Recension: Glesbygd´n - En Hand Som Värjer Kronans Tyngd

LANDSBYGD´N - En Hand Som Värjer Kronans Tyngd
EGEN UTGIVNING
Betyg: 3/5

Redan 1975 gjorde Peps Persson reggae på svenska/skånska och översatte en då fortfarande relativt okänd Bob Marley. Trots detta har reggaen aldrig fått något stort genomslag i Sverige, förutom som sommarunderhållning. Detta även om - eller kanske på grund av att - Gyllene Tider fick sin första hit med ett försök till reggae.

Glesbygd´n bildades i Arvidsjaur, de kallar musiken för norrländsk vemodsreggae, och sjunger precis som Peps på sin lokala dialekt. Inledningsvis kan det vara svårt att förstå vad som sägs, men man vänjer sig snabbt. Musiken är rootsig reggae av tyngre modell och väldigt organisk med som mest tio musiker. Texterna är politiska, inte sällan arga och inte heller sällan upplyftande - ibland samtidigt. Ibland också något proggdogmatiskt i överkant. Knugen Faller, Kulturhufvudstad och Kverulant ger skivan en bra ryggrad och har texter som tar tydlig ställning redan i låttitlarna utan att bli platta och övertydliga. Den långsamma Sven I Kroken sticker ut med en text som kunde vara hämtad från svensk vistradition och ett jazzigt blås. Överlag är tempot lägre än hos de flesta svenska reggaeartister. Förvisso går det utmärkt att dansa till det här, men man kan med fördel även välja att sitta.

Stilpoäng delas ut för snygg paketering i en tid när det sägs att ingen längre köper skivor. Omslaget är utformat som en gammal plånbok och i den finns bland annat specialgjorda Glesbygd´n-sedlar och ett restaurangkvitto med låttitlarna på.

Mer om likande:

Recension av Gyllene Tiders nya skiva Det Är Dags Att Tänka På Refrängen 

Läs boken 99 Proggplattor i hängmattan

Bob Marley & The Wailers gav ut sina skivor på Island Records

Syster Sol gör också reggae på svenska

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ny skäggtrend? Hillbillyfolkpunk!

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 25 maj.
Längd: 40 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Tempot imponerar.
Saknade mest: In Vain.

Vissa musikstilar kan se väldigt märkliga ut på papperet och de borde egentligen inte fungera. Borde egentligen fortsatt vara ett skämt en blöt och sen kväll. Men musik är inte till för att spelas på papper. Och när kvartetten Jack & The Wild Horses - de vilda hästarna heter egentligen Robert och Martin -  drar igång blir det plötsligt fullt logiskt och både leenden och gungande knän aktiveras ganska snabbt. Det är hillbillyfolkpunk som tar i från tårna. Trion debuterade på skiva tidigare i år och de tio låtarna är snabba och intensiva, oftast tar de slut innan de hunnit bli mer än två och en halv minut långa. Från Dalsland via turnéer i bland annat Frankrike och Irland har de hittat till Växjö och spelar under rubriken Bob I Öst. Och om allt detta inte vore nog har de lanserat eget snus när alla andra gör öl och vin.

Man kan tro att ett band med bara en skiva i bagaget har ett begränsat val av låtar, men de spelar några nummer som inte var med på debuten. I bekanta låtar som Desert Sun och Heart Of Dragonfight (som inleder) och Heaven And Hell (som avslutar) låter det ibland som om de tävlar om vem som kan vispa snabbast på gitarren, alternativt banjon. Banjolåtarna Lying Eyes och Treasure, där fingerplockningen imponerar, är höjdpunkter. Rytmsektionen består av en trälåda - man undrar lite oroligt vilken form av gruppterapi fingrarna går i efter en genomsnittlig konsert - och för kvällen debuterande basisten Niklas. Han presenteras med att ”det är första gången han sitter på scen med oss” för bandet sitter ner. De ser ut som ett gäng lastbilschaufförer och Jack sjunger som om han skrikit på folk som kör för sakta samtidigt som han druckit för mycket whisky, men tydligen beror den extra hesheten på allergi.

Variation kan vara trevligt när det gäller musik, men i det här fallet funkar det att hålla samma pardonlösa tempo genom nästan alla låtarna. Det blir förvisso svårt att skilja dem från varandra, de blir som en syskonskara där alla är väldigt lika och det bara är längd och födelsemärken som avslöjar vem man egentligen pratar med. Om konserten varit längre hade det förmodligen inte hållit, men hela publiken tycks vilja stå längst fram. Musiken har ett fast stamp i grunden och det är svårt att inte stampa med. De här vilda hästarna, för att ta till en uppenbar metafor, skenar från start till mål.

Läs mer om liknande: 

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Heaven & Hell var först en Black Sabbath skiva

Motörhead spelar också lite snabbare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Sofia Karlsson värmer en mulen försommarkväll

 
Plats: Linneparken.
Tid: Fredagen den 24 maj.
Längd: 75 minuter.
Publik: Cirka 300.
Bäst: Den värmande atmosfären som skapas.

- Vi hade med oss fina klänningar, men nu står vi här med långkalsonger, säger Sofia Karlsson. Att arrangera en utomhuskonsert i maj är något av ett lotteri. Himlen är grå och jämntjock men det regnar inte. Samtidigt passar den stämningen som den stillsamma musiken skapar i den nästan oförskämt gröna parken. Bänkarna framför scenen är fulla av folk i väldigt blandade åldrar (cirka 15 till cirka 85) och runt omkring på gräset står folk också och lyssnar.

Sofia Karlsson fick sitt genombrott 2005 med tonsatta Dan Andersson-dikter. Att tonsätta dikter är modigt, rent av nästan lika modigt som att uppträda utomhus i Växjö i maj. Från den skivan får vi bland annat Jag Väntar Vid Min Mila, kanske mest känd i Hootenanny Singers version, och De Älskades Vin som Andersson översatte från Charles Baudelaire.

På scen finns förutom Karlsson också Lisa Eriksson och Nicolai Busk som båda växlar mellan dragspel och piano samt Gustaf Ljunggren på gitarr. Det är de fyras gemensamma scendebut och vissa låtar får de starta om, men det råder ingen tvekan om den höga graden av musikalitet. Inte nog med att Busk spelar två instrument, han är dessutom dansk. Och om inte det heller vore nog tolkar han Finlands nationalkompositör Jean Sibelius ensam med dragspel. Det är inte något man hör varje dag. Och om inte ens det vore nog förklarar Karlsson fördelen med att stämma sin gitarr DADGAD. Fördelen är att man kan spela grundackord med bara ett finger. Stilpoäng utdelas också för att hon spelar det grekiska stränginstrumentet bouzouki på några låtar.

Av mer allmänt intresse är kanske att vi får vackra tolkningar av så skilda artister som Ulf Lundell där Nådens År spelas efter de senaste dagarnas oroligheter i Stockholm och Mary Chapin Carpenters Why Walk 

When You Can Fly. Karlsson spelar även eget där Dina Händer (Göteborg) och konsertens sista låt Stanna Kvar, om att våga vara i ett förhållande, tillhör höjdpunkterna.

Musiken tar tydligt avtramp i vistradition, en relativt smal musikstil 2013. Karlsson valde nyligen att spela den amerikanska bluegrassångerskan Alison Krauss i radio. Båda berör folk som egentligen inte tror sig gilla ”sån” musik. Värmen i publikens applåder skvallrar om att hon når både ut och in, trots att det inte är låtar man dansar sig svettig till. Kvällen må vara lugn, men man blir varm inombords och går hem leende.

Läs mer om liknande: 

Miriam Aido gör också något eget med den svenska visan

Esbjörn Hazelius visar var visan ska stå

Alison Krauss har bland att sjungit med Gillian Welch

Ett inlägg om Ulf Lundell där kommentaren är mer påläst än jag

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Miss Li skulle behöva dynamik och nyanser bland all energi

Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den fjärde maj.
Längd: 85 minuter.
Publik: Fullt (cirka 770).
Bäst: Inlevelsen.
Saknade mest: Nyanser.

Redan när Miss Li, mindre känd som Linda Carlsson, och hennes enorma hatt kommer ut på scenen blir det stort jubel. Hon debuterade 2006 och har i snitt gjort en skiva om året sedan dess. Och redan första låten Dancing In The Dark, i dubbel hastighet jämfört med på nya skivan Wolves, har en intensitet som de flesta brukar uppnå först mot slutet av en konsert. Det finns tydliga rötter i kabaré när det gäller utformningen - formen och framförandet är lika viktigt som innehållet. Till innehållet hittar man spår av bland annat jazz och svensk folkmusik.

I recensioner av Miss Lis musik stöter man ofta på ordet knaspop och det är, på gott och ont, en bra beskrivning. Mätarna står oftast på rött och man får en känsla av extra-allt-hela-tiden. I små doser charmas man, men i längden vore lite fler nyanser trevliga. Stillsamma och fina versioner av I Heard Of A Girl med snygg fiol och ståbas med stråke och I Can´t Get You Off My Mind kommer som en nödvändig andningspaus.

De stor i kontrast till allt annat. Genombrottslåten - stort jubel - Oh Boy står på två hjul i samtliga kurvor. Samma sak med Stupid Girl och My Heart Goes Boom. Förmågan att helt och hållet gå upp i nuet går inte att förneka och i konsertsammanhang är det beundransvärt. Maximal utlevelse, inlevelse och upplevelse.

Miss Li är mest känd för två saker. Dels för duetten Om Du Lämnade Mig Nu med Lasse Winnerbäck som blev en långliggare på Svensktoppen och dels för sin medverkan i TV4:as Så Mycket Bättre. Ikväll får vi inte den förstnämnda, men såväl tolkningar av Olle Ljungström, Magnus Uggla och Pugh möts med öppna famnar med Ugglas 1:a Gången som publikens allra största favorit. Stort jubel är förvisso ett genomgående tema och publiken står upp och dansar och klappar vid ett flertal tillfällen. Miss Li och bandet piskar upp en imponerande stämning - eller om de möjligtvis försöker hinna ikapp publiken. Kopplingen till Svensktoppen och Så Mycket Bättre märks. Salen fylls dels av folk runt trettio och dels av folk runt sextio.

Den explosiva scenpersonligheten och det sockerrusiga tempot både kompenserar för och till viss del döljer det faktum att låtmaterialet inte håller hela vägen. Ibland letar den hysteriska energin efter mer minnesvärd låtar, men hon jobbar hårdare än de flesta och det betalar sig. Sista låten Is This The End sänker tempot inför landning och är en av höjdpunkterna.

Läs mer om liknande:

Pugh har också varit i staden och spelat 

Plura och Eldkvarn passar in i resonemanget

Anna Ternheim är en mer låtbaserad artist

Ett inlägg om Olle Ljungström som kanske inte har så mycket med saken att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

David Bowie - 42 ord om nya skivan

David Bowie har inte gjort några intervjuer i samband med lanseringen av nya skivan The Next Day. Det behövdes inte. Att plötsligt dyka upp med helt nyinspelat material efter tio års frånvaro, tio år som de flesta trodde betydde att han gått i pension, fick tillräckligt mycket uppmärksamhet ändå. 

Men för den amerikanska författaren Ricky Moody har Bowie gjort ett undantag och bidrog, efter att ha blivit tillfrågad att förklara skivan, med dessa 42 ord. Alla som blivit klokare av det här kan ju skicka en nötallergiker till den vanliga adressen och tävla om en hemrullad ost.

Effigies
Indulgences
Anarchist
Violence
Chthonic
Intimidation
Vampyric
Pantheon
Succubus
Hostage
Transference
Identity
Mauer
Interface
Flitting
Isolation
Revenge
Osmosis
Crusade
Tyrant
Domination
Indifference
Miasma
Pressgang
Displaced
Flight
Resettlement
Funereal
Glide
Trace
Balkan
Burial
Reverse
Manipulate
Origin
Text
Traitor
Urban
Comeuppance
Tragic
Nerve
Mystification

Läs mer här på tidningen Uncuts hemsida.
Läs mer om liknande:
Recension: David Bowie - The Next Day
David Bowie tillbaka med ny skiva efter tio år
David Bowie fyllde svensk folkpensionär förra året
David Bowie för nybörjare

Så ska livemusik kännas

JIMMY Z & SLIDIN´ SLIM
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 27 april.
Publik: Ett sextiotal leende.
Längd: 90 minuter plus paus.

Bäst: Förmågan att förmedla genuin musikglädje är alltid bäst.

Ganska snabbt förflyttas vi från Växjö till en liten juke joint i den amerikanska södern. Eller möjligtvis femtiotalets Chicago men med deltats jord och lera fasttorkat på sulorna. Pratar man Chicagoblues är inte skivbolaget Chess långt borta och vi får låtar av både Howlin´ Wolf och Little Walter. Slidin´ Slim (Anders Landelius) spelar slidegitarr - jäklar vad han spelar slidegitarr! - med så mycket rytm att man varken saknar bas eller trummor. 20 års turnerande i både Europa och USA har lönat sig. Att publiken helt spontant börjar klappa takten är fullt logiskt. Gitarrspelet är enkelt men väldigt effektivt. Han spelar det som behövs och låter bli att spela allt annat. Den fingertoppskänslan är förvisso svårare än det kan verka.

I Slidin´ Slims Devil In Disquise, de flesta av kvällens låtar bär hans signatur, plockar Jimmy Z fram saxofonen, även om han oftast håller sig till munspel. Om saxofon inte är det vanligaste av instrument i blueshistorien finns det under konsertens gång ett flertal argument för att det är dags att ändra på det. Slims Brand New Face höll, berättar han, på att bli signaturmelodi till en dokusåpa om skönhetsoperationer på en svensk tv-kanal. De två turas om att sjunga och båda är utmärkta sångare, Jimmy Z kanske lite mer tillbakalutad.

Musikhistorien består även av de som trivs bra - om inte ännu bättre - lite vid sidan om och i bakgrunden. Jimmy Z (i passet står det Zavala) från Kalifornien är en av sidofigurerna. Han har spelat munspel eller saxofon med bland andra Carole King, Gladys Knight, Etta James, Rod Stewart, Eurythmics, Dr Dre och Tom Petty & The Heartbreakers. Vi får några anekdoter från ett liv på vägarna. Hans röst ger en känsla av nattradio.

På tal om Eurythmics får vi en deltabluesversion av Missionary Man. Och har man sagt deltablues är varken djävulen eller Robert Johnson långt borta så då spelar de honom också. Det finns dessutom fler Slim där ute och det blir inte mindre än två Slim Harpo-låtar, varav en är Shake Your Hips som dras ut så att alla ska hinna skaka loss ordentligt. Det blir en klockren avslutning på natten.

Musiken och de två musikerna håller genomgående den sortens klass som gör att det är väldigt svårt att stå still och man blir påmind om att det är så här det ska kännas att lyssna på musik.

Läs mer om liknande:

Muddy Waters personifierade Chicagobluesen

Så spelar och lever du blues!

Charlie Patton var deltablues innan deltabluesen uppfanns

Så gör du en bra samling med Tom Petty & The Heartbreakers

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.