fredag, maj 29, 2015

Skivrecension: My Sleeping Karma

Rock
My Sleeping Karma
Moksha
(Napalm/Border)
Betyg: 3
Om det är något världen behöver mer av - förutom kärlek och choklad - är det experimentell instrumental tysk musik som är svår att få grepp om. Matte, Seppi, Steffen och Norman spelar mäktig psykedelisk rock med inslag av österländska toner och en väl utvecklad känsla både för ljus och mörker. Ibland blir det närmast hypnotiskt, ibland progg. De har kallats postrock, men eftersom ingen vet vad det betyder hoppar vi den diskussionen. Om ni är trötta på allt som låter likadant och vill ha något mer åt ”vad f*n är det här?”-hållet kommer My Sleeping Karma som ett brev på posten, men muskelgitarren drar ner betyget.
Lyssna på: Interlude 1, Vayu och Jalam.
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, maj 28, 2015

Skivrecension: Kraja

Folkmusik
Kraja
Hur Långt Som Helst
(Westpark)
Betyg: 3


Efter 13 år har Frida Johansson, Linnea Nilsson samt Eva och Lisa Lestander blivit ett av de mest framgångsrika svenska folkmusikbanden internationellt. På skiva fyra blandas egenskrivet med dikter från bland annat Kongo, Malaysia och Färöarna. Dessutom från indianstammar i Nordamerika. Och som vanligt är det rösterna och stämsången som står i centrum, oftast helt a cappella, men ibland med instrumentalinsatser. Olov Lindroth spelar vackert piano. Sången är imponerade och hjärtevärmande, lätt att försvinna i. Arrangemangen och närmandet påminner bitvis om gregoriansk körsång.

Lyssna på: Allting Börjar Med Ett Slut, Säljarna Vid älven och Armband.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

onsdag, maj 27, 2015

Skivrecension: Ola Salo

Schlagerpop
Ola Salo
Wilderness
(Universal)
Betyg: 2 

Fem år efter The Ark har det blivit dags för solodebut som känns som en logisk fortsättning. Att rösten och låtarna är i samma stil är kanske inte helt ologiskt. Möjligtvis är det lite mer putsad - och därmed tyvärr mer anonym - ljudbild denna gång. De låtarna som funkar bäst är de mer nertonade, inledande Come Holy Spirit och snygga Youth Is A Time Of Sorrow byggs långsamt upp. Många av låtarna anstränger sig för mycket och påminner om låtarna som brukade dyka upp i åttiotalsactionfilmer. Som om de inte kan stå på egna ben och behöver en chockrosa kostym för att synas. Synd på gott hantverk.
Lyssna hellre på: Pet Shop Boys - Actually (1987).
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, maj 26, 2015

Konsertrecension: Laser & Bas

Laser & Bas
Plats:
Kafé De Luxe.
Tid:
Fredagen den 22 maj.
Längd:
40 minuter.
Publik:
Ett trettiotal.
Bäst:
Att hjärtat blir varmt.
Saknade mest:
Blir det ingen laser?

Sedan Vit Päls tackade för sig har Carl-Johan Lundgren rest sig ur askan med duon Laser & Bas tillsammans med producenten och multiinstrumentalisten Ola Johansson (synt, gitarr och bas). Om formatet är ett resultatet av att ha tröttnat på all logistik efter sju personer stora Vit Päls får vara osagt, men det borde rimligtvis vara enklare att synka två än sju personers scheman. Live utökas de vanligtvis med Liam Amner från Hey Elbow på trummor (ikväll av - enligt Lundgren - praktikanten Måns Wikenmo och gitarristen Lisa Godin. I Dansa Så spelar hon förresten ett gitarrsolo som får Yngwie Malmsteen att låta som Yngwie Malmsteen. Ingen av de fyra spelar mer än vad som behövs och knappt ens det. Vi som är trötta på musiker som vill visa hur fingerfärdiga de är bör hålla öronen öppna för Laser & Bas.


Längst fram står Lundgren. I en bransch där många envisas med att köra framför spegeln väl inövade poser tills korna kommer hem känns det närmast befriande när Lundgren står med ena handen i jackfickan under de två första låtarna innan han hänger på sig en gitarr, även om han redan innan dess spelar lite congas. Och redan innan första låten tar han i hand med de som står längst fram och presenterar sig. 
Alice Boman-duetten Samma Snack släpptes som singel tidigare i år och är en av kvällens höjdpunkter. Boman är inte på plats och Godin sjunger hennes rader. Låten är långsam och drömsk - nästa mer atmosfär än melodi - och väldigt vacker. Den handlar om att vara snäll. Det kan tyckas vara ett löjligt budskap, men det finns något i Lundgrens röst och framtoning som gör att det låter som att han menar det. Och egentligen handlar låten om en relation som håller på att närma sig slutet. 
Med bara väldigt nyligen utgivna debuten Avancerad Magi att spela låtar från - det här är bandets tredje konsert - är det kanske lite svårt att fånga fredagspublikens uppmärksamhet, men längst fram står några till synes redan trogna fans.
- Passa på att ha kul nu, annars får ni skylla er själva, säger Lundgren inför näst sista låten Alla Gator. Folk längst fram börjar dansa. Många av konsertens nio låtar är stillsamma och har samma lite avigt hjärtevärmande charm som tidiga Torsson bemästrade. Och som antyder att det här är helt ovanligt vanlig musik för alla som ibland tycker om att le utan egentlig anledning.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandposten.

Etiketter: , ,

måndag, maj 25, 2015

Skivrecension: Madisen Ward And The Mama Bear

Americana
Madisen Ward And The Mama Bear
Skeleton Crew
(Glassnote)
Betyg: 3
Mamma och son-duos är inte musikvärldens vanligaste, men Ruth och Madisen Ward från Kansas skäms inte för sig. Utrustade med varsin gitarr och röst spelar och sjunger de låtar om att leva småstadsliv i mellanvästern. Möjligtvis blir Madisens lite väl utstuderade vibratosång lite tröttsam i längden, men det kan vara en vanefråga. Rösten funkar bättre i de mer återhållsamma stunderna. På skivan finns även bas, trummor och lite stråkar som breddar ljudbilden. Ett gränslöst möte mellan hillbilly, folksånger och blues. Nästa gång kanske mamma kan få sjunga lite mer?
Lyssna på: Whole Lotta Problems, Fight On och Down In Mississippi.

Läs mer om liknande:
Country för nybörjare  
Gillian Welch sveper fram långsamt
Svensk Americana med Sofia Karlsson 
First Aid Kit är svenska mästare på Americana 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
 

Etiketter: ,

fredag, maj 22, 2015

Skivrecension: Saun & Starr

Soul
Saun & Starr
Look Closer
(Daptone/Border)
Betyg: 4
Sån musik görs inte längre, säger ibland (oftast) män av viss ålder. Med det menas att det inte görs bra musik längre. I fallet Saun & Starr (som tidigare körat bakom Sharon Jones) är det nästan sant att det inte görs sån musik längre. ”Sån” musik i det här fallet betyder soul som den lät under tidigt sjuttiotal, med rötter hos bland andra Curtis Mayfield och Candi Staton. Saundra Williams & Starr Duncan Lowe har känt varandra sedan 1986 och nu visar de, genom att ta ett steg bakåt via gospel, att den klassiska soulen med kärleksfullt blås och funky fjäderlätt rhythm´n´bluesgrund har en framtid.
Lyssna på: Rubbet från a till ö. På repeat.

Läs mer om liknande:
35 Soulklassiker 1970-75
Lite sextiotalssoul i vintermörkret 
Motown fyllde 50 år 2009 
Mavis Staples kan sjunga 
James Brown är fortfarande hårdare än du
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, maj 21, 2015

Skivrecension: Leonard Cohen

Vispoesi
Leonard Cohen
Can´t Forget: A Souvenir Of The Grand Tour
(Columbia/Sony)

Betyg: 3
 
Är det elakt att jubla åt den ekonomiske rådgivare som blåste Leonard Cohen och därmed tvingade honom börja turnéra igen? Det stör inte ens att det här är femte liveskivan på sex år. Skruven är att den består av tidigare outgivna och lite bortglömda låtar som spelats in under soundcheck. Några låtar är också inspelade inför publik, något som medför att Cohen redan i andra låten tackar publiken för ikväll. Någon hel konsert rör det sig alltså inte om, snarare något för dem som har allt och gärna vill ha lite till med åttioåringen. 
Lyssna på: Field Commander Cohen, Night Comes On och Never Gave Nobody Trouble.

Läs mer om liknande: 
Paul McCartney, Patti Smith och Leonard Cohen 
Favoriter från Kanada 
Jag och gubbarna 
Kanadensaren Ron Sexsmiths borde-vara-klassiker Whereabouts har fyllt tio år (det var Ron som fick mig att upptäcka Leonard en gång i tiden)
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Etiketter: ,

onsdag, maj 20, 2015

Skivrecension: Makross

Jazz
Makross
Kapitel 2 - Vilken Lycka
(Havtorn Records/Plugged)
Betyg: 3
Kort jazzinnehållsdeklaration. Bebop med toner av trummor, bas och - för att citera pressreleasen - inte mindre än två saxofoner, en stor och en liten. Dessutom bidrar Maggi Olin med piano på några låtar. Musiken är ryckig, avig och bitvis vacker. Spelglädje är ett sammanfattande ord. De lugna partierna, till exempel Golden Hornline, utgör andningpauser. Nämnda låt inleder det som kallas b-sidan, även om det är CD. Stilpoäng att de tänker i albumformat. Stilpoäng även för att de vågar utmana lyssnaren och inte gör nostalgisk mysjazz. Glöm inte att jazz en gång i tiden var farligt.
Lyssna på: Siggis, Golden Hornline och Rosig Rostedt. 

Läs mer om liknande: 
Svensk jazz för nybörjare
Charlie Parker lever fortfarande
Monica Zetterlund första inspelningar hittade
Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Etiketter: ,

tisdag, maj 19, 2015

Konsertrecension: Hurley & The Blue Dots

Hurley & The Blue Dots
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 16e maj.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: 105 minuter plus paus.
Bäst: Spelglädjen och drivet.
Sämst: 45 minuters paus är i längsta laget.


- Äh, vi skiter i det, konstaterar de kort när munspelsförstärkaren brusar inför en långsam Jimmy Reed-tolkning. Och det går bra utan munspel också. Ibland är duon så minimalistisk att de får AC/DC att låta som Emerson, Lake & Palmer. Det är rent av Seasick Steve-nivå på vissa arrangemang. Före paus tolkar de bland andra Little Walter och Robert Johnsons Love In Vain via The Rolling Stones. Ganska omedelbart börjar det rycka i fötterna och ryckningarna sprider sig långsamt längre upp i kroppen. Själva kallar de musiken för hillbilly rhythm´n´blues.
Många pratar om vikten av att tänka utanför boxen, ofta de som inte gör det. De som verkligen lyckas är ofta de som förmodligen inte är medvetna om att de gör det, eller som inte är medvetna om att det finns en box. Eller hur man tänker innanför den.
Duon Hurley & The Blue Dots tillhör kategorin som förmodligen inte vet vad en box är och om de fick tag på en skulle de förmodligen använda den till att stampa takten på. Och om inte av någon annan anledning så för att reta de som försöker tänka där i. Fredrich Rönnholm (sång, minimalistiska trummor, maracas och munspel - ibland nästan allt samtidigt) och Mathias Blixt (snygga gitarriff, kör och munspel - ibland nästan allt samtidigt) är den sortens band/”band” som inte bryr sig om hur blues ska låta. De bara tutar och kör och har förstått att det viktigaste är inte att hålla sig till reglerna utan att göra det man gör bra. Och det gör de. Dessutom spelar de bara det som behövs och låter bli allt annat - förutom ibland när de skramlar loss ordentligt. Det är förresten oklart vem som är Hurley och vem som är de blå prickarna, men ändå. Fastställt är i alla fall att de är från deltat i trakterna av Oskarshamn och det är uppenbart att de har kul tillsammans och ofta har ögonkontakt.
Efter pausen blir det In My Time Of Dying/Jesus Make Up My Dying Bed som har gjorts av alla, bland annat Blind Willie Johnson och Led Zeppelin. Och sedan blir det Rock´n´Roll där Led Zeppelin gjorde originalet. Och vilken blueskonsert är komplett utan Motörheads Ace Of Spades? Eller kanske ett eller annat (i alla fall ett) Kissriff instoppat i en låt? Blind Lemon Jefferson dyker också upp när duon går tillbaka till 1920-talet.
Som ett gammalt skivbolag en gång konstaterade: fuck art, let´s dance.

Läs mer om liknande: 
Honeyboy Slim & The Bad Habits
Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar!
Skivrecension: Led Zeppelin - Physical Graffiti 
The Rolling Stone fyller 51
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, maj 18, 2015

Skivrecension: Emmylou Harris & Rodney Crowell

 Americana
Emmylou Harris & Rodney Crowell
The Traveling Kind
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4


Med tanke på att Harris är en inofficiell duettdrottning är det konstigt att detta bara är andra gemensamma skivan med Crowell. Särskilt med tanke på att de träffades för 41 år sedan och samarbetetat regelbundet sedan dess. Den här gången har de med några undantag skrivit låtarna tillsammans (förra gången tolkade de främst gamla favoriter) och det låter inte helt oväntat utmärkt. Att båda kan sjunga vet vi. Musiken, producerad av Joe Henry, är en stilblandning med rötter i Memphis, Nashville och New Orleans. Allt avslutas med cajun sjungen på franska.

Lyssna också på: Rosanne Cash - The River & The Thread (2014).


Läs mer om liknande: 
Emmylou Harris skapar gåshud.
Emmylou Harris och rösten.

Country för nybörjare 
Rosanne Cash gjorde förra årets bästa skiva 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.



Etiketter: ,

fredag, maj 15, 2015

Skivrecension: Roisin Murphy

Electronica
Roisin Murphy
Hairless Toys
(Play it again Sam/Border)
Betyg: 4
Murphys solokarriär är framme vid skiva tre efter åtta års tystnad. Innan dess var hon med i duon Moloko, i Sverige kanske mest kända för Sing It Back från 1999. Solo är hon lågmäld och subtil, ett disco för folk som vill gråta och knyta handen i fickan lika mycket - eller ännu mer - som för de som vill dansa. Hon lyckas göra något eget av den annars mer än uttjatade åttiotalstrenden. Ibland blir det disco för revolutionen. Ibland låter hon som en tidig Madonna på valium. Och det ska föreställa en komplimang. Musik som inte bryr sig om vad folk tycker vinner ofta i längden.
Lyssna på: Gone Fishing, Exploitation och Exile.

Läs mer om liknande: 
Skivrecension: Martin L Gore
Skivrecension: Squarepusher 
Kraftwerks skivor har släppts remastrade
Tillbakakaka i Säljeryd - festival i marginalen 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, maj 13, 2015

Skivrecension: Rose Windows

Rock  
Rose Windows
Loser
(Sub pop/Playground)
Betyg: 3
 I mars annonserade Rose Windows att bandet skulle lägga av. En månad senare släpps deras andra och sista skiva. De kallades psykedeliskt rockband, här finns också inslag av folkrock, blues och folkmusik från olika hörn av världen. Det sju personer starka bandet hade bland annat tre sångare (med Rabia Shaheen Qazi i spetsen) och en flöjtist som en del av receptet. Låtarna skrevs av Chris Cheveyo som också spelade sologitarr. Och trots influenser från många olika håll känns det som att de gärna fått ta ut svängarna och känslan för nyanser mer. De var något på spåren, men inte riktigt framme.

Lyssna också på: Led Zeppelin - Physical Graffiti (1975).

Läs mer om liknande: 
Skivrecension: Led Zeppelin - Physical Graffiti 
Fairport Convention var med och uppfann folkrocken
Så spelar du blues
Skivrecension: Terakaft 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Etiketter: ,

tisdag, maj 12, 2015

Konsertrecension: Kinetics

Kinetics
Tid: Lördagen den nionde maj.
Plats: Kafe De Luxe.
Längd: 60 minuter.
Publik: Tämligen packat.
Bäst: Musiken är trevlig och lätt att nynna med i.
Saknade mest: Något som sticker ut.

Växjöbandet Kinetics har en spretig bakgrund med musikaliska rötter i indiepop (den mest tydliga influensen), punk och synt. De debuterade med To Each Their Own 2012 och nu är det dags för EPn Gravity Overtook The Parrot. De tycks förresten lägga till en medlem per färdiginspelad skiva och har nu hunnit bli en kvintett. Bandet är, som ofta är fallet, tyngre live än på skiva. Och inte för att de låter särskilt kalviga på skiva. The Island inleder kvällens konsert och börjar med att drivas framåt av en elektronisk puls innan gitarrerna tar över, även nya singeln Yank Me Out dyker upp tidigt och har en tydlig refräng.


Musiken är trygg och välskriven pop och rock, arrangemangen är välgjort detaljerade och strukturerade. De stora gåshudsögonblicken saknas med det är genomgående proffsigt. Kinetics gör den sorters låtar som är trevliga att klappa med i första gången man hör dem och många av dem har inför sista refrängen den sortens och-så-alla-händerna-i-luften-uppbyggnad som sitter som en smäck på stadsfestivaler.

Whitenoise låter som en borttappad svensk popklassiker från nittiotalet. Kinetics hade förresten passat in i den svenska popvågen i skarven mellan åttio- och nittiotalet. Och det är inte menat som ett sätt att säga att de är ute 25 år försent, men det är ändå där de har sina tydligaste rötter med lagom mycket melankoli och lagom mycket powerrefränger. An Ode To Logic höjer tempot och punkinfluensen sticker upp huvudet en liten stund.

Empty Lanes är den sortens återhållsamma låt U2 borde göra oftare om de kunde få Bono att sluta skrika. Ola Solfors har en mer lågmäld och charmigt vek röst som ger musiken ett eget uttryck. Sist ut är Expand/Retract som är bonusspår på nya skivan och låter som smord att avsluta en konsert. Den börjar stillsamt likt något från Radioheads The Bends innan den byggs upp till en arenahymn, fast i en källare som ikväll är ovanligt välfylld.


Kinetics är väldigt samspelade men kommunicerar mer med publiken än med varandra - vi uppmuntras köpa skivan efter konserten. Med bara några låtar som är mer utropstecken skulle bitarna kunna falla på plats och nå ut på allvar. Försöken till de stora refrängerna och den stora omfamningen finns. Bandet är lätt att tycka om, men svårt att bli helt hänfört av. Den uppslukande känslan finns förmodligen bara en låt med stort L bort.

Etiketter: , ,

måndag, maj 11, 2015

Skivrecension: Laser & Bas

Pop
Laser & Bas
Avancerad Magi
(Luxury)
Betyg: 3


Först den tråkiga nyheten: Vit Päls la av förra året. Sedan en positiv nyhet: Sångaren och låtskrivaren Carl Johan Lundgren har ett nytt band tillsammans med gamle bandkompisen Ola Johansson. Alice Boman gästar på singeln Samma Snack. En ännu positivare nyhet är att debutskivan är här och att den var värd väntan. Alla som har en plats i hjärtat för Vit Päls borde kunna få plats med Laser & Bas också. Å ena sidan är det ett helt annat band, men Lundgrens popspråk känns igen både till de egna textformuleringarna och melodierna som ofta tar ett tag att veckla ut sig i full prakt. Däremot är kostymen ny och inte lika färgglad.
Lyssna på: Dansa Så, Samma Snack och Längtar.

Läs mer om liknande: 
Vit Päls fixar fest efter inledande daller 
Curtis Mayfield och annan sjuttiotalssoul kan man både läsa om och lyssna på här
Man kan också dra paralleller till nya svenska bandet Samling

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, maj 08, 2015

Bokrecension: Kim Gordon - Girl In A Band

Kim Gordon
Girl In A band
Förlag: Faber & Faber


Girl In A Band börjar i São Paolo den 16e november 2011 med Sonic Youths sista konsert efter 20 år tillsammans. Kim Gordon (sång, bas och gitarr) och Thurston Moore (sång och gitarr) ska skiljas efter 27 år. Delvis skrevs boken som ett svar på frågan om hur hon skulle försörja sig. Sonic Youth har aldrig fått något kommersiellt genombrott, men är inflytelserikt och stilbildande - en länk mellan Neil Young och Nirvana. För många personifierar de New Yorks konstnärliga musikscen. Gordon själv, som påpekar att hon ofta anses vara kylig, menar att musiken befriade henne och gjorde henne mindre självmedveten.
Boken börjar med slutet innan den går tillbaka till början och sedan långsamt jobbar sig framåt igen. Uppväxten och framtiden präglas av relationen till brodern Keller som var den stora förebilden. En stilig surfare - syskonen växte upp i Los Angeles - vars elaka kommentarer kunde bränna hål i Gordon. Hon är känslig och kom fram till att inte låta honom vinna genom att inte visa känslor. Brodern fick senare diagnosen schizofreni och Gordons behov av att ta hand om och skydda grundades där. Hon blir senare vän med Kurt Cobain och har inte mycket snällt att säga om Courtney Love. Lana Del Ray åker också på en råsop. Tonen är annars - med tanke på bokens ground zero - förvånansvärt försonande.
Gordon kände sig utanför i Kalifornien. Hon är intresserad av grafisk konst och klädesdesign, modern påpekar att dottern klär sig för sexigt. Hon tittar i timmar på skivomslag med Marianne Faithfull, Anita Pallenberg och Joni Mitchell. Hon vill bli lika cool men vet inte hur. Hon hamnar så småningom i New York, Los Angeles kulturella och geografiska motpol, i sökandet efter att hitta sig själv. Bli den hon är menad att bli. Så hon ger sig in stadens konstvärld och mer eller mindre snubblar in i musikerkretsar. Sitt första band bildade hon dock redan innan dess under universitetsstudier i Toronto.
Många har läst boken som ett feministiskt manifest, men den är mer. Många har läst den som en bok om en skilsmässa, men den är mer. Den går också att läsa som en uppväxtskildring, om hur jaget formas, sökandet efter utlopp för ett uttrycksbehov och vikten av att inte stå still.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, maj 07, 2015

Skivrecension: Bill Fay

Folkrock
Bill Fay
Who Is The Sender?
(Dead Oceans/Border)
Betyg: 3


2012 släppte Bill Fay sin tredje skiva, den snäppet vassare Life Is People producerad av Jeff Tweedy, efter ett litet uppehåll på 41 år. Uppföljaren är här på vad som måste betraktas som rekordtid. Fays musik gör världen lite vackrare. Solen skiner, fåglar kvittrar och på avstånd hörs lekande barn. Detta hindrar inte att Fay skriver låtar som heter War Machine. Men det är oftast lågmäld pastoral musik, inspelad i ett rum där dörren är öppen mot den lummiga trädgården och solstrålarna leker med gardinen. Förmodligen ligger det en katt och lurpassar på soffan.
Lyssna på: The Geese Are Flying Westwards, How Little och Who Is The Sender.

Läs mer om liknande: 
Skivrecension: Life Is People
Skivrecension: Matthew E White
Jeff Tweedy har även producerat Mavis Staples 
Till vardags är Jeff Tweedy med i Wilco 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, maj 06, 2015

Skivrecension: Terakaft

Världsmusik
Terakaft
Alone
(Outhere/Border)
Betyg: 4


Det krävs ingen djupare forskning för att förstå att bluesen har rötter i Afrika. Så kallad ökenblues spelas bland annat av band med rötter i Saharaöknen i Mali. Många är löst sammansatta kollektiv och har medlemmar som tillhör nomadstammar (i detta fallet Tuareg). Terakaft har turnerat i USA, Europa och Afrika i tiotalet år och är då en kvintett med den traditionella rockbandssättningen gitarr, gitarr, bas och trummor. När det gäller ökenblues är det ibland svårt att veta vad som kom först - hönan eller John Lee Hooker.
I likhet med arabisk musik (vissa menar att bluesen har muslimska rötter) är rytmerna viktiga och ofta okuvligt monotona, låtarna kan klara sig på ett enda ackord och vara uppbygda på ett riff som upprepas genom en låt. Med andra ord som John Lee Hooker byggde upp sina låtar. 
Tinariwen - där frontfiguren Diara brukade spela gitarr och sjunga innan han gick med i syskonbarnens Terakaft istället - jobbar med ett långsamt lätt tillbakalutat driv. Terakaft spelar bitvis snabbare, mer framåtlutat och verkar ha lyssnat på Chuck Berry vad gäller tempo och snärtighet. Karambani framstår som något av ökenbluesens svar på Johnny B Goode. 
Terakaft betyder karavan och det är lätt att se en kamelkaravan på väg genom öknen när man lyssnar på musiken. Är det afrikansk blues som tar tillbaka sin bastardiserade åkomma som åkte till det som blev USA eller har det alltid låtit så här i norra Afrika? Den musik med rötter i Ghana som kallas highlife innehåller samma snabba drivande rytmer. Oavsett vilket är det svårt att stå still även om texterna sjungna på tamashek är djupt politiska. Det känns nästan fel att bli så upprymd och bara vilja skaka på rumpan.

Lyssna också på: Tinariwen - Emaarr (2014)

Läs mer om liknande:
Årets skivor 2014 
Ovanligt korkade namn på musikstilar
Tamikrest är också ett syskonband och gjorde en av 2013-års bästa skivor
Så spelar du blues! Hela listan!
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, maj 05, 2015

Konsertrecension: Birdlegg


 
Birdlegg
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den andra maj.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Tämligen smockat.
Bäst: Atmosfären, glädjen och drivet.

- Are you drunk yet? Varje gång jag varit i Sverige har ni varit fulla som ägg, konstaterar Birdlegg och publiken jublar. Bitvis är det humorföreställning. Publiken jublar redan när han kommer in på scenen och förutsättningarna för en kväll utöver det vanliga finns från start.
Bluesen bytte skepnad under sextiotalet. Den gick från att främst ha en färgad publik till att främst ha en vit publik. Dåtidens stora namn (bland andra Muddy Waters och Howlin´ Wolf) hade till stor del fallit i glömska i hemlandet och kom till Europa och spelade för en ny stor publik. Bluesen gick delvis också till att vara en sorts musik man satt ner och lyssnade på.
Men Birdlegg är den gamla sortens underhållare. Kafe De Luxe förvandlas till en jukejoint i den amerikanska södern. Han dansar, hoppar runt, skämtar, hetsar publiken och bjuder på alla knep han lärt sig under sina 68 år. Både till energi, kroppsspråk och spelglädje ser han mer ut att vara 18. Och han har en pojkaktig charm, både när han friar till en kvinna i publiken och när han förklarar att han är från Texas och där tar man sin hatt på allvar. I alla fall på skämtsamt allvar. You can take my woman, but don´t take my hat. Det är inte en sorts blues som lägger pannan i djupa veck. Nu ska vi ha kul - äta, dricka, dansa och glömma alla bekymmer. I alla fall så länge musiken varar. Någon tycker att han tramsar för mycket.
Eget blandas med bland andra Kingarna BB och Albert och Muddy Waters. Allt avslutas lite oväntat med James Brown och några rader från Sly & The Family Stone. Ännu mer oväntat är att Maria Johansson - som är i Växjö för att spela på teatern - gästar med ett litet medley och sjunger skiten ur Hound Dog.
Med sig på scen har Birdlegg vapendragaren Eddie Stout på bas, Clas Olofsson på gitarr och Fredrik Landh på trummor. De köttar bitvis på rejält, oftast svänger det, har uppenbart kul och det gör inget att låtarna ibland blir snarlika. Birdlegg själv sjunger och spelar munspel i samma skola som Sonny Boy Williamson II, som han berättar en anekdot om. Stilen är så ålderdomlig - musiken tar ofta avstamp i femtiotalet - att han på något sätt gått varvet runt och visar en väg framåt för en musikstil som ibland riskerar att bli parodi på sig själv. Så här publikfriande är det numera få bluesartister som vågar vara, kanske är de rädda för att inte tas på allvar.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, maj 04, 2015

Skivrecension: My Morning Jacket

Rock
My Morning Jacket
The Waterfall
(ATO/Border)
Betyg: 4


Kentuckykvintettens första skiva sedan 2011 imponerar. The Waterfall spelades in i norra Kalifornien utanför San Franscisco med utsikt över Stilla havet. Det är svårt att avgöra om det är en slump att skivan bitvis påminner om The Beach Boys cirka Sunflower och Surf´s Up med inslag av soul och country. Gillar ni Wilco lär ni också känna er hemma. Arrangemangen är luftiga, bandet låter mer avslappnade och prestigelösa. Som om ett kollektivt beslut tagits om att andas lite djupare, blunda och sänka axlarna. Ibland är det ett steg i rätt riktning att försöka mindre och leka mer.
Lyssna på: Like A River, Get The Point och Only Memories Remain.

Läs mer om liknande:
The Beach Boys släppte Sunflower utan jubel 
Här kan ni läsa om bland annat Wilco  
Skäggrock för nybörjare
The Band la grunden till skäggrocken
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,