fredag, april 27, 2012

Louise Hoffsten innehåller många känslor


Plats: Teatern, Växjö.
Tid: Torsdagen den 19 april.
Publik: 160.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Rösten (jäklar!) och den lekfulla charmen.
Saknade mest: Fler låtar på svenska.

Efter att Louise Hoffstens senaste skiva Looking for Mr God visade sig vara en samling bra låtar med lite stel produktion är det kul att få höra höjdpunkterna live och känna deras sanna kraft. Det har blivit en uttjatad sanning att hon är Sveriges bluesdrottning - ett lika givande epitet som att vara Grönlands reggaedrottning. Å andra sidan är hon förvisso den där bluesdrottning under Seduction Of Sweet Louise. Den görs med bara sång och gitarr och vi befinner oss på bluesklubb i Chicago någon gång i slutet av femtiotalet. Men vi får också bilåkarrock - som förmodligen tar E4:an förbi Linköping - ädelpop, soul, country och en lite undanskymd visjazzsida som kommer fram i Komposten. Den är fullt i klass med den sortens schlager skivbolaget Metronome var svenska mästare på under sextiotalet. Och Dance On Your Grave tar en sväng runt orienten.

Lika självklart blandar hon lekfullhet och kaxighet. Sången förmedlar glädje, sorg, ilska och ekivokt. Där många, ärligt talat de flesta, svenska artister som gör amerikansk rootsmusik får nöja sig med att leka maskerad tar hon sig längst in och gör något eget. Looking For Mr God, Go For Love, My Favourite Lie och Hit Me With Your Lovething imponerar bland många andra. Det vore lätt att rabbla titlar, nästan samtliga känns som kvällens höjdpunkt. Då vet man att konserten är bra. Hon har skrivit ihop en imponerande låtkatalog under de 25 åren som gått sedan debuten med Genom Eld Och Vatten 1987. Och hon har fortsatt utvecklas och ömsom testat nya stilar, ömsom grävt där hon stått. Resultatet av både rötter och nyfikenhet märks ikväll. Att hon har ett utmärkt fyramannaband som behärskar alla nyanser och stilar gör förstås inte saken sämre. Det märks också på publiken att hennes både söta och salta  uppriktighet uppskattas. Inte den enklaste av blandningar. Golvtrampet inför extranumrena och jublet under konserten är fullt rättvist.

Den svenska Louise kryper lite närmare, är lite mer sill och potatis, och den engelska Louise har lyssnat mer på blues. Men det kan vara något jag bara fått för mig. Säkert är i alla fall att den engelska Louise har tjänat på och haft nytta av sin svenska tvilling. När Nowhere In This World avslutar med midnattsblå munspel, hon har en imponerande samling med sig, har min respekt för Louise Hoffsten vuxit minst en storlek.

Läs mer om liknande:

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, april 26, 2012

Eric Saade är typ sååååååååååå söt

Eric Saade
Plats: Teleborgshallen, Växjö.
Tid: Onsdagen 11 april.
Publik: 1500 (utsålt).
Längd: Strax över 90 minuter.
Bäst: Showen är snygg och proffsigt genomförd.
Saknade mest: Musikalisk variation.

Att vara skrikobjekt för yngre tonåringar och vinna Melodifestivalen behöver inte betyda att man får kritikernas respekt. Fråga Benny Andersson. Men när Eric Saade kom trea med Popular i den stora finalen 2011 var det Sveriges bästa placering sedan 1999. Året innan kom han tre i den svenska finalen med Manboy. Popular och Hotter Than Fire avslutar konserten. Och populär är han, det råder det inget tvivel om. Showen är lyxigt påkostad och det är kanske inte en slump att de fyra dansarna presenteras med namn och musikerna inte gör det. Av Saades utstrålning och framtoning är det lätt att förstå att han närstuderat Michael Jacksons sätt att sjunga, men tyvärr saknas den detaljrikedom och de nyanser i musiken som gjort Jacksons Thriller till den mest sålda skivan någonsin.

Men Saade kan sjunga, även om det blir väl manerat ibland, och karisman går inte att klaga på. Sättet att röra sig är också mycket Jackson, även om det känns som att bedöma en kock efter förmågan att vika servetter. Det är musiken som är problemet, många av låtarna är uppbyggda på samma - förvisso väldigt effektiva - sätt. Det är högt tempo med tydliga refränger. De tre balladerna, som är stora och av klassisk Disney-modell, blir nödvändiga andningspauser och under Break Of Dawn plockar Saade upp en tjej från publiken som får sitta med honom vid pianot. Även om det skriks en hel del under konserten är publiken på läktarna annars betydligt tystare och mer stillasittande än vad man kan tro, till och med under Manboy. Först under de sista låtarna ställer sig folk upp. Däremot skriks det från VIP-platserna längst fram så fort någon på scenen rör sig.

Eftersom Saade är med och skriver många av låtarna kan man fundera på om det är hans musik eller om han letar efter ett annat uttryck. Om han inte behövde ta hänsyn till en målgrupp vars smak ändras som andra byter skjorta - hur skulle det då låta? Det kan visa sig att det är först när någon annan tar över stafettpinnen för hetast-just-nu som det verkligen blir intressant. Det är ofta när låtskrivare bestämmer sig för att de vill tas på allvar som agnarna skiljs från vetet. Tills dess ska Saade vara nöjd med att vara väldigt bra på det han gör, även om den glittriga kostymen är trång. Och det var längesedan jag såg någon jobba så hårt på en scen. All heder.

Läs om artister som låter helt annorlunda:


Neil Young & Crazy Horse som tack för senast?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, april 12, 2012

Big Joe Louis och King David regerar häst



Plats: Kafe De Luxe, Växjö.
När: Lördagen 31 mars.
Längd: Närmare två timmar plus paus.
Publik: Tämligen fullt.
Bäst: Allt. Från början till slut.
Saknade mest: Mermermer!
När man pratar om engelsk blues brukar man mena bluesrock och de vanliga namnen (Jeff Beck, Eric Clapton och Jimmy Page) med långa solon och mer eller mindre direkta stölder. Big Joe Louis har gått sin egen väg och hans stil skiljer sig. Kanske på grund av hans bakgrund - han föddes på Jamaica av engelsk/holländska föräldrar. Familjen flyttade till England i mitten av sjuttiotalet när han var nybliven tonåring. Då hade han varken hört The Beatles eller Led Zeppelin. King David är också från England och turnerar flitigt i både Europa och USA. De två har spelat tillsammans i mer än 20 år. För taktfast komp svarar trummisen Daniel Winerö och Magnus Lanshammar som växlar mellan el- och ståbas.Kvällens båda gäster har mycket rytm i sina gitarrer och det är två väldigt personliga stilar som möts. Svänget är fullständigt oemotståndligt. Det går inte ens att stå still mellan låtarna.
King David sjunger under konsertens första del. Han spelar på en gitarr klädd med zebrapäls (konstpaus). Musikaliskt blandas blues, tex-mex, Hawaii och surfmusik som om det vore fullt logiskt. Och varför inte? Bland annat görs en Sir Douglas-version av You Are My Sunshine som väver in slingor från Woody Guthries This Land Is Your Land. Big Joe Louis börjar sin halva ensam med gitarr innan de andra tre hänger på. Hans blues är bluesigare och sången mer fysisk. King David har Frank Sinatra som favorit. Louis är närmare Muddy Waters och musiken blir också mer muskulös och rhythm´n´blues även om det fortfarande först och främst svänger löst och ledigt. Det ser ut som om han knappt rör strängarna. När han sjunger RL Burnside är det Nobelpris-klass.
Två udda gitarrfåglar möts och tillsammans blir de ännu mer udda. De är dessutom så samspelade att musiken skulle kunna få dansk ost att lukta gott. Man kan inte sluta fånle.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

lördag, april 07, 2012

Träd, Gräs & Stenar bjuder på drömskt oväsen

Plats: Kafe De Luxe, Växjö.
Tid: Torsdagen 29 mars.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett trettiotal jublande.
Bäst: Den bitvis hypnotiska ljudväggen.
Sämst: Elva en torsdagskväll?
Saknade mest: Publik. Folk ska upp och jobba.
De började som Pärson Sound 1967. Sedan blev de International Harvester och sedan Harvester. 1969 gick några av medlemmarna vidare som Träd, Gräs & Stenar. Året efter var de med på den första Gärdesfesten där de bland annat, innan låten släpptes, tolkade Philemon Arthur & The Dungs In kommer Gösta.
Trummisen Thomas Mera Gertz (med från starten) och gitarristen Jakob Sjöholm (nästan från start) sjunger samma låt a capella som avslutning ikväll. Träd, Gräs & Stenar räknades in i det som i Sverige kallas progg. Rent musikaliskt är de progressiva i ordets ursprungliga bemärkelse. Tänk Neil Young & Crazy Horse mer experimentella sida eller Pink Floyd när de var som mest pårökta. För all del kan man också dra paralleller till tyska bandet Can. Det rör sig med andra ord om psykedelisk rock som snarare frågar sig hur långsamt det går att spela än hur snabbt det går att spela. Atmosfären och stämningen går först.
Bandet börjar med något som låter som fåglar och valar i yttre rymden. Det fortsätter med att under ganska lång tid inte hända så mycket mer. Efter tio minuter går det att urskilja något som kan vara en melodi. Efter tjugo minuter börjar de ooa lite. Då är det bara fem minuter kvar. Tror ni det är tråkigt tror ni fel. De tolkar också Punkrocker. Ja, DEN. Man behöver inte någon annan version. Det sjungs annars väldigt lite med tanke på att medlemmarna har varsin mikrofon. Frälsningslåt är mindre brötig än mycket annat och mer meditativ. Möjligtvis till och med långsammare än mycket annat. Den är fjäderlätt bly som ska avnjutas med ögonen slutna och gungande knän. Det gäller förresten hela konserten.
Första skivan släpptes 1970 och redan två år senare splittrades de första gången. Sedan mitten av nittiotalet har de turnérat regelbundet, både i Sverige och i Europa. 2008 kom Reine Fiske från Dungen med på gitarr som ersättare för avhoppade Bo Anders Persson, som ändå var med på senaste skivan Hemlösa Katter 2009. Sigge Krantz har varit med i två år och hans pulserande monotona bas driver Kaffe Med Tårta framåt. Den är en av höjdpunkterna. Och att döma av snittåldern i publiken lockas även yngre fans. Antalet i publiken som var födda när bandet debuterade går lite oväntat nästan att räkna på ena handens tumme, men de få tappra njöt.
Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

måndag, april 02, 2012

Liverpool i mitt hjärta - låt mig beskriva dig nu


För många är Liverpool synonymt med fotboll, men staden har också en lång historia som innehåller bland annat musik. Invånarna kallas Scousers och är inte utan anledning kända för sin humor och vänlighet.
Vill man gå och åka i The Beatles fotspår finns det gott om möjligheter. I lummiga stadsdelen Woolton ligger Strawberry Field, ett gammalt barnhem med stor trädgård där John Lennon brukade leka i sin trädkoja. Huset han växte upp i ligger runt hörnet. Penny Lane är en gata och ett område som Paul McCartney och George Harrisons skolbuss passerade varje dag. Läge för gåshud?
The CavernMathew Street öppnades som jazzklubb i slutet av femtiotalet och var man där på premiären kunde man njuta av The Merseysippi Jazz Band. I början av sextiotalet hade rock´n´rollen tagit över, The Beatles spelade här cirka 300 gånger och gick från amatörer till Englands största band. När de gjorde sina sista konserter i den svettiga källaren sommaren 1963 ringlade köerna långa utanför.
På sjuttiotalet stängde klubben och fylldes med cement. Ingen trodde platsen skulle få ett historiskt värde. Tio år senare öppnades den igen på "nästan femtio procents samma yta". Sedan dess har eviga ungdomar i alla åldrar och hyllningsband med Vox-förstärkare och peruker samlats här för att sjunga en av musikhistoriens mest älskade låtskatter.
Eftersom The Cavern inte hade rättigheter brukade The Beatles värma upp på The Grapes längre ner på gatan. En bild på väggen understryker att man befinner sig vid bordet bandet brukade sitta vid. Men gå dit innan klockan sex på kvällen om ni vill kunna prata innan hellre-än-bra karaoken tar över.
Hope Street, mellan de två imponerande katedralerna, ligger The Philharmonic Dining Rooms, en pub med restaurang på övervåning. Det är den sortens genuina brittiska pub som påstått genuina brittiska pubar i Sverige vill efterlikna. Lennon sa senare att det han saknade mest från Liverpool var att gå till The Phil, som stället kallas, och ta en öl. Även maten rekommenderas varmt. Man går inte därifrån hungrig.
Behöver man sedan frisk luft kan man åka en runda med de klassiska färjorna på floden Mersey, helst när det börjar skymma och staden sakta lyses upp. Man kan känna stadens och Englands historia i byggnaderna. Från färjan kan man bland annat se imponerande LiverbuildingPiers Head som pryds av fågeln som länge varit stadens symbol och också finns på fotbollslaget Liverpool FCs emblem. Det sägs att de två fåglarna på husets tak är en hane och en hona. Honan tittar ut över floden och ser till att sjömännen kommer hem med livet i behåll – hanen tittar in över staden och kollar vilka pubar som är öppna.
2008, i samband med sitt 800-årsjubileum, utsågs Liverpool till Europas kulturhuvudstad och är nu också med på UNESCOs världsarvslista. Stadskärnan har rustats upp de senaste tio åren. Liverpool lever fortfarande.
Och hinner man inte se allt första gången är det inget problem. Man återvänder förr eller senare. All you need is ett par sköna skor.
Fakta
Var: Kuststad i nordvästra England.
Invånare: 450 000 (1930: 850 000).
Resa dit: Tur-och-retur Göteborg-Manchester (plus fem mil med buss eller tåg) kostar sammanlagt ca 2000 kr. Man kan även flyga direkt från Skavsta tur-och-retur för ca 500 kr.
Resa runt: Bussarna är praktiska men stadskärnan är promenadvänlig. Guidade turer finns, bland annat med The Beatles-tema.
Bo: Man kan bo nästan både hur dyrt eller billigt som helst.
Missa inte: Området kring Albert Dock och Pier Head nere vid floden Mersey har ett fint promenadstråk och ett nyöppnat museum som är gratis. Den anglikanska katedralen längre upp i stan förtjänar ett besök. Och glöm inte gå upp i tornet. St Georges Hall vid Lime Street Station rekommenderas. Självklart ska man också äta en full English breakfast minst en gång i livet.
Missa gärna: Centrala restaurangen Yates, en engelsk motsvarighet till Harrys, där man väntar på maten i över en timme och ändå inte får rätt rätt.
Publicerades ursprungligen i en omskriven version i Smålandsposten.

Etiketter: ,