Recension: Georg Wadenius & Trio X

Georg Wadenius & Trio X - Psalmer 
G WADENIUS P/UNIVERSAL
Betyg: 4/5

Nyligen visade SVT en dokumentär om Georg "Jojje" Wadenius. Bland annat spelar han där Kalles Klätterträd för ett gäng småbarn vars föräldrar med största sannolikhet inte var födda när låten släpptes 1969 på klassikern Goda´ Goda´. Och nog är det så att denna världsmusiker i sitt hemland är mest känd för den barnskivan. Att döma av Jojjes ansiktsuttryck när han spelar för barnen har han inget emot det. Men han har också medverkat i Made In Sweden, Blood Sweat & Tears, turnérat med Simon & Garfunkel, varit en del av institutionen Saturday Night Lives husband och spelat med Pugh Rogefeldt, Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund.

Nu har han med Trio X tolkat psalmer, arrangerat av musikerna och producerat av Wadenius. Det är lågmält, följsamt och värmande. De elva spåren har en genomgående atmosfär. Wadenius är en musiker som å ena sidan är närmast tekniskt fulländad men - nästan - aldrig har låtit det vara i vägen. Musiken i centrum, inte egot. Trio X (Lennart Simonsson piano, Per V Johansson bas och Joakim Ekberg trummor)  spelar också med en oerhörd lyhördhet. Dig, Helga Ande, Bedja Vi blir något som EST hade kunnat vara stolta över. Johansson spelar med stråke och får fram en underliggande melankoli. Här finns Blott En Dag, Ett Ögonblick I Sänder, Härlig Är Jorden och mindre känt. Psalmer är en skiva som tål att spelas både i bakgrunden och analyseras med förstoringsglas om man har den läggningen.

Gillar ni psalmer är det något att upptäcka. Gillar ni jazz är det något att upptäcka. Tycker ni att världen ibland snurrar lite för snabbt och att det är svårt att slappna är det också något att upptäcka.

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare

Pugh spelar pärlor för svinen

Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Paul Simons So Beautiful Or So What är finfin pop

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Eberg/Erlandsson/Lisinski bjuder på udda musikupplevelse

Plats: Konsthallen.
Tid: Lördagen den 12 april.
Längd: En timme.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Att vara med om en så udda upplevelse.

Enligt förhandsinformationen spelar trion musik där balinesiska gamelaninstrument möter digital liveelektronik. Detta leder till två frågor. Balinesiska och gamelaninstrument. Balineiska betyder att instrumenten kommer från Bali som är en ö i Indonesien belägen nordväst om Australien med en befolkning på cirka 4 miljoner. Så långt allt klart. Gamelaninstrument då? Gamelan är ett samlingsnamn för indonesisk musiktradition. Musiken domineras av slagverksinstrument i form av gongs och klockor. Bland annat ett instrument påminnandes om en xylofon med guldmålade drakar på. Vissa av instrumenten används som rytminstrument och vissa är stämda så att det går att spela melodier på dem. Musiken förekommer traditionellt ofta i samband med dans eller skuggteater.

Från vänster till höger på scen: ung man med dator, ung man med balinesiska gamelaninstrument, ung man med dator. Den unga männen ser ut att vara i tjugoårsåldern. Första låten/stycket består av en ton (med marginella förskjutningar) som stiger och sjunker i intensitet. Till detta kommer LP-stora rytminstrument som ljuder med ungefär ett tillslag var femte sekund. Tillsammans skapar de ett intensivt och monotont molande. Monotont molande är något av ett genomgående tema.

Det påminner om den sortens olycksbådande musik som förekommer i datorspel där man skjuter monster från rymden. Eller möjligtvis som något som hade passat i slutscenen från filmen Apocalypse now. Efter 25 minuter börjar andra stycket. Det har rent av en melodi. Tio minuter senare får trion en applåd när de tystnar igen.

- Vi ska spela en låt till, sen är vi klara, informerar de. Sista låten bygger på ett ljud liknande det statiska brus gitarrförstärkare gör när den lämnas på hög volym. Samtidigt låter det som om någon använder en metallslip i rummet bredvid. Till detta kommer en trumpet som används till att skapa blåsljud snarare än toner.

Den balinesiska traditionen har påverkat många tonsättare. Debussy hörde en indonesisk gamelanorkester på världsutställningen i Paris 1889 - första gången musiken framfördes i väst - och blev påverkad. Andra har tagit det vidare därifrån.

Isak Edberg, Mats Erlandsson och Victor Lisinski skapar en udda och intressant upplevelse. Om man har en förkärlek för instrument från andra kulturer och musik som bygger på oväntade möten är konserten närmast att betrakta som en orgie.

Läs mer om något helt annat:

Sven Zetterberg imponerar

Ojämn rock´n´roll-resa har höga toppar

Honeyboy Slim & The Bad Habits rock´n´rollar rejält

Muddy Waters - lite blueshistoria

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Sven Zetterberg får svenska män att dansa

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 12 april.
Längd: Strax över två timmar plus paus.
Publik: Fullt.
Bäst: Allt. Det är en sådan kväll.
Sämst: Att recensenten mot sin vilja förvandlas till den sortens man som jublar åt gitarrsolon.

Redan i första låten, en kärleksfull Johnny Youngtolkning, precisionslandar Sven Zetterberg och band på en juke joint i Chicago cirka 1956. Operation fotstamp inleds omedelbart. Det står klart att det inte är en halvmesyr som väntar. Hela bandet kommer direkt från korsningen där de har sålt sina själar. Och nu vill de motivera affären innan de ångrar sig.

Förra (första) gången Sven Zetterberg spelade på Kafe De Luxe var för två år sedan. Även då bjöd han på rysningar med en fot i Chicago och en i Memphis. Sedan dess har han hunnit besöka Tyrolens bluesfest och The Refreshments traditionsenliga julturné när den nådde konserthuset. Den gången var han en av höjdpunkterna med sin slidegitarr. Han spelar slide nu också och väver in melodier från såväl You Are My Sunshine som Shake Your Moneymaker.

Zetterberg har en pondus och en värdighet som sitter lika självklart snyggt som kostymen han har på sig och ikväll tycks han dessutom vara på synnerligen gott humör. Eller brukar han spexa så här mycket? Mottagandet är väldigt varmt. Responsen triggar honom och han kontrar med att trigga responsen ännu mer. Det skulle kanske vara fel att säga att han dansar, men han rör på sig på ett intressant sätt. Musiken rör också på sig och bandet lyckas vara väldigt tajt och löst samtidigt. De sätter inte en fot fel. Och då har de sammanlagt tio stycken.

Det är muskulöst utan att bli baktungt, svängigt utan att bli fladdrigt och det är dans, dans och dans. Enligt hemsidan firar han 42 år (!) som scenartist. Han har med andra ord haft gott om tid på sig att lära sig hantverket. Första halvans sista låt är Walk Out Like A Lady. Tid och rum upphör att existera ett flertal gånger under kvällen, men där och då tas det ett steg längre. Tesen om att ett bra solo aldrig blir för långt bevisas ännu en gång. Det är möjligt att det håller på i tio-femton minuter. Zetterberg sjunger också bitvis som vore han besatt.

Andra halvan åker söderut till Memphis och Louisiana. Bland annat blir det några ballader där Zetterberg förvandlas till Otis Redding och musikerna till Booker T & The MGs. Natten avslutas med Tequila av The Champs och det. Går. Inte. Att. Stå. Still. Som Muddy Waters sjöng en gång: The blues had a baby and they named it Sven Zetterberg.

 Läs mer om liknande:

Sven Zetterberg imponerar

Ojämn rock´n´roll-resa har höga toppar

Honeyboy Slim & The Bad Habits rock´n´rollar rejält

Muddy Waters - lite blueshistoria

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

ARC når inte hela vägen

Plats: Alvesta jazz och blues.
Tid: Lördagen 5 april.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Att musikerna är skickliga.
Saknade mest: Attityd.

Trion baserad i Köpenhamn består av musiker som är kända i danska jazzkretsar. Paolo Russo som spelar bandoneon (ett litet dragspel som är vanligt inom tangon) och piano är från Italien. Thommy Andersson som spelar ståbas och sångerskan Josefine Cronholm är från Sverige och rent av uppväxt i Åseda. Andersson spelar ibland även på en dan-bau, en ensträngad gitarr från Vietnam som förekommer i Rue De Soleil (Solens Gata), även om musiken låter mer som om den utspelar sig på natten. Låten är en udda upplevelse och en höjdpunkt.

Cronholm påpekar att de bara spelar egna låtar och att musiken är blandad. Det sistnämnda är ingen överdrift. Tyvärr blir det ibland mer splittrat än varierat. En sak som sticker ut och inte riktigt lyckas passa in är Cronholms ordlösa sång (av modell jabadobedebabado) som ofta används som ett tredje instrument. Bitvis blir det lite störande, hur skickligt utfört det än är. Lite som en rocksångare som skriker oh-yeah-yeah under alla gitarrsolon. När Cronholm däremot sjunger texter, något hon dock inte gör så ofta under konserten, är hon utmärkt med ett återhållet och jordnära uttryck både på svenska - som i vackra Skärgårdsö - och engelska som i Ikaros. Den börjar med stråke på kontrabas och låter som något som skulle kunna mynna ut i musiken från Hajen om den fick upp farten lite (basen, inte hajen). Istället övergår den till att låta som en dörr som står och gnisslar. Efter ett tag börjar pianot låta solens första strålar långsamt krypa upp över horisonten. När sången väl börjar lyder texten bland annat daylight is calling me.

Plötsligt gifter sig ett lätt berusat tangodragspel med en basgång som hade kunnat vara hämtad från Jan Johanssons Jazz På Svenska. Det är ett av få inslag med lite tempo. Bitvis riskerar det annars att bli lite väl finstämt och duktigt. Tankarna försvinner ibland på annat håll. Ibland tycks inte de många olika influenserna veta riktigt hur de ska umgås på ett naturligt sätt. Oftast är det pianot som står för de lyckade lekfulla inslagen som får öronen att spetsas.

Kvällens sista låt är väldigt långsam och gripande med en uppenbar laddning. Cronholm vrider stor koncentration ur varenda stavelse i I´ll Be Seeing You. Just där är det en utmärkt jazzkonsert som utspelar sig.

Läs mer om liknande:

Krister Jonsson Trio är också en trio

Johan Björklund Dynamic Flavours har ett långt bandnamn

ESTs sist inspelade skiva Leucocyte är värd två öron

Jan Johansson är en av de första i Swedish Music Hall Of Fame
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.