Skivrecension: Bettye LaVette

SOUL
BETTYE LaVETTE
Worthy
(CHERRY RED/BORDER)
Betyg: 4 

Bettye gjorde sin första skiva när hon var 16 år men fick vänta i 40 år innan hon nådde ut till en lite större publik, om hon nu någonsin kommer göra det, när hon hamnade på skivbolaget Anti. Hennes karriär har alltid varit en berg-och-dalbana både kreativt och kommersiellt. Hon har hoppat mellan soul, blues, funk, gospel och country, alltid varit beroende av andras låtar och lidit av det mer än många andra med en tydligare vilja. Den här gången landar dock det mesta rätt, inte minst den obskyra Bob Dylan-pärlan Unbelievable. Att lyhörda Joe Henry producerat skadar inte, arrangemangen är snyggt sparsmakade. Och att rösten börjat spricka lite i kanterna gör knappast saken sämre.

Lyssna på: Unbelievable, Stop och Just Between You And Me And The Wall You´re A Fool.

Läs mer om liknande:
Aretha Franklin hyllades nyligen på P3
Mavis Staples har fått en egen bok
The Como Mamas ger församlingen gåshud
Bob Dylan för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Natalie Prass

POP
NATALIE PRASS
Natalie Prass
(CAROLINE INTERNATIONAL)
Betyg: 3/5

Behövs det verkligen en skiva till om brustna hjärtan? Ja, om skivan är bra och kommer från det hjärtat som just krossats, framfört med nyanserad countryröst. Och dessutom har fina sydstatssoulblås och lätt funky komp. Skivan är gjord med Matthew E White som gjorde den avsevärt hyllade The big inner för några år sedan. Rent musikaliskt kan Prass tilltala samma publik som gillar Feists snyggt komponerade dagboksanteckningar. Prass har också spelat i Jenny Lewis band. Skivan spelades in för tre år sedan, men kärleksskildringar är inte en övergående trend så låt inte det hindra er.

Lyssna på: My Baby Don´t Understand Me, Christy och Violently.

Läs mer om liknande:
Country för nybörjare
Finfin amerikansk folkmusikdokumentär 
Skilsmässoskiva? Blood On The Tracks
Feist var dagens låt en gång 2008
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Lady Swing Orchestra

 
LADY SWING ORCHESTRA
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen den 24 januari.
Längd: 45 minuter (första set).
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Det svänger!
Sämst: 110 minuters paus. Längre än konserten.

Tutjazz, klia-sig-i-skägget-jazz, frijazz, hästjazz, spisjazz, mysjazz och jazzjazz. Listan är lång. Jordens befolkning är strax över sju miljarder och det finns så många sorters jazz att varje människa skulle kunna ha en helt egen sorts jazz under kudden. Som namnet antyder spelar Lady Swing Orchestra den sortens jazz som svänger - och inte lite heller. Den kallas också gladjazz av samma självförklarande anledning. De förklarar att de ska spela både skumpehumpe och myspys. Sa de verkligen skumpehumpe? Det är oklart vad det är för sorts musik, men det går med största sannolikhet att dansa till. Vi får, påpekas det, dansa hur vi vill så länge vi inte skadar någon - och dansen blir en uppvisning i sig. Vissa dansar till och med mellan låtarna. Det är ett bra betyg.

För länge länge sedan var det den här musiken som gällde när folk gick ut för att svänga runt på dansgolvet. Ikväll har många till och med tidsenliga kläder. Orkestern spelar, enligt egen utsago, musik de själva skulle vilja dansa till. Även om det ibland är lite svårt att dansa och spela samtidigt är det uppenbart att de har kul på scen. Spelglädjen speglas i publikens dansglädje, även om det är svårt att veta om hönan eller saxofonsolot kom först.

Orkestern består förresten av (nu kommer en jazztraditionell uppräkning): Maria Bah Schilling på sång, hon visar sig vara en återuppstånden Ella Fitzgerald och under instrumentalpassagerna står hon leende och dansar, Ylva Agni Almcrantz på piano, Sille Bille (stilpoäng!) på saxofon och klarinett, Tove Darelid på trumpet, Isa Savbrant på kontrabas och Amanda Viola Savbrant på trummor. Det är möjligtvis lite trångt där uppe, men så länge alla dansar synkat på samma håll funkar det.

Louis Armstrongs ande svävar över framtoningen. Man får lätt för sig att Malmö, som är orkesterns hemstad, ligger i trakterna av New Orleans. Det är en sorts musik som idag närmast är k-märkt, men som om man lyckas ta sig förbi all historiska fernissa och verkligen lyssnar fortfarande håller och - viktigast av allt - är väldigt svår/omöjlig att stå still till.

Sedan fungerar trappan upp till Sandgärdsgatan som tidsmaskin. Efter ett besök i ungefär 1920 till 1950-talen är det plötsligt 2015 igen. Men det betyder inte ett däng om det inte har ett sväng. Och det har Lady Swing Orchestra.

Läs mer om liknande:

Mellandagsjazz De Luxe

Svensk jazz för nybörjare

Gladjazz får fötterna att stampa takten 

Ken Burns dokumentärserie om jazz rekommenderas igen 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.  

Skivrecension: Jim White Vs The Packway Handle Band

JIM WHITE VS THE PACKWAY HANDLE BAND
Take It Like A Man
(YEP ROC/BORDER)
Betyg: 4/5

Jim Whites senaste skiva har sina rötter i en konsert han gick på för några år sedan. Varför, undrade han, kunde han inte ha lika kul som bandet på scen? Det bandet var The Packway Handle Band. Mycket kan sägas om Whites musik, men kanske inte att den brukar vara rolig. Den här skivan går rent av att dansa till. Bra brukar White däremot vara och så även den här gången. Texterna är också lika mörkt humoristiska som de brukar. Not A Song har närmast New Orleanskt blås medans låtens jag kraschar in i ett hus för att få mottagaren att lyssna. Man kan både dansa och skratta när man lyssnar på det här. 

Lyssna också på: Where It Hits You (2012).

Läs mer om liknande:
Utmärkta tv-serien Treme utspelas i New Orleans
Country för nybörjare
Finfin amerikansk folkmusikdokumentär
Jim White är inte släkt med Jack White
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: The Waterboys - Modern Blues

ROCK
THE WATERBOYS
Modern Blues
(HARLEQUIN AND CLOWN/PLAYGROUND) 
Betyg: 3/5

Om ett band får ett stort kommersiellt genombrott kan de antingen välja att fortsätta på samma spår och räkna pengarna eller följa musiken. Mike Scott, som är den enda permanenta vattenpojken, valde efter kommersiella och kreativa framgången med Fisherman´s Blues 1988 att på gott och ont följa sitt hjärta. Å ena sidan ojämn, å andra sidan aldrig förutsägbar. Den här gången förde hjärtat honom till Nashville där han gjort en souldoftande skiva med både blås, distad fiol och härlig orgel (tyvärr också lite väl mycket muskelrockgitarr på vissa håll). När det är som bäst minner det om Van Morrisons keltiska soul.

Lyssna på: November Tale, I Can See Elvis och The Girl Who Slept For Scotland.

Läs mer om liknande:
Fleet Foxes andra skiva påminner bitvis om tidiga Morrison
Tupelo finns faktiskt
Elvis Presley skulle fyllt 80 i år
Anna Ternheim har också spelat in i Nashville
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bob Dylans Blood On The Tracks 40 år

I mitten av 1970-talet hade Bob Dylans form på skiva gått lite upp och ner de senaste åren. Och ärligt talat mest ner. I september 1974 gick han in i en studio i New York och påbörjade inspelningen av en skiva som skulle bli en formtopp och än idag anses vara en av hans bäst. Han hade relativt nyligen återvänt till turnélivet efter att ha varit hemmapappa i åtta år och återförenats med The Band för ett turné som hade gett kassaapparater över hela USA glädjefnatt.

Blood On The Tracks kallas för skilsmässoskiva (se även bland många andra Joni Mitchells Blue och Bruce Springsteens Tunnel Of Love), men Dylan själv har alltid förnekat det. På samma sätt som han alltid har förnekat allt som alla någonsin har sagt om honom. I sin självbiografi hävdar han att texterna baseras på en novellsamling av Anton Chekhov. Jakob Dylan, son och artist, har sagt att när han lyssnar på skivan hör han sina föräldrar. Intressant också att Jakob här bryter mot Dylanklubbens första regel: man pratar inte om Dylanklubben. Pappa Bob har sagt att han inte skriver självbiografiskt. Mamma Sara sa ingenting till pressen, men fick en uppenbart biografisk låt på nästa skiva - Sara.

Det går också att titta på låttitlarna. Idiot Wind (it´s a wonder you even know how to breath, väser Dylan), You´re A Big Girl Now, You´re Gonna Make Me Lonesome When You Go, If You See Her, Say Hello och Shelter From The Storm. Samtliga lysande skapelser. Samtliga med en klang av att ett uppbrott är på väg.

När inspelningen i New York var klar kände Dylan att vissa av inspelningarna inte höll måttet så han åkte till Minneapolis och gjorde nya versioner. Det slutade med att halva skivan, som gavs ut i januari 1975, är inspelad i New York och halva i Minneapolis. Eftersom det finns få saker Dylanfansen gillar mer än att hävda när det finns outgivna versioner av utgivna låtar är att de outgivna versionerna är bättre (alltid! minst!) är det här förstås en guldgruva. Det är inte lika bra som helt outgivna låtar, men nästan.

Och det bör påpekas att fansen har rätt i det här fallet. New York-tagningarna är bättre och ingen har svaret på frågan om varför Dylan tog sin gitarr och munspel och åkte till Minneapolis för en omgång till.

I efterhand har dock alla låtarna från New York getts ut i olika sammanhang - med undantag för Lily, Mary And The Jack Of Hearts - men inte alltid i de tagningar som egentligen var tänkta att ges ut (kolla t ex in The Bootleg Series, Vol 1-3).

Bob och Sara skiljde sig 1977, men sägs fortfarande vara vänner. De var gifta i elva år och fick fyra barn tillsammans.

Läs mer om liknande:
Recension: The Basement Tapes
Bob Dylan för nybörjare
Bob Dylans 30 bästa låtar
The Band la grunden till skäggrocken

Bokrecension: Different Every Time - The Authorised Biography Of Robert Wyatt

DIFFERENT EVERY TIME: The Authorised Biography Of Robert Wyatt

Marcus O´Dair

Förlag: Serpent´s Tail

I was brought up by a complete bunch of loonies. It gave me a wonderful understanding of certain aspects of life. But it left me completely unprepared for real life - Sam Ellidge, son

Oftast läser jag musikbiografier för att jag har en relation till musiken och vill veta mer om människan bakom. Men ibland är det inte så. Ibland vill jag veta mer om en människa utan att ha någon särskild relation till musiken. Ibland läser jag recensioner och vill läsa boken. En av förra årets starkaste läsupplevelser var Viv Albertines självbiografi - även om jag aldrig, vad jag vet, hade hört The Slits innan dess. 

Nog för att jag hört några enstaka låtar med Robert Wyatt, jag har en eller annan soloskiva, har hört en eller annan låt med Soft Machine, och är förstås bekant med hans knäckande version av Shipbuilding. Låten handlar om resultatet av Falklandskriget och skrevs av Elvis Costello och Clive Langer. Har ni hört den glömmer ni den inte.

Det enda jag visste var att Wyatt har ett stort skägg, är kommunist, sitter i rullstol och började som trummis en gång i tiden. Att hamna i rullstol kan vara ödesdigert för en trummis, men Wyatt själv verkar ha blivit lättad när det inträffade. Han hade, berättar han, hela sitt liv gått och haft en föraning om att något hemskt skulle hända och efter olyckan visste han vad. Då kunde han slappna av. Och han erkänner leende att han ändå alltid varit ganska lat. Och på tal om att slappna av. När Wyatt trillade ut från fönstret på fjärde våningen berodde det på att han druckit. Läkarna påstår att det även var alkoholen som räddade honom. Hade han varit nykter hade han spänt sig vid nerslaget och förmodligen dött. Det var hans - så att säga - avslappnade hållning som räddade honom, och räddade på så sätt att han "bara" bröt nacken. I fortsättningen skulle han kunna/tvingas fokusera på att sjunga (med en röst som inte kan beskrivas som annat än unik, även om det är ett missbrukat ord) och skriva låtar - men inte spela live, förutom ett och annat inhopp med Dave Gilmour.

Bokens andra del har två huvudrollsinnehavare. Den andra utgörs av Alfreda Benge - fru, manager, grafisk formgivare (hon har gjort alla Roberts skivomslag) och textförfattare. Boken är inte en typisk musikbiografi och Robert Wyatt inte en typisk musiker. 

Trots alla hans brister, en del skulle kalla det mänskliga drag, är det svårt att inte bli lite kär i honom. Eller kanske på grund av hans brister - och att han inte hymlar med dem. Det här är en vacker, humoristisk och gripande historia om hur en särling blir något av en national treasure.

Och när han får lämna sjukhuset i sin rullstol i januari 1974 firar paret med att ta sig till närmaste pub.

Läs mer om liknande:

Viv Albertines bok är stor läsning, även för oss som aldrig hört talas om henne

Elvis Costello för nybörjare

Charlie Parker lever fortfarande

Skivomslag i lego? Kan det vara något?

Alldeles nyss fick jag nästan paket

 

Posten var just här med ett paket, eller i alla fall nästan. Brevbäraren orkade tydligen inte gå tre trappor. Budet var bara inne innanför dörren och vände. Den officiella ursäkten är att ytterdörren var låst, vilket den inte är så här dags, och att brevbäraren inte hade koden. Det sistnämnda verkar förresten rimligt - det finns ingen kod.

Lite snopet är det att se brevbäraren genom fönstret, se lådan och sedan se samma brevbärare köra iväg igen med samma paket.

Jag är hemma! Jag väntar på dig! Att jag inte bor på markplan är inget personligt mot dig. 

Kjam kjam

PS I appen står det förresten inte bara att dörren var låst. Dessutom ska jag ha fått en lapp. Det har jag inte fått. Men noll rätt av två är bättre än noll av tre.

Elvis Presley 80 år (och en dag)

Den 28 januari 1956 kraschlandade Elvis Presley med en lätt sexfixerad svart subkultur rakt ner i det vita medelklassamerikas vardagsrum på bästa sändningstid. Heartbreak Hotel hade släppts dagen innan. Mindre än två år tidigare hade kongressen beslutat att invånarna i södern oavsett hudfärg skulle få gå i samma skolor. Det skulle dröja till mitten av sextiotalet innan rasdiskriminering upphörde på till exempel restaurang och andra offentliga arenor.

I detta samhälle inte bara sjöng Presley - han rörde på höfterna samtidigt. Där gick väl ändå gränsen, menade den vita majoriteten. Han hade, påstådde vuxengeneration, mer eller mindre samlag i direktsänd tv. Ungdomarna älskade det. Andra kritiserade honom för att ha anpassat musikstilen för att nå ut till en större - läs vit - publik. Förvisso ändrade han öppningsraden i Smiley Lewis låt från one night of sin is what I´m now paying for till one night with you is what I´m now praying for. Men på sättet som han sjöng var det tydligt att det inte var bibelstudier han tänkte ägna natten åt. Och hans rastlösa uppenbarelse skvallrade om att han alstrade mer energi än Barsebäck.

Ironiskt nog var de stora namnen i den rock´n´rollvåg som ansågs driva ungdomen i fördärvet med djävulens musik samtliga troende. Little Richard skulle rent av snart bryta med rock´n´rollen för att bli predikant - i alla fall tills han bytte tillbaka igen. Presley själv föredrog gospel när han satt hemma vid pianot. 

Uppväxt i Memphis från tolv års ålder, dit föräldrarna Gladys och Vernon flyttade med sin lilla familj för att få ökade jobbmöjligheter, blev snart Beale Street hans utbildning i i huvudsak svart kultur. Nu en turistfälla, då en gata som kallades syndens näste med klubbar, barer och skivaffärer. Den unge Presley sög upp rubbet. Det var ett stort steg från födelseorten Tupelo där han sågs som något av en ensling och växte upp i ett hus bara marginellt större än en skokartong.

För honom var det fullt naturligt att ha oljig våg i håret, ögonskugga och rosa skjorta - som förvisso inte gjorde så stort intryck i svartvit-tv. Andra gången han sjöng framför kamerorna togs det säkra före det osäkra och han filmades bara från midjan och uppåt. Han kontrade med att lyfta ena handen och vicka lite på lillfingret.

Han uttalade sig nästan aldrig om politik - med undantag för In The Ghetto och en utmärkelse till narkotikaagent, jodå, av president Nixon - och var en av få artister som inte tog ställning mot (eller för all del för) Vietnamkriget. På ett sätt var han gammaldags underhållare, långt från många av sina mer medvetet samhällstillvända epigoner. 

Det är möjligt att Presley aldrig var medveten om hur revolutionerande han var under de där åren på femtiotalet. Att han inte insåg vilket symbolvärde han hade. Att han sparkade in dörren utan större baktanke. Att han bara var ett med musiken - oavsett vilken hudfärg den ansågs ha - och sjöng utan att förstå varför det måste bli sånt liv för det.

Läs mer om personer födda den åttonde januari:

Klara Söderberg (First Aid Kit)
David Bowie
Ron Sexsmith
Elvis Presley 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Grattis på födelsedagen till några favoriter!

Klara Söderberg (First Aid Kit)
David Bowie
Ron Sexsmith
Elvis Presley 

Och tack för all bra musik!

Aretha Franklin i stereo på P3

Hon var tvåbarnsmamma vid 17 års ålder. Hon sjöng på Martin Luther Kings begravning och när Barack Obama svors in som president. Och nu har hon äntligen fått träffa Mats Nileskär och fått två egna avsnitt av P3 Soul. Radio när den är som bäst. Del två sänds nu på söndag strax efter tio på kvällen.

Franklin sägs ibland vara svår att intervjua och det må vara sant, men Nileskär gör ett bra jobb och kompletterar också programmet med att klippa in intervjuer med bland annat musiker som jobbat med sångaren, pianisten och låtskrivaren som ibland kallas the queen of soul.

Ovan ses omslaget till hennes första skiva på skivbolaget Atlantic som släpptes 1967 och producerades av ingen mindre än Jerry Wexler efter några år bitvis vilset letande efter ett musikaliskt hem. Det är en av de skivor som första avsnittet handlar om.

Klicka här för att lyssna på P3 Soul om Aretha-jävla-Franklin.

Läs mer om liknande:

Mavis Staples var Arethas frisör

Soulklassiker 1970-75

Lite sextiotalssoul i vintermörkret

Jerry Wexler gick bort 2008

Skivrecension: Bibb, Möller & Reiersrud - Blues Detour

ERIC BIBB, ALE MÖLLER & KNUT REIERSRUD

Blues Detour

PLAYGROUND PGMLCD133

Om man tar en bluesgitarrist född i USA, en svensk folkmusiker och en norsk världsmusiker får man en intressant blandning som inte är helt lätt att beskriva men trevlig att lyssna på. Musiken blandar nyskrivet, gammal blues i form av Tommy Johnson och Blind Willie Johnson (Nobody´s Fault But Mine börjar någonstans i arabvärlden) och gammal folkmusik från såväl Sverige som Grekland. Från Grekland hämtas stilen Rebetica som brukar kallas orientens blues. När man hör Doctor Aman, med rötter i sången O Yiatros från tidigt 1900-tal, förstår man varför.

Musikaliskt står Bibbs akustiska gitarr i centrum och runt den finns såväl skalmeja som turkisk saz, som också kallas bağlama. Skivan är inspelad live och applåderna bidrar till atmosfären. Några rytminstrument finns inte, men väl handklapp och Bibbs rytmiska gitarrspel. Särskilt i hans egenskriva låtar blir det bitvis rejält med fotstamp, även om Möller inte kommer långt efter med Springlek. Eller för all del Reiersruds flinka gitarrfingrar i Buckride som bara spelar snabbare och snabbare tills trillar av.

Skivan är utmärkt värmande sällskap under långa kvällar när levande ljus ersätter solen. Avslutningen där Needed Time övergår i en tolkning av Louis Armstrongs Wonderful World strider kanske mot bluesens grundidé - att världen är underbar måste väl ändå vara ett missförstånd? - men i sällskap med den här trion är det i alla fall en tanke värd att överväga.

Läs mer om liknande: 
Chris Thomas King har också, väldigt bokstavligt, spelat Tommy Johnson
Led Zeppelin för nybörjare
Ale Möller gav årets näst bästa konsert 2012
Så spelar du blues
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Bokrecension: John Cleese - Men Hur Som Helst...

MEN HUR SOM HELST...
John Cleese
Förlag: Forum
Översättning: Marianne Mattsson

John Cleeses självbiografi sågades ganska pardonlöst i vissa recensioner. Jag kan förstå det, men håller inte med. Förväntar man sig Monty Python (all debatt kring Life Of Brian), Fawlty Towers, A Fish Called Wanda och snask kring hans senaste skilsmässa blir man besviken.

Faktum är att några av de saker Cleese är mest känd för bara avhandlas i bisatser. Faktum är att boken slutar 1969 när Monty Python börjar spelas in. Lite snopet kanske. Men då kanske det här bara är tänkt som del ett av ett flertal biografier. Vet inte. Cleese tar oss till nuet med en litet kapitel där även Monty Pythons återförening avhandlas. Däremot är det en liten lucka från 1969 till 2014. Men vad handlar boken om då?

Om hans uppväxt, utbildning, hur han träffar Graham Chapman, utbildar sig till jurist, blir lärare, inser att man inte behöver ha alla svar, börjar skriva, börjar turnéra som komiker och på så sätt får i en fot på BBC. Och varför Sophia Loren skulle bli fastsurrad vid en gris. Vi får detaljerade beskrivningar om hans medverkar i The Frost Report, At Last The 1948 Show och I´m Sorry, I´ll Read That Again. Serier som de flesta av oss inte har sett och mest känner till som saker Cleese gjorde innan Python. Vi får också veta, i ett ovanligt exempel på skildring av Cleeses privatliv i vuxen ålder, hur han träffar sin första fru Connie Booth i USA. De skulle senare skriva Fawlty Towers tillsammans - där Booth spelade Polly.

Visst kan man undra varför Cleese valt att fokusera sin bok på åren fram till genombrottet. Men å andra sidan gjorde Patti Smith samma sak med Just Kids, men ändå.

Trots alla dessa frågor är det en intressant och rolig bok, även om den nu inte handlar om vad alla trodde den skulle handla om. Cleese skriver underhållande, analyserar (hans vilja att förstå, verkligen förstå, är känd). Vi får helt enkelt se världen som den ser ut genom Cleeses ögon, snarare än en rak biografi. Hans uppväxt tycks ha utspelat sig i en skyddad verkstad där de två föräldrarna inte riktigt ha velat ha ett barn. Och man förstår varför Cleese blev som han blev.

Om man redan innan man öppnar boken är beredd på att många av de mest kända stoppen i hans liv inte kommer avhandlas är detta, trots allt, en bok att rekommendera. Och gör er beredda på några skratt mellan alla psykologiska analyser.

Läs mer om liknande: 
Monty Python´s Flying Cirkus 40 år (2009)
Monty Python aktuella med dokumentär.
Fawly Towers har fått ett eget inlägg
Michael Palins serie Ripping Yarns är oförtjänt bortglömd