onsdag, juli 31, 2013

Dagens outfit! I färg!

Inspirerad av dagens sommarvärd i P1, en modebloggare som bloggar om mode, blev jag inspirerad att lägga upp en bild på min outfit. Outfit är ett ytterst modernt ord som betyder vilka kläder man har på sig, men det låter inte lika coolt. Så vi säger outfit.
Modebloggaren tycker det är synd att många - oftast äldre män - driver med modebloggare eftersom det oftast är unga tjejer som är modebloggare. 
Utan att vara äldre man, i alla fall inte än - hoppas onekligen bli en äldre man någon dag, har jag inget emot att unga tjejer bloggar. Men om man ska göra en ta-för-er-tjejer-och-visa-gubbarna-var-skåpet-ska-stå fråga av det här, och det ska man förstås, kan jag tycka att det är lite synd att Emmeline Pankhursts och många andras kamp görs om till dagliga uppdateringar om vilken väska som är trendig idag. Tjejer, köp nya väskor och bli lyckliga!
Man får brinna för kläder på samma sätt som jag brinner för musik eller någon annan brinner för sport eller fiske eller knyppling eller vad som helst. Men gör inte feministisk kamp av att lägga upp bilder på en väska. Feminismen förtjänar bättre.
På bilden har jag på mig samma saker som jag hade på mig igår. En tröja köpt på förra årets Bruce Springsteen-konsert i Göteborg. Shortsen kommer från, tja, jag chansar på en Dressman-rea. De borde förmodligen tvättas snart. Kalsongerna har jag med största sannolikhet fått av min ömma moder och då är de med största sannolikhet köpta på Börjes i Tingsryd. Där är saker nästan lika billiga  som på Piratebay. Strumpor har jag aldrig på mig när jag är hemma. Men om jag haft det hade de förmodligen varit av okänt märke och köpt av samma person och på samma ställe som kalsongerna.
Jag (Jag! En man!) diskade förresten nyss. Funderar på att göra ett politiskt ställningstagande av det. Men egentligen berodde det mest på att jag behövde grytan till annat.

Läs om något helt annat:

Etiketter: ,

tisdag, juli 30, 2013

JJ Cale 1938-2013

Eric Clapton var JJ Cales bästa vän och största fiende. Bästa vän för att han regelbundet såg till att Cales musik hamnade i rampljuset och nådde ut till fler människor än den annars hade gjort. Och värsta fiende för att tolkningarna av After Midnight och Cocaine blev så framgångsrika att Cale utan att bekymra sig för hyran kunde göra något han gillade ännu mer än spela gitarr - fiska.
När Clapton gjorde sin version av - och fick en hit med - After Midnight 1970 hade Cale redan börjat överväga att lägga av eftersom han inte tyckte han kom någonstans. Då hade han bott i Los Angeles i ett tiotal år och främst jobbat som studiotekniker, men redan 1958 släppte han sin första singel under namnet Johnny Cale. Då bodde han fortfarande i sin födelsestat Oklahoma.
Först två år efter att Clapton fått in After Midnight på listorna fick Cale göra sin första LP som fick namnet Naturally. Förutom Cales version av After Midnight som släppts på singel redan 1966, innehöll skivan också låtar som skulle komma att tolkas av så skilda artister som Lynyrd Skynyrd (som gjorde Call Me The Breeze), Dr Hook och Waylon Jennings som båda gjorde versioner av Clyde.
JJ Cales liv som en man i skuggan, strax bakom de stora, var inledd. Jag tror han trivdes utmärkt där. Strålkastarljus var inte riktigt hans grej.
2006 kom skivan Road To Escondido med den till synes ständigt närvarande Clapton. Cale skrev de flesta av låtarna och skivan fick en Grammy. Det blev Cales största kommersiella framgång och en av Claptons mest konstnärligt framgångsrika.
Cales gitarrstil har ofta kallats tillbakalutad och det är inte slump. Cale var motsatsen till titta-på-mig-se-så-snabbt-jag-kan-spela. Han spelade gitarr med samma avslappnade attityd som han metade med. Cale befann sig i den korsning där blues och country möts. Man kan också hitta jazz i hans harmonier. Men framförallt hittar man en känsla av att man har en ledig dag framför sig och om man inte vill behöver man inte göra något annat än ligga på gräset och se molnen segla förbi på en i övrigt blå himmel. I alla fall tills man måste upp och dansa lite eftersom det stillastående svänget får det att rycka i benen.
JJ Cale avled efter en hjärtattack. Han blev 74 år.

Lyssna på NaturallySpotify.
Lyssna på The Very Best Of på Spotify.

Läs mer om liknande:
Bandet Little King fick mig att tänka på JJ Cale
Country för nybörjare
Nick Lowes mästerverk fyller tio år
Vad handlar The Band-låten om?

Etiketter:

tisdag, juli 23, 2013

Tyrolens Rhythm & Bluesfest 2013

Royal Southern Brotherhood bildades i New Orleans och tog sig på lördagen hela vägen till Tyrolens Rhythm & Bluesfest. Längst fram på scenen står bland annat Cyril Neville som har både The Meters och The Neville Brothers på sitt CV och Devon Allman som är son till Gregg Allman från The Allman Brothers. Musiker med påbrå alltså. Ett bassolo som övergår i ett trumsolo är kanske ändå inte nödvändigt. Men om svenska män inte gillar att dansa så gillar de trumsolon. Det möts av jubel när det tar slut.

Banden som spelar under kvällen har en timmes speltid förutom Neville och hans gäng som enligt schemat har 90 minuter men spelar i två timmar. Nog för att kvartetten är skicklig och spelar en svängig funkig blues - många dansar - men det blir lite löst i kanterna. En del nöjer sig med att titta på de som dansar och en del nöjer sig med att titta på de som tittar på de som dansar. För de som inte gillar långa solon finns ett pingisbord. Det är inte varje dag det spelas pingis på konsert. Annars kan man ta en öl till. Vissa har druckit så mycket att de måste ha en öl att hålla sig i för att kunna stå upp. Vill man inte dricka kan man testa skyttebanan eller köpa en bättre begagnad traktor för 8000 kr.

Solen har skinit från klarblå himmel hela dagen och det var närmare trettio grader med lätt vind när parken öppnade vid ett. Det borde vara perfekt läge att avnjuta lite musik, men det är oväntat glest i publiken. Tidigare under kvällen har Miss Ellie & The Snapshots från Kalmar spelat rockabilly som ger mersmak och gitarr/trum-duon Hurley & The Blue Dots från Oskarshamn har något oväntat avslutat sin timme med att tolka Motörhead.

Som sig bör på festival finns det knallar på plats. Man kan köpa skinnvästar, hattar och bälten. Det finns också en loppis där man bland annat hittar en telefon med snurrplatta från en tid när folk inte hade telefon, dator, tv, bokhylla och skivsamling i fickan.

Framåt elva börjar det nästan bli lite kyligt för oss med shorts. Det råder Honeyboy Slim & The Bad Habits bot på. De presenteras som Vetlandas vackraste orkester och är den sortens band som går ut på max och ökar. Energi! Adrenalin! Luftgitarr! Publiken, även svenska män, börjar dansa och man får snart upp värmen av Bo Diddley och Fats Domino-låtarna. Högtalarna och golvet gungar och takbjälkarna skorrar. Ett tjugotal meter bort finns The Beatles ansikten målade på väggen. Jag föreställer mig att det var så här de lät när de skramlade och svängde i Hamburg innan de vände upp och ner på de kända delarna av universum.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, juli 18, 2013

Styrs musiksmaken av årstiden?

Påverkas musiksmaken av årstiden? Det är en intressant fråga. Svaret är - med största sannolikhet - nej. Mitt musikintresse är av den sorten att jag lyssnar på musik mer eller mindre hela tiden. Däremot, och det finns en koppling, styrs musiksmaken och vad jag vill lyssna på av vilket humör jag är på. Och humöret styrs av vädret på samma sätt som vädret styrs av årstiden (vinter - kallt regn, sommar - varmt regn). Om solen skiner, det händer ju faktiskt ibland, och det är dags för en promenad blir det gärna något energiskt med Iron Maiden, varför inte en liveskiva? På kvällen när solen håller på att gå ner ligger Monica Zetterlund och Bill Evans samarbete Waltz For Debby närmare stämningen. Solnedgången blir vackrare med jazz.

Det är närmast bevisat att folks kulturella ambitionsnivå sänks på sommaren. I övrigt vettiga människor har plötsligt som högsta dröm att få sitta framför tv:n och klappa i otakt till ljudet av artister som i stor utsträckning av allt att döma ligger i ide under de 363 dagar om året när de inte är med i ett program som kan få vara anonymt (men det sänds från Skansen och innehåller allsång). Gyllene Tider förknippas numera så starkt med sommaren att apoteket säljer medel man kan smörja öronen med om man är överkänslig mot Göran Fritzons Farfisaorgel. Intressant nog var den första låten som hamnade på skiva med Halmstadbandet jullåten 24 December som fanns med på Glitter, Glögg Och Rock´n´roll. Reggae har också fått stämpel som sommarmusik på våra breddgrader. Lyssnar man på texterna förstår man att det är en missuppfattning. Politiskt förtryck och sociala orättvisor är ett betydligt vanligare tema än sun is shining.

The Beatles visste hur den svenska sommaren fungerar och är därför ständigt aktuella. Man kan helgardera med Rain och Here Comes The Sun. Senaste tiden har jag spelat John & Yokos skiva Some Time In New York City. Där finns en liveversion av låten Don´t Worry Kyoko. En sexton minuter lång friformsövning där Yoko skriker ikapp med en saxofon och en trumpet -  och vinner - medan det pågår någon sorts hela havet stormar i bakgrunden. Det är kanske inte vad de flesta vill höra i hängmattan. Och är sexton minuter i längsta laget så sägs den ha varit 40 minuter men klippts ner för att få plats på skivan. Alltid något.

Sommarplåga är ett begrepp som dyker upp varje år. Det betyder att en låt spelas överallt hela tiden trots att ingen gillar den. Idén är alltså intressant. Spelar radion en låt för att folk gillar den eller gillar folk låten för att den spelas på radion? Vem är det som bestämmer?

Förresten, en sak som styr mitt lyssnande är vilka konserter jag ska på. Om jag till exempel hade biljett till Neil Young & Crazy Horse den åttonde augusti i Göteborg (vänta lite, måste gå och lägga mig ner en stund) skulle jag lyssna på dem. Och ger man sig in i Neil Youngs skivdjungel, som är lika stor som hans polisonger, brukar det ta ett tag innan man kommer ut igen. Men å andra sidan har sommaren just börjat, så det gör inget.
Läs mer om liknande:
Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

torsdag, juli 11, 2013

Iron Maiden för nybörjare

Igår spelade det engelska hårdrocksbandet Iron Maiden på Malmö Arena och på lördag är det dags för Friends Arena i Stockholm (eller snarare Solna). Men för de av er som blir nyfikna på att upptäcka bandet, var ska ni börja? Det här är mina tre stora favoriter med maskoten Eddie och de där andra. Lyssna och njut!

Piece Of Mind (1983)

Uppföljaren till det stora genombrottet med The Number Of The Beast och enligt mig jämnare. Redan när den dundrar igång med det mäktiga trumintrot i Where Eagles Dare förstår man att bandet menar allvar. Den var första skivan som gjorde med klassiska uppsättningen Bruce Dickinson (sång), Dave Murray och Adrian Smith (gitarr), Steve Harris (bas och sista ordet) och Nicko McBrain (trummor). Här finns ett flertal låtar som än idag förekommer regelbundet i bandets konserter: Revelations, Die With Your Boots On och inte minst The Trooper som i somras framfördes i ett så rasande tempo att Dickinson inte kunde andas under låtens gång. Still Life är en borttappad personlig favorit. Om The Number Of The Beast blev bandets genombrott är detta skivan som bekräftade deras status och var nästa steg i en klassisk albumsvit. Stilpoäng för dålig ordvits i titeln.

Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Den sista skivan med den klassiska uppsättningen. Ett tema-album om en pojke som föds med övernaturliga krafter och snabbt inser att hans förmåga är mer börda än gåva. Detta är min personliga favorit och ett av åttiotalets bästa album. Här finns genomgående starka melodier och refränger som gör att man inte hoppar över något utan med lätthet lyssnar rakt igenom. Moonchild byggs långsamt upp till allt mer gåshud, Infinite Dreams är min personliga favorit, The Evil That Men Do är hårdrock med popmelodi, Seventh Son Of A Seventh Son har ett sug i sitt långsamma tempo, The Prophecy har en refräng som jag tyckte var otäck när jag upptäckte skivan första gången och The Clairvoyant har snygga taktbyten och en refräng som sjunger sig själv. Bandet har en förmåga att skriva refrängen som passar bra till allsång. Can I Play With Madness (mest kända låten) och Only The Good Die Young håller inte samma klass, men är inte långt efter. Det är ett konceptalbum där de enskilda låtarna är tillräckligt starka för att helheten ska fungera. Man behöver mao inte lyssna på skivan som ett konceptalbum, vilket är en avgjord fördel. Så detta är britternas jämnaste skiva. Varför inte börja här? Ett litet minus kan delas ut för den lite platta produktionen, men med tanke på året den gavs ut ska vi vara glada att det inte låter värre än det gör. Särskilt med tanke på att de ror i land den egentligen ganska dåliga idén att använda sig av syntar. Efter turnén hoppade underskattade gitarristen Smith av (sångaren Dickinson var med på två skivor till) och de följande tio åren skulle bli en bitvis ganska dyster period i deras karriär.

A Matter Of Life And Death (2006)

Den tredje skivan efter Smith och Dickinsons gemensamma återkomst 1999 och den bästa av deras senare, mer komplexa album. Man kan inte påstå att den är lättlyssnad. Sju av tio låtar är över sex minuter, men tålamod ger belöning. Låtarna har gott om plats för tempo- och taktbyten och bandet låter som om de haft kul i studion, något som långt i från alltid varit fallet med deras skivor. Steve Harris kärlek för sjuttiotalets progressiva rockmusik ges större uttrymme än någonsin tidigare. Frågan om liv och död som nämns i titeln stavas krig och texterna är ovanligt mörka, tom för att vara Iron Maiden. Där deras tidiga krigstexter ofta kunde kännas som del av genréns vanliga klyschor känns det den här gången som om det ligger allvar bakom. These Colours Don´t Run, Brighter Than A Thousand Suns, Out Of The Shadows, The Reincarnation Of Benjamin Breeg och For The Greater Good Of God tillhör favoriterna. En muskulös lektion i den svåra konsten att hålla fast vid det typiska utan att upprepa sig. Det allra högsta tempot är nerskruvat, men gitarrerna - som numera är tre - erbjuder en nyfunnen tyngd som inte finns på de numera klassiska åttiotalsalbumen.

Etiketter: ,

tisdag, juli 09, 2013

Genesisfestival på Tyrolen i Småland

På Genesisfestivalens utomhusscen står en DJ och spelar unzunz-house. I publiken står ett trettiotal under närmast klarblå himmel och utför ett Friskis & Svettis-pass med kroppsspråket hos ett gäng bakfulla charterresenärer. Det är tidigt på kvällen och musiken kommer hålla på ett tag, från nio på morgonen till två på natten. Dansar man energiskt redan tidigt på kvällen kroknar man innan solen går ner. Mellan torsdag och söndag spelar ett gäng DJ:s och band från Sverige, Danmark, Schweiz, Italien och Tyskland.
Elektronisk musik var länge Ibiza eller tyska industrilandskap. Den anses av kritikerna ofta vara kall, känslolös och sakna själ. Det blev inte bättre av att tyska pionjärerna Kraftwerk ibland bytte ut sig själva mot robotar på scen. När DJ-trion Swedish House Mafia förra året sålde ut Friends Arena tre gånger blev, om inte förr, DJ:n den nya rockstjärnan. Och om housemusik är storstad kan man undra vad en lummig folkpark i Smålands obygd kan bidra med. Å ena sidan känns det långsökt, men å andra sidan - varför inte?

Musiken i parken är envis. Rytmen pågår närmast non stop. Den upphör en kort stund en gång i timmen när DJ:n byts. Publiken är blandad, men två mönster framträder. Killar har vadtatueringar, linnen och antingen bakvänd keps eller Beppe-mössa. Många tjejer har en klädstil som antyder att de tycker om att prata om att de inte äter kött och är intresserade av en alternativ livsstil (flerfärgade klänningar, stora linnen och sandaler). Rastaflätor är inte helt ovanliga. Alla musikstilar är livsstilar. Serveringen har mat som är vegetarisk och vegansk. Att gå på toa kostar fem kronor. Man kan också gå tio gånger för fyrtio kronor. Dansar man tillräckligt hårt kanske ölen som vill ut avdunstar som svett istället.

Antalet besökare som passerat trettio kan nästan utan att överdriva räknas på ena handens tumme. När jag får syn på ett par som med marginal passerat pensionsåldern blir jag nyfiken på vad de tycker. Jag försöker prata med dem men de hör inte vad jag säger. Och det gör inte jag heller. Musiken är hög.

Under tidig fredagskväll är campingen fortfarande mer folktät än parken och vakterna som är på plats behöver inte göra mer än rätta till öronpropparna. Samma sak gäller tack och lov de två som jobbar i Röda korset-tältet. De sitter i varsin stol och tittar på utan att deltaga.

Mellan campingen och parken finns en liten marknad där det främst säljs smycken och kläder, bland annat med buddistiska motiv. Man kan också köpa massage för 100 kr och det kanske är en bra idé om man planerar att dansa en hel helg. I ett stort tält finns möjlighet att testa yoga och meditation. En man från Tyskland säljer kaffe som är fair trade och godis från Haribo.

- Man lever inte i det förflutna, man lever i nuet, förklarar han. Kanske sätter han fingret på hemligheten. Musikens monotona rytm gör att man blir närmast hypnotiserad och glömmer tid och rum. På campingen spelar några småkillar fotboll. De har också glömt tid och rum. Alla är Zlatan.
Läs mer om liknande:
Psykjunta var nyligen på Tyrolen
Rock- och bluesfestival på Tyrolen
Kraftwerks skivor släpptes i snygg box för några år sedan
På lördag spelar det engelska hårdrocksbandet Iron Maiden på Friends Aren
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, juli 02, 2013

Psychosurfrock´n´roll med The Surfin´ Birds


Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 29 juni.
Längd: Två svettiga timmar plus paus.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Psychosurfrock´n´roll! På riktigt! Adrenalin!
Sämst: Att konserten tar slut.

Surfmusik? Dick Dale. För yngre generationer mest känd från Quentin Tarantinos film Pulp Fiction. Och ja, The Surfin´ Birds spelar Misirlou ikväll. Dale gick ofta direkt från surfbrädan till scenen och hängde på sig gitarren mitt i steget. I intervjuer har han sagt att hans gitarrspel var ett försök att återskapa det ljud vattnet gjorde när det slog över huvudet när man stod på brädan - och ljudet som lejonen han hade som  husdjur (!) skapade när de gäspade på kvällarna i Kalifornien. Det var där någonstans det började.
The Surfin´ Birds musik - namnet är taget från Peter Griffins favoritlåt med The Trashmen, den dyker upp mitt i en speedad version av Be Bop A Lula - passar lika bra inomhus som på stranden. Speedad är ett genomgående tema. Surf blandas med skramlig garagerock och psychobillybandet The Cramps (Human Fly spelas) blandas med gitarrpionjären Link Wray (Ace Of Spades). I Wish You Would presenteras som a cover of a Yardbirds cover. Det är rock´n´roll som låter som rock´n´roll låter när rock´n´roll låter som rock´n´roll, helt utan tanke på något annat än att det ska vara kul att spela och gå att dansa till. Och en musikstil som fått sitt namn efter en ofta horisontell och naken sysselsättning bör låta därefter.

Musiken spelas med den sortens precision och idioti i symbios med den instinkt som flugor uppvisar när de försöker flyga genom ett fönster. Och charm. Oavsett vad man tycker om musiken är det svårt att vara oberörd av framförandet. Publikens dans blir mer och mer utlevande. Till slut börjar till och med basisten röra på sig, trots att han regelbundet får lampan på den lilla scenen i huvudet.
Trots att tempot och volymen håller sig i omkörningsfilen kompromissar inte trion från Weymouth i Dorset med detaljerna. Det blir inte bara kraft. Det är välspelat med snygga detaljer. Bröderna Sharod (Paul på gitarr och sång och Liam utan skor på trummor) och David Axcel på distad bas skramlar med stil. Paul skriker lika mycket som han sjunger och gör det bitvis med blicken hos någon som inte fått sin medicin. Det här är långt ifrån den nostalgiska mysrock´n´roll som varit populär de senaste åren. The Surfin´ Birds har förvisso glimten i ögat och vet hur man showar, men det är på riktigt. Och än en gång låter sextiotalet som framtiden.
Läs mer om liknande: 
Neil Young gillar också Link Wray
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,