lördag, januari 25, 2014

Livekarusellen 2014 har börjat

Skivindustrin är kanske nerlagd, men musikindustrin är större än någonsin. Nostalgi har blivit ett effektivt sätt att sälja musik. Katapulten gör tvärtom. Första delen av Livekarusellen som är Sveriges största musiktävling för oetablerade artister har sammanlagt 600 band och artister som deltar över hela landet. 28 av dem var schemalagda på Musikhuset i helgen. Banden är indelade i fem spelpass. Först ut vid 11:00 är Chapter, sist ut vid 22:00 är Ikiryo. Den tredje maj är det final på Palladium.

Någon nostalgi hinns inte med, allt fokus är på nuet. Närmare bestämt de tolv minuter man har på sig när man väl går upp på scenen. Och mellan varje tolvminutare är det åtta minuters paus. Schemat är stenhårt.
- Man går på tårna och man hinner inte slappa, säger Tomas Salonen som är en av ljudteknikerna som ser till att alla banden har bra ljud i förstärkarna. Sköter han sitt jobb är det ingen som lägger märke till honom. Han spelar själv i flera band, men sitter idag mest vid mixerbordet och jobbar till vardags på Studiefrämjandet som är arrangör för dagen. Tomas menar att bredden på tävlingen har blivit bättre sedan namnet ändrades från Rockkarusellen. Hårdare musik dominerar.
- Kidsen är hungriga, sammanfattar Tomas det stora antalet metalband, men han efterlyser mer hiphop och tjejer.
Spelpass tre mellan fyra och sex domineras av band som spelar en teknisk metal med förkärlek för taktbyten. Square Triangles sticker ut visuellt med sina röda tröjor och långa svarta kåpor. Utmed väggarna står nervösa föräldrar och syskon, på scenen är folk koncentrerade. När eftermiddagen övergår i kväll har sammanlagt 600 också tittat via livestreamen på internet.

Fly Agaric kommer hela vägen från Jönköping där medlemmarna går sista året på musikgymnasiet. Gitarristen Oscar Flanagan började spela när han hörde Metallica, men lyssnar också mycket på sjuttiotal med Black Sabbath som särskild favorit. Oscar har stora delar av familjen med sig. Vad tycker de?

-  Jättebra, jag har följt dem från början, berättar mamma Maria med uppenbar stolthet i rösten. Hon lyssnar på sonens musik i bilen, men erkänner att hon inte lyssnade på metal innan. Annars är Oscar just nu upptagen med att arrangera en stödgala som examensuppgift.

Kidsen är mycket riktigt hungriga och på Musikhuset har framtiden redan börjat. Det som går under namnet Det Svenska Musikundret, som gör Sverige till världens tredje största musikproducent efter USA och England, har alla förutsättningar att fortsätta.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, januari 17, 2014

Kraftwerks framtidsnostalgi är tidlös

Ralf Hütter är inte den som pratar i onödan. Han gör ungefär en intervju var femte år och säger inte mycket ens då. Kraftwerks skivbolag hade det inte enklare. När de ville kontakta bandet fick de skicka någon till porten i huset i Düsseldorf där Kling Klang-studion låg, sedan vänta tills någon medlem dök upp. Efter många om och men gick bandet ändå med på att ha en - förvisso ljudlös - telefon i studion. Varje dag på ett bestämt klockslag lyfte Hütter på luren och om skivbolaget ville något fick de ringa just då. Och så säger folk att tyskar inte har humor.

Myten kring bandet har fått eget liv. Kraftwerks grundare Hütter är numera den enda som är kvar av de fyra som gjorde att bandet ofta kallas den elektroniska musikens The Beatles. De låg ett steg före och blev stilbildande. De har aldrig varit ett band i mängden. På sjuttiotalet när normen sa långt hår, dekadens och långa gitarrsolon gjorde Kraftwerk robotkopior av sig själva. Till skillnad från The Beatles som inledningsvis formades starkt av den amerikanska musik de växte upp med föddes Kraftwerk ur den tomhet som präglade tysk kultur efter 1945. Deras värld började från år noll, utan möjlighet att snegla bakåt. Med medgrundaren Florian Schneider samt Wolfgang Flür och Karl Bartos gjordes mellan 1974 och 1981 fem skivor som nu anses vara klassiker.

Hur mycket Hütter och Schneider, som slutade 2008, sedan än försökt få de andra tvås bidrag att framstå som ytterst marginella kvarstår faktum. Efter Flür och Bartos hoppade av i skarven mellan åttio och nittiotal har bandet bara fått ur sig en skiva med nytt material.

Hütter fortsätter turnéra med nya medlemmar och en 3D-föreställning som är lika mycket teknik som musikupplevelse. Där många artister blir omtalade för sin scenenergi lyfter Kraftwerk sällan mer än ett finger i taget bakom sina syntar. Sista gången ett icke syntetiskt instrument hördes på skiva var flöjten på Autobahn 1974. Titelspåret därifrån blev en hit nerkortad från närmare 24 minuter till mer radiovänlig längd. Då hade bandet förvisso redan gjort tre skivor som sedan dess, i likhet med Flür och Bartos, raderats ur bandets officiella historia.

När biljetterna till nästa veckas konserter på Cirkus i Stockholm släpptes tog de slut snabbare än man hinner säga att man är en robot. Att bandet varit närmast inaktivt på skiva i 30 år spelar ingen roll. De gamla låtarna låter fortfarande som om de är inspelade i morgon. Framtidsnostalgin är konstant i Kraftwerks ständiga år noll.
Läs mer om liknande:
Krautrock för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

torsdag, januari 16, 2014

Recension: Bruce Springsteen - High Hopes

BRUCE SPRINGSTEEN - High Hopes
COLUMBIA/SONY
Betyg: 3/5
New Jersey-samhället Freeholds mest kända exportvara utgår ofta från ett textmässigt tema på sina skivor. De senaste åren har det blivit tydligare och allt mer uttalat politiskt. The Rising följde på elfte september, Magic utgick från Bushadministrationen och Wrecking Ball handlade om bankkrisen och den lilla människans utsatthet. Detta har ibland gjort att vissa låtar, hur bra de än varit, fått stå utanför när de inte passat temat. På High Hopes samlar Springsteen några av de låtarna från främst de tio senaste åren. Den röda tråden är att det inte finns någon röd tråd. Här finns bland annat hans första studioinspelade covers, till exempel blåsiga titelspåret.
Sorgligt bortgånga E Street Band-medlemmarna Danny Federici (1959-2008) och Clarence Clemons (1942-2011) återuppstår på gamla inspelningar. Bland höjdpunkterna finns tolkningen av duon Suicides Dream Baby Dream, även om den inte är lika gåshudsframkallande som tramporgelversionen Springsteen framförde solo på Devils & Dust-turnén. Frankie Fell In Love lever nästan upp till sin titel, inte minst när Steven Van Zandts mandolin skiner igenom. Down In The Hole är inte Tom Waits-låten, men en sorgligare och mer uppgiven kusin till I´m On Fire som mellanlandar på Irland.
Gästande gitarristen Tom Morello (från banden Rage Against The Machine och Audioslave) passar tyvärr in lika bra som en boll är fyrkantig. The Ghost Of Tom Joad i en brötig och lätt stelbent version skiljer sig rejält från det lågmält gripande originalet från 1995. Och om Springsteen inte släppt politiken helt är High Hopes mer av en (relativt) sorglös klackspark, i alla fall musikaliskt, än han tillåtit sig vara på länge.
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

tisdag, januari 14, 2014

Vånna Inget har potential att utvecklas

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 10 januari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Smockat i början, något glesare mot slutet.
Bäst: Energin.
Sämst: Det blir ingen poäng för musikalisk variation.

Nästan exakt två år har gått sedan Vånna Inget spelade i Växjö förra gången. Sedan dess har de hunnit med ett tresiffrigt antal konserter och en andra fullängdare kallad Ingen Botten. Allt spelande har förstått gett resultat. Nog för att det skramlar om låtar som Vi Har Makten, Snabbare och Allvar, men det skramlar där det ska. Det är ett samspelt band och kanterna är betydligt vassare live än på skiva. Ljudet är bitvis lite väl yxigt och det gör att musiken inte kommer helt till sin rätt och blir mer oväsen än vad som förmodligen är avsiktligt. Men refrängerna är tydliga, låtarna melodiska och uppenbart skrivna med målet att knutna nävar ska upp i luften. Å andra sidan blir det i längden uppenbart att variation inte skulle skada. Tempot är genomgående av modell hoppa-upp-och-ner-på-fyllan. Det lyckas bitvis och en svettig källare borde vara den ideella miljön för bandet.
Karolina Engdahls röst kämpar bitvis med tonerna. Hon är förkyld och det har troligtvis med saken att göra. Hon är en bra sångare, men några av låtarna innehåller toner som är lite för höga. Det är punk, om inte det ordet förlorat sin kraft och för längesedan blivit lika mycket nostalgi som begreppet the summer of love, och möjligtvis är det meningen att rösten ska spricka. De flesta i publiken är i samma ålder som bandet, som förresten i Gamla sjunger vi börjar bli riktigt jävla gamla, men inte som dom andra. Trots att Vånna Inget sjunger på svenska har de turnérat ibland annat Tyskland och USA. Möjligtvis kan man tolka det som att musiken står på egna ben, även om den inte uppvisar samma originalitet som texterna.
Vånna betyder förresten att bry sig om och namnet till trots bryr sig bandet. Textrader som vi har makten, vad gör vi med den? och hur länge ska vi spotta i motvind? är talande. Som Man Lever innehåller textraden sida vid sida som blinkar mot Ebba Grön.
Mellan två av låtarna nämner Vånna Inget The Clash. På sin tredje skiva London Calling blev de en jukebox som blandade punk, pop, soul, reggae och rockabilly utan att tappa i attityd. Vånna Inget har gjort två skivor och låtar som Inga Frågor, Inga Svar och den Joy Division-tunga Ingen Botten med utmärkt och mer lågmäld sång som avrundar kvällen visar en väg framåt som skulle innebära en intressant utveckling.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,