted Gärdestad. Har ni skivan på vinyl i originalpressning ska ni förresten hålla i den som den sista droppen vatten - eller er Jeffersonprenumeration; den är värd en rejäl slant. Och det är inte konstigt. Musiken har den konstiga kvalitet att den är både tidstypisk och tidlös. Vad det betyder vet jag inte. Kanske att förret aldrig varit bättre än nu.

Läs mer om liknande:
Proggen kanske inte var ond?
Träd, Gräs & Stenar live i en liten källare 
Hårdrock för nybörjare
Pugh spelar pärlor för svinen
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Om ni undrar varför jag inte uppdaterat på ett tag

Vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Har inte kontrakt. Slutar de höra av sig är det kört.

Trevlig sommar så länge!

Skivrecension: Skydive Trio

Jazz
Skydive Trio
Sun Moee
(Hubro)
Betyg: 4

Är det här jazz? I brist på bättre sorteringsalternativ, ja. Thomas T Dahl på gitarr, Mats Eilertsen på kontrabas och Olavi Louhivuori på trummor skapar en atmosfär som påminner om vad electrorockbandet Radiohead gjorde på Amnesiac. Att Sun Moee innehåller en version av Portisheads Sour Times antyder att trion har influenser utanför jazzvärlden. Musiken är harmonisk, melodisk och har en porlande kvalitet som gör att den alltid tycks röra sig framåt, om än stilla. Som en svalkande vind. Efter ett tag flyter låtarna in i varandra och bildar en större helhet, snarare än åtta separata låtar.

Lyssna också på: Neil Young & Crazy Horse - Live At The Fillmore East (2006).

Läs mer om liknande:

Radiohead för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Skivrecension: Neil Young - Psychedelic Pill

Svensk jazz för nybörjare

Ursprungligen publicerad i Smålandsposten.

Skivrecension: Melody Gardot

Jazz
Melody Gardot
Currency Of Man
(Decca/Universal)
Betyg: 3

 
Melody Gardots musik är lite lagom jazzig, lite lagom modern, lite lagom rockig, lite lagom uttrycksfull och lite lagom intressant. Allt är uträknat efter målgruppens tänkta musiksmak. Inga kreativa eller kommersiella risker har tagits. Allt är välbalanserat. Som bakgrund på kafé passar det säkert utmärkt. Vill man ha något som berör och går på djupet får man leta någon annanstans. Gardot tillhör, trots en bra röst, den kategori artister där levnadsödet är betydligt intressantare än musiken. En väldigt duktig och välgjord skiva, som ändå sällan är lika intressant som den är bra. Om ni förstår.

Lyssna också på: Sade - Lovers Rock (2000). 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Laura Marling 

Skivrecension: Edda Magnason

Mellandagsjazz De Luxe

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: James Harman

För två och ett halvt år sedan funkade under en vecka eller två inte mitt internet mer än nödvändigt. Därför lades några texter inte upp på bloggen - förrän nu. Alla som legat vakna och väntat på den här recensionen kan sova nu. Bilden har relativt lite med texten att göra.

JAMES HARMAN
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 13 oktober.
Längd: Strax över två timmar plus paus.
Publik: Cirka 80.
Bäst: Bandet är så kompromisslöst att musiken är självdansande.

James Harman föddes 1946 i Alabama, men flyttade tillsammans med sitt munspel till Kalifornien på sjuttiotalet. Han har spelat med bland andra Big Joe Turner, Muddy Waters, John Lee Hooker, T-Bone Walker och Kingarna Albert, Freddie och BB. Han medverkar på ZZ Tops nya skiva La Futura och har även hunnit med över 30 egna alster sedan han debuterade 1964. Det är en liten bit blueshistoria som hittat till Växjö.

Harman, med snyggt vitt skägg, ser ut som en man som suttit i barer av den sorten med vinyljukebox i ett hörn där bartendern vet vad alla heter i förnamn. Energidryck och stavgång skriver ingen blues. Och när han sjunger om Memphis gör han inte det för att han läst om det in en bok och när han sjunger om att gå ner till floden är det inte den där kanalen mellan Växjösjön och Trummen han menar.

Efter pausen tar det sig och Harman blir varm i kläderna, han pratar med de som står längst fram (i övrigt säger han bara how ya´ll doin´, have mercy och ett kort tack), dansar rent av lite och får ur sig några snygga James Brown-skrik. Pondusen i sången ökar efter hand.

Under ett av få lugnare nummer blir det så avancerad tryckare i publiken att vissa till och med glömmer applådera ett ruskigt snyggt slidesolo. Det lilla bandet (distad gitarr, funkig ståbas och drivande trummor) spelar lika skarpt som svängigt och inleder båda halvorna instrumentalt. Applåderna och jublet är lika mycket deras förtjänst.

Läs mer om liknande:
Så spelar du blues
Muddy Waters - lite blueshistoria
Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records klassiker
Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor
Ursprungligen publicerad i Smålandsposten.

Konsertrecension: Tobias Eng

Tobias Eng
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 5 maj.
Längd: 55 minuter.
Publik: Som mest ett femtiotal.
Bäst: Nerven och atmosfären.

Växjöbördige Tobias Eng har ett långt förflytet på den lokala musikscenen. Som medlem i Violent Work Of Art gjorde han inte alltid helt lättlyssnad musik. Han är betydligt mer lättlyssnad nu, men inte nödvändigtvis mindre intensiv - även om oljudet ligger mer under ytan. Den här kvällen bjuder han rent av på två konserter, en akustisk och en med band. Bandet består av skickliga musiker, men det hörs bitvis att de kanske inte spenderat all ledig tid med att repa tillsammans. Vissa ögonblick låter det som de spelar två eller tre låtar samtidigt. Och även om det är två eller tre bra låtar blir det ändå någon låt för mycket.

Eftersom detta är en releasefest - och dessutom av en debutskiva - är det inte helt långsökt att låtar från skivan hominoid dominerar. På skivan medverkar några lokala kändisar, bland andra Pelle Ljungberg, som även gästar på scen ikväll. Han spelar gitarr och sjunger kör på Blame It On The Rain som låter som något REM glömde skriva till Automatic For The People. Engs sångröst låter bitvis - på ett bra sätt - som att han sitter på ett tak och tittar på stjärnorna medans han funderar på om han ska hoppa eller inte.

My Friend´s Got A Blue Car är kvällens enda låt som inte finns med på någon skiva. Kanske på nästa, påpekar Eng. Den är otypiskt rockig, nästan bredbent, och får nästan upp tempot till bilåkarrock, i alla fall om det är traktor man åker. Annars är Wilco och Mattias Hellberg riktmärken och sämre influenser kan man definitivt ha.

- Mår ni bra? Då ska ni få må riktigt jävla illa, informeras publiken inför Drab Years som är en långsamt svepande låt och en av kvällens höjdpunkter. Musiken låter som klippt och skuren för att lyssna på klockan två på natten om man inte kan sova och behöver rannsaka sig själv. Kanske är det den funktionen den har för Eng. Att han inte står på scenen för att köra noggrant inövade poser står klart - även om han nog sett minst två bilder på Thåströms åttiotalslook.

Shredded Paper Planes med öppningsraden Wrote a letter to myself tillhör ännu en av höjdpunkterna. Musiken är inte av den sorten som kommer dunka från studentflak om några år, men den har potential att träffa ordentligt för den som ger sig tid och ibland delar en kopp te med månen när alla andra sover. Och visst är det bättre att ha något att säga till några få än att alla lyssnar på någon som inte har något att säga?

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Wilco - The Whole Love

Konsertrecension: Mattias Hellberg 

Ossler spelar med Thåström

Mer om Ossler

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Ale Möller Band

  
För två och ett halvt år sedan funkade under en vecka eller två inte mitt internet mer än nödvändigt. Därför lades några texter inte upp på bloggen - förrän nu. Alla som legat vakna och väntat på den här recensionen kan sova nu. Mpho Ludidi på bilden har inget med saken att göra. Men jo, kanske lite ändå. Men inte mycket.

ALE MÖLLER BAND
Plats: Växjö konserthus.
Tid: Lördagen den sjätte oktober.
Längd: Strax över 90 minuter.
Publik: Cirka 130.
Bäst: Den rejäla dosen genuin musikglädje.

Man behöver inte vara expert på svensk folkmusik för att känna till Ale Möller. Han är en av de stora. Folkmusik är egentligen en något för trång term för honom - eller i alla fall svensk folkmusik. Möller får in influenser från många håll och hans nyfikenhet blandar olika traditioner till något nytt. Till världsmusik. Hans nyfikenhet har dessutom resulterat i mer än en skiva om året sedan det tidiga åttiotalet. Och detta har skett med fler olika konstellationer än man kan räkna till – även som gästmusiker och producent.

Konserten bygger på nya skivan Argai (betyder välkommen) som har vuxit fram under två års tid. Där blandas gammalt med nytt och Sverige möter resten av världen. Under den senaste Polarprisgalan var Möller en av de artister som var med och hyllade Yo-Yo Ma och Paul Simon – och han deltog i hyllandet av båda två och spelade bland annat flöjt på Timbuktus tolkning av You Can Call Me Al.

Den nyfikenheten och musikaliska bredden visas även i konserthuset där både Möller och hans band har kreativa myror i byxorna. Vi börjar i Senegal, tar oss till Grekland, Mexiko, Kanada och Värmland. Varje bandmedlem representerar musik från sitt hemland. Det är inte varje dag man hör en man från Senegal sjunga en polska från Gotland. Det är inte varje dag man hör ett solo på ett instrument från Schweiz som ser ut som om ett litet UFO och en grill fått barn ihop.

På scenen står bandet i en halvcirkel där slagverkaren sitter längst ut till höger närmast scenkanten. Även om Ale Möller förstås är affischnamnet - och väldigt underhållande när han pratar mellan låtarna - är bandet verkligen ett band där alla får skina lika mycket, oavsett om det är magdans från Grekland, bröllopsanekdoter från Värmland eller afrikansk dans. Ibland går en medlem till mitten av scenen för att sjunga. Samspelet och personkemin är en njutning att ta del av.

Hade de inte varit så skickliga kunde det blivit en splittrad kväll – men om man gör musik på ett bra sätt framstår den alltid som fullt naturlig. Publiken är med på varenda not.

Om något band som är på väg till Småland läser det här och vill veta hur man får en stående ovation kommer nu ett tips: Låt extranumrena bestå av en schottis som hyllar rattmuffen och en festsång från Senegal som man sjunger när någon blivit omskuren. Svårare än så är det inte att ordna fest i Växjö.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Bibb, Möller och Reiersrud
Skivrecension: Kraja
Ale Möller gav årets näst bästa konsert 2012
Konsertrecension: Mpho Ludidi
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: The Alfas

 

The Alfas
Day After Day
(Wild Kingdom Records/Sound Pollution)
Betyg: 4
 
Musik med rötter i förret utan att det blir tråkig nostalgi? The Alfas lyckas precis som Graveyard alldeles utmärkt med att blanda MC5, Cream, Black Sabbath och svenska Nature. Resultatet blir högljutt, skrikigt (vem med så tajta byxor hade inte skrikigt?), svettigt (se föregående punkt) och alldeles, alldeles... (och här gör Törnrosa en liten konstpaus) underbart. Rent musikaliskt sätter de inte en fot fel. Och med största sannolikhet är de ännu bättre live. Skivans enda brist är att den med sina fem låtar - där avslutande The Valley är en andningspaus inför nästa omgång - är för kort.

Lyssna också på: Nature - Nature (1972).

Läs mer om liknande: 

Hårdrock för nybörjare

Punk för nybörjare  

Skivrecension: Eric Clapton 

Spiders utsätter publiken för äkta vara

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ståuppkomik: Henrik Schyffert med flera

För två och ett halvt år sedan funkade inte mitt internet mer än nödvändigt. Därför lades några texter inte upp på bloggen - förrän nu. Alla som legat vakna och väntat på den här recensionen kan sova nu. Sven-Ingvars har inget med saken att göra.

HENRIK SCHYFFERT & HANS INGEMARSSON
Plats: Speakeasy, Älmhult.
Tid: Onsdagen den 17 oktober.
Längd: Nästan två timmar med paus.
Publik: Cirka 150 personer.
Bäst: Henrik Schyffert är ruskigt skicklig.

Om Henrik Schyffert inte behöver någon närmare presentation (men Ljust & Fräscht tillsammans med Fredrik Lindström pågår året ut) så har Hans Ingemarsson ett nästan lika långt CV. Han började i underskattade Älmhultsbandet The Creeps och är på hemmaplan. Han har bland annat jobbat med Felix Herngren, Filip & Fredrik, långfilmen Varannan Vecka och landets just nu mest populära komediserie Solsidan.

Han inleder med att prata om de gamla järnvägsbommarna i Älmhult som man alltid kunde skylla på om man var försenad någonstans. Han fortsätter med flourflaskor och clowner. Det är mycket roligare än det ser ut på papperet. Lovar. Nästa gång får han gärna köra längre än femton minuter.  

Bara att Schyffert dyker upp i Älmhult en onsdag i oktober är ju roligt på mer än ett sätt - och dessutom ett tecken på hur ambitiös han faktiskt är. Han undrar själv ”va fan gör jag i Älmhult en jävla onsdag?”  Han har en sällsynt förmåga att vara hård och hjärtlig samtidigt och att aktivera publiken. Schyffert är en av landets skickligaste komiker. Om man följt honom känner man igen delar av kvällens material från bland annat Killinggänget och The 90s - Ett Försvarstal. Ironiskt nog pratar han i en av höjdpunkterna om vilken vetenskap det blivit att återvinna (hämtat från just Ljust & Fräscht). Innan kunde man bara elda upp allt.

Dessutom utdelas stilpoäng till den ståuppande prästen (sant!) Jesper Mattsson för följande fråga: Gud har humor, varför skulle han annars skapa både folkdräkten OCH Jimmie Åkesson?

Läs mer om liknande:

Ljust & Fräscht roar med lyxångest
Killingpremiär på Dramaten
The 90s - Ett Försvarstal
Shyffert och Glans tillsammans på teatern i Växjö
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ståupprecension: Johan Glans

För två och ett halvt år sedan funkade inte mitt internet mer än nödvändigt. Därför lades några texter inte upp på bloggen - förrän nu. Alla som legat vakna och väntat på den här recensionen kan sova nu.
 

JOHAN GLANS 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Tisdagen den 15 oktober.

Längd: 90 minuter
Publik: 765 personer (utsålt).
Bäst: Antalet skratt. Hela föreställningen håller en hög och jämn nivå.
Saknade mest: Fler imitationer av danska. Det får man aldrig för mycket av.

- Hej era kissekatter, hälsar Johan Glans och inleder sin föreställning World Tour Of Skandinavien i Växjö. För några år sedan gjorde han World Tour Of Skåne. Han har redan hunnit med Finland, Norge, Danmark och Island innan turnén för en vecka sedan nådde Sverige. Föreställningen har fått strålande kritik.

Humorn bygger på lätta och bitvis väldigt skruvade vardagsbetraktelser som de flesta av oss låter passera utan vidare tanke. Han kan göra mycket av små detaljer. Man kan ta pojken från Eslöv, men inte Eslöv från pojken. Han blev förresten nyligen ortens tredje hedersmedborgare. Och ja, vid 38 års ålder påminner han fortfarande om en liten pojke. Det är menat som en komplimang. Han är den där killen som går lite vid sidan av de andra och skrattar för sig själv åt hur konstiga saker är och undrar förmodligen varför inte andra lägger märke till det.

Glans har hunnit jobba upp en uppenbar scenvana efter alla dessa år, han är väldigt skicklig på pauser och uppbyggnad. Pauserna är lika viktiga som pratet. Han vet när han ska prata snabbt eller långsamt. Känslan för formen gör också innehållet ännu vassare. Känslan av ett genomgående tema är starkare än vad det genomgående temat egentligen är. Det är ett bra betyg. För egentligen hoppar han runt väldigt mycket. Han inleder med att jämföra Nordens länder och pratar om pinsamma situationer i vardagen. Genom att lyfta fram rätt detaljer får han det mesta att verka självupplevt.

Han tycks däremot inte ha ett behov av att skämta om frågor som ofta anses viktiga. Politik berörs några enstaka gånger. Politisk satir i all ära, men ibland är det beundransvärt med någon som vågar gå upp på scen och tramsa - och som gör det bra. Glöm inte att förmågan att tramsa sig är något av det finaste vi har. Han påpekar att det faktiskt finns ett samhälle som heter Röven.

Andra oftast marginaliserade ämnen som nysningar i hissar, allsång i kyrkor till melodier ingen egentligen kan och symaskinskörkort i skolan tas också upp. Och en, som han säger själv, ”alldeles för lång berättelse om en sko”. Den är hjärtevärmande på riktigt.

Johan Glans styrka är igenkänningshumor, vare sig man vill känna igen sig eller inte. Och eftersom man egentligen inte vill känna igen sig blir det ännu roligare.

Läs mer om liknande:

Alla Mina Kamrater står också upp
Kalle Lind och Simon Gärdenfors står upp  

En Skam För Sverige: humor på allvar
Ljust & Fräscht roar med lyxångest
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Mpho Ludidi

Mpho Ludidi
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 29 maj.
Längd: 25 minuter gånger två set.
Publik: Ett tiotal.
Bäst: Innerligheten.
Saknade mest: Publik.

1986 släppte Paul Simon sin skiva Graceland, inspelad i Sydafrika med sydafrikanska musiker. Den sålde nästan hur många exemplar som helst. Och var det inte en viktig händelse för Sydafrikas musikkultur så var det en viktig händelse för västerlänsk popmusik. Plötsligt insåg medelsvensson i avlägsna länder som till exempel Sverige att det gjordes musik i Afrika. Och att den lät både annorlunda och ungefär likadan som musik från andra håll. Till detta kom en lång debatt om kulturexploatering och politisk ansvar, men det är en helt annan diskussion vi kan ta någon annan gång.

Så där 30 år senare är världsmusik ett etablerat begrepp och intresset tycks växa för varje år. Mpho Ludidi föddes och växte upp i Sydafrika och studerade musik i Johannesburg. Hans begåvning har nu tagit honom hela vägen till Växjö. Han beskriver sin musik som akustisk afrosoul. De sydafrikanska influenserna är kanske inte jättetydliga, men de typiskt rytmiska fraseringarna finns strax under ytan i hans lätt jazziga stil. När han sjunger på engelska går det att höra spår av Donny Hathaway, det vill säga som Stevie Wonder från sjuttiotalet och framåt. Musiken är lågmäld - något Ludidi förklarar med att han sparar upptempolåtarna till andra set. Men då får man vänta i mer än en timme. Pausen är längre än konserten.

Ludidi spelar ibland tillsammans med Madiba African Jazz Ensemble, men till Kafe De Luxe kommer han ensam med akustisk nylonsträngad gitarr. Det visar sig att han inte behöver mycket mer. Han sjunger på engelska, isiXhosa (klickspråk), isiZulu och sePedi. Det går inte att komma ifrån att engelskan är enklast att förstå, men han förklarar vad låtarna handlar om. Lelolanga betyder springer iväg och handlar om hur folk ibland försöker fly från sina drömmar, men att drömmarna lockar oss tillbaka.

Gitarrtekniken är imponerande och när han sjunger tar han bitvis i från tårna, men skriker ändå inte. Att sjunga med hela kroppen och att skrika är inte samma sak, men han öppnar ibland - väldigt effektivt - rösten på vid gavel. Resultatet är att det går att få gåshud även om orden som sjungs bitvis är svåra att förstå. SkolisiXhosan är lite rostig. Men det är väl det som är musikens magi - att bli berörd av något som inte nödvändigtvis har tagit omvägen via hjärnan. När musik är som bäst talar - eller sjunger - den på ett språk som alla förstår. 

Läs mer om liknande: 

Paul Simon fick Polarpriset 2012 

OK Star Orchestra bjuder på gränslös musik

Skivrecension: Terakaft - Alone 

Skivrecension: The Touré-Raichel Collective

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.