torsdag, september 29, 2011

Wilco, Governor Andy och Monday Night Big Band

http://fishandbicylces.files.wordpress.com/2011/06/wilco.jpg
En skivrecension och två konsertrecensioner, kan det vara något? Det tycker jag det kan!

WILCO - The Whole Love

Det är tacksamt att vara fan av Wilco. Med älskvärda tjurskallen Jeff Tweedy i spetsen håller de en hög och jämn nivå, samtidigt som de fortsätter utforska möjligheterna för en countrysoulrockgrupp. Åttonde skivan The Whole Love är en logisk forsättning på deras förra skiva Wilco (The Album). Relativt rak rock med de värsta oljuden bortsorterade. Bandet har en brokig bakgrund och de har några olika ben de väljer att tynga på. Sju minuter långa inledningen Act Of Almost är sci-fi-fusionfunk från yttre rymden. Countryrysaren Black Moon låter som den heter. Capitol City låter som en jazzövning Paul McCartney kunnat leka fram till The Beatles vita skiva, komplett med George Harrisonsk lap steel.

I centrum står låtarna, Tweedys vackert sorgsna röst och sköra melodier. Hans texter handlar om att saker inte alltid är så lätta som man kunde önska, men att man ändå måste försöka. Låtarna framförs av ett gäng musiker som har förmågan att både bröta och göra himlen blå. Gitarristen Nels Cline slår inte hastighetsrekord, men bidrar med intressanta ljud och inte minst atmosfär. Bandet kan svänga och stå still samtidigt. Inte många behärskar den konsten. När sista låten, tolvminutaren One Sunday Morning (Song For Jane Smiley´s Boyfriend), klingar ut sitter jag och fånler. Om ni inte är bekanta med Chicagosextetten har ni en lika vacker som tuff och sårbar värld att upptäcka. Wilco är ett av världens kanske fem bästa aktiva band och de har återigen gjort en skiva som påminner mig om varför jag älskar musik. Tack.

*****

Medverkande: Governor Andy & DJ Selector Cedde.
Plats: Kafe De Luxe, Växjö, Babylon.
När: Fredagen 23 september.
Publik: Fullt.
Längd: Strax över två timmar med pauser.
Bäst: Samspelet mellan artist och publik.
Sämst: Sången och därmed texterna försvinner ibland.
Saknade mest: Luft.

Få musikstilar är så hårt förknippade med en enskild artist som reggaen är med Bob Marley. Jamaicas största son kastar en lång skugga. 1979 inledde Governor Andy sin karriär. Sedan solodebuten med Torra Benens Dal 2002 har det blivit sammanlagt fyra skivor och i år kom Dagen Då Dollarn Dog. Mest känd är han kanske för sitt samarbete med rapparen Petter.

En vanlig missuppfattning är att all reggae låter likadant. Det är förstås fel. Däremot sticker den ut väldigt mycket från andra musikstilar, och kanske är det så missförståndet uppstod. Reggaens särart består i att den spelas i baktakt, vilket rent praktiskt betyder att betoningen i en takt inte ligger på den plats den brukar i annan musik. Just rytmen är dessutom viktig, stort fokus läggs på trummor och bas, snarare än på gitarr (som också ofta blir rytminstrument). Mina ben börjar gunga utan att jag först är medveten om det. Andy sjunger från dansgolvet, avståndet till publiken är bokstavligt talat noll, med ett soundsystem som sköts av DJ Selector Cedde. Soundsystem är en tradition från Jamaica. Man turnerade runt med skivspelare och högtalare, nu förstås utbytt mot en PC. Traditionen förknippas idag främst med hiphop, men började som ett sätt att spela musik för folk som inte hade råd med skivor.

Governor Andy har bra texter på svenska och utstrålar den pondus som krävs för att komma undan med texter kring etik och moral. De enkla refrängerna är av den sorten man kan sjunga med i nästan innan man hört dem. Slackergubbe - allsång och dans, Ensam - allsång och dans, Bonus På Kortet - allsång och dans. Det finns ett mönster här. Och Bob ler i sin himmel. Till och med i Sverige förstår folk vad han försökte åstadkomma - politisk dans.

*****

Medverkande: Monday Night Big Band.
Plats: Palladium i Växjö.
När: Måndagen 19 september.
Publik: 65.
Längd: Ca två korta timmar.
Bäst: Svänger det eller svänger det? Eller svänger det?
Sämst: Att de inte heter Every Night Big Band.

När Elvis Presley gick i blöjor var storbandsjazzen och swingen på sin topp och tidens ungdomsmusik som man dansade till på helgerna och föräldrarna förfasades över. De till synes svärmorsdrömmarna Glenn Miller, Benny Goodman, Count Basie och Duke Ellington var stora stjärnor. 1988, ungefär femtio år senare, bildades Monday Night Big Band av musikern och kompositören Jörgen Nilsson och det svänger än idag. Bandet spelade år 2000 på Carnegie Halls klassiska storbandsmark i New York och har även spelat över stora delar av Europa. Under kvällen bjöds vi på både känt och mindre känt, bland annat tolkas trumpetaren och kompositören Thad Jones, kanske mest känd som en del av Count Basies orkester. Vi får även gästsångerskan Vivian Buczec på sammanlagt fem låtar, bland annat umärkta tolkningar av just Basies We´ll Be Together Again, som då sjöngs av Diane Shuur och Cole Porters Love For Sale.

Charles Mingus tolkas utmärkt i Better Get It In Your Soul, med gott om utrymmen för solon. Greetings And Salutations är riktigt fet sjuttiotalssoul, annars är det mycket svartvit Cary Grant-film över musiken, fast levande - inte som ett minne från förr. De sexton (plus sångerska) på scen utstrålar genuin lycka av hur kul det är att spela den här musiken och det smittar förstås av sig i salongen. Dessutom bjuder de på lekfulla arrangemang och det hela är ganska oemotståndligt. Man kan ha det värre en måndagkväll i Växjö.

Mer om liknande:

2007 gjorde Wilco en av årets skivor

Jeff Tweedy har skrivit låtar till Mavis Staples


Om The Beatles vita skiva, som egentligen heter just The Beatles


Paul McCartney för nybörjare

En liten hyllning till Paul McCartney


En liten hyllning till George Harrison

Bob Marleys skivbolag Island Records fyllde femtio 2009


Elvis Presley gick inte i blöjor hela livet (eller?)

Svensk jazz för nybörjare

Ken Burns serie om jazz är en (åter)upplevelse

Esbjörn Svensson Trio tog farväl med Leucocyte

Mer svensk jazz av klass - biografi om Jan Johansson av Erik Kjellberg


Mer om swing och storbandsjazz vs bebop, och en Charlie Parker-biografi

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

måndag, september 26, 2011

Tekniken går framåt, kanske på längtans bekostnad

http://www.myblues.eu/blog/wp-content/uploads/2011/05/king_solomon_hill_78_2FULL.jpg

Efter att ha läst en artikel skriven av skivsamlaren John Tefteller som är på jakt efter allt som har med skivbolaget Paramounts bluesinspelningar från 1920 och 30-talet att göra fastnade jag för denna detalj.

Han är i stan där skivbolaget en gång hade sin studio och sitt lager, en äldre kvinna vars mormor jobbade i studion har "lite grejer med konstiga namn på" som samlaren kan få titta på. Särskilt en titel väcker hans intresse.
Jag satt på min säng i hotellrummet och bad: skulle hon kunna hitta den? Skulle den vara krossad eller sprucken när hon tog skivan ur fodralet?

(Skivan var katalogiserad, men ingen kopia hade dykt upp. Ingen hade hört den sedan de släpptes i februari 1932 - King Salomon Hills Paramount 13125 var mot slutet av Paramount blues-serie.

Fem minuter senare kom hon tillbaka till telefonen. "Jag har den här. Vad vill du veta?"

Jag sa, "kan du, väldigt försikigt, ta ut skivan ur fodralet och se vilket skick den är i?"

"Well, sir," sa hon, "den är varken repad eller sprucken och ser ospelad ut. Så vitt jag vet gillade mormor inte blues, och om det är vad det här är så hade hon aldrig spelat den och tog nog hem den av misstag."
Samlaren kan inte sova på natten och dagen efter träffas han och kvinnan på en öppen plats ute bland folk. Han köper skivan, som mycket riktigt är ospelad och i sitt originalfodral.

Vad jag ville komma till, med tanke på rubriken, är att King Solomon Hills länge borttappade låt My Buddy Blind Papa Lemon nu finns på Spotify. Tefteller fick tag på låten 2002 i Wisconsin, då hade ingen hört den på 70 år. Och knappt då heller. Själv hade jag den bara ett par klick bort.

Det har du också om du har Spotify ock klickar här.

Artikeln finns i tidningen 78 Quarterly #12.

Läs mer om liknande:

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon - också han på Paramount

Bob Dylan för nybörjare

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria


Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Etiketter: ,

torsdag, september 22, 2011

Treme har äntligen premiär på SVT 23/9 22:45



I slutet av augusti 2005 nådde orkanen Katrina staden New Orleans. Skyddsvallarna höll inte för trycket. Kostnaden för skadorna uppskattas till 100 miljarder dollar. 80% av staden hamnade under vatten och mer än 1500 personer omkom. Bushadministrationen fick snart kritik för sin bristande insats, eller snarare frånvaro av insats. Många hävdar att regeringens frånvaro berodde på att många av stadens invånare är färgade människor i USA:s arbetarklass.

Bland David Simons tidigare projekt kan nämnas Homicide: Life On The Street och The Wire. Treme är uppkallad efter en av New Orleans centrala stadsdelar med en befolkning som är huvudsakligen färgad och av kreolursprung.

Första avsnittet utspelas sex månader efter orkanen och folk försöker långsamt hitta tillbaka till den vardag som ligger i ruiner och den stad som är raserad. Hittar tillbaka gör också de turister som vill uppleva en stad som är både historisk och levande, en stad där jazzen föddes innan den blev finkultur och började framföras av äldre farbröder i koftor.

Det råder inte brist på bra karaktärer och skådespelare. Här finns den kämpande musikern Antoine Batiste spelad av Wendell Pierce, mer känd som Bunk i The Wire. Här finns återvändande barägaren Albert Lambreaux spelad av Clarke Peters, mer känd som Lester Freamon i The Wire. Här finns politikern Toni Bernette spelad av Melissa Leo, mer känd som Kay Howard i Homicide: Life On The Street. Här finns en kock spelad av Kim Dickens (Deadwood), en elitistisk och smådryg DJ som gör motstånd mot den turistbroschyranpassade versionen av staden spelad av Steve Zahn och lokalpatrioten John Goodman (vad har han inte varit med i?).

Eftersom New Orleans är en av USA:s musikstäder, kanske den största av dem alla - eller i alla fall den första, skymtar också folk som Allen Toussaint, Steve Earle, Irma Thomas och Elvis Costello förbi. Redan några minuter in i pilotavsnittet hörs musik av Professor Longhair. Det händer inte i 2 1/2 Män.

Men det största rollen spelar New Orleans själv. Både förtvivlan, livsglädjen, kampen, hoppet, traditionen, kulturen, maten och dofterna tränger ut genom tv-rutan. Man hoppas att framtiden ska bli lika givande som dess historia. Det luktar snabbt gumbo när förtexterna börjar rulla och jag känner att jag måste lyssna på Dr John. Nu.

Det är den sortens serie, den sortens serie man blir kär i. I alla fall om man har lite tålamod och ger karaktärerna och handlingen den tiden den behöver.

Jag vill flytta till Louisiana, lära mig spela trumpet, sitta på verandan och dricka någon grumlig sörja medans solen går ner över träsket. Jag vill byta namn till Leroy. Jag vill hänga på jazzklubb och dansa till solen går upp. Jag vill ha en tam alligator i badkaret. Jag vill äta mat med smaker som en stackars svensk inte ens kan föreställa sig.

Eller i alla fall veta var jag kan köpa soundtracket och drömma vått om DVD-boxarna.

I USA avslutades säsong två i början av sommaren, det finns hittills sammanlagt 21 avsnitt.

Musiken från Treme finns på Spotify.

Dr Johns Gris Gris finns på Spotify.

Professor Longhair finns också på Spotify.

Irma Thomas finns också på Spotify.

Läs mer om liknande:

The Wire var svår att förstå för folk i England

The Wire tackar för sig

The Sopranos tackar för sig

Manusförfattaren George Pelecanos i Expressen

Stafettpinne i drama (Homicide, The Sopranos, The Wire)

Missa heller inte Boardwalk Empire

Ken Burns serie om jazz rekommenderas varmt

Jazzen började sitt liv i New Orleans och kom så småningom till Sverige

Får det lov att vara lite sextiotals-soul?

Eller får det lov att vara lite sjuttiotals-soul?

Elvis Costello och Allen Toussaint gjorde skivan The River In Reverse

Mavis Staples sjunger också Allen Toussaint

Mavis Staples gjorde en av 2010-års bästa låtar

Bob Dylan spelade in Oh Mercy, en av hans bästa skivor, i New Orleans

Nick Lowe har väldigt lite med New Orleans att göra

Etiketter:

måndag, september 19, 2011

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Charlie Patton (1891-1934) var en av sin tids stora bluessångare och gitarrister som fick ett stort inflytande på det som kom att kallas deltablues. Många skulle säga att han uppfann stilen och hans skivor sålde väldigt bra för sin tid (några år innan folk började ladda ner skivor). I Stephen Colt och Gayle Wardlows bok King Of The Delta Blues, The Life And Music Of Charlie Patton - den stavningen han själv föredrog, även om det står Charley på vissa av hans skivor - kommer vi honom nära via ögonvittnen från intervjuer gjorda främst i slutet av sextiotalet, en musikteoretisk analys av hans sätt att spela, sjunga och skriva och en skildring av de sociokulturella omständigheter han levde under.

Patton bodde t ex stora delar av sitt liv på Dockerys bomullsplantage vid Sunflowerfloden mellan Ruleville och Cleveland i Mississippi. Huvudbyggnaden finns fortfarande kvar och bluesälskare åker dit på pilgrimsresor. Patton bodde där även när han kunde försörja sig på musiken och inte behövde plocka bomull för att överleva, men han flyttade också runt och bodde i andra samhällen.

Boken innehåller också en sån där akademisk sektion där författarna idiotförklarar andra som skrivit om Patton. Det är, av någon anledning, tradition att analysera sönder folk som har samma inriktning på sin forskning som man själv har.

Boken ger en intressant bild av en man som ömsom skildras som omtänksam och egoistisk, talangfull och talanglös, traditionsbärare och förnyare. Han är svår att få grepp om och hans relation till den några år yngre följeslagaren Son House (1902-1988) verkar minst sagt ha varit en blandning av respekt och förakt. House tycker att Patton clownade sig för mycket på scenen, i den utsträckning det fanns en scen att stå på när man upträdde. Även den kände Robert Johnson (1911-1938), den långt senare stilbildande Howlin Wolf (1910-1976) och den för bara två veckor sedan avlidne Honeyboy Edwards (1915-2011) korsade vägar med Patton på Dockerys.

Patton var känd för sin effektivitet i studion och spelade in fler låtar under sina inspelningstillfällen än sina samtida. Han var under lång tid kontrakterad till skivbolaget Paramount och på grund av hans stora kommersiella framgångar var de noga med att han inte skulle försvinna till deras konkurrenter. Paramount var på den tiden ökända för sitt dåliga ljud och när man lyssnar på Pattons inspelningar idag kan man inte låta bli att fundera på varför någon tvunget skulle steka bacon precis vid mikrofonen när det var dags att spela in. Sina sista inspelningar gjorde han för skivbolaget ARC i New York bara 88 dagar innan han gick bort. Då var hans framförande inte längre lika kraftfullt, men det avsevärt bättre ljudet gör att även den oinvigde orkar lyssna på en hel låt.

2001 släppte Bob Dylan skivan "Love & Theft" som innehåller låten High Water (For Charley Patton). I samma låt citerar han även Robert Johnson (I believe I´ll dust my broom). Patton själv gjorde 1929 låten High Water Everywhere Part 1 som handlade om när Mississippifloden svämmade över 1927. Det är kanske hans mest kända och anses också vara hans bästa. När man läser boken hittar man förresten ett flertal titlar som känns igen från Dylan och det är inte en slump. Få samtida har sina boots så djupt nerstoppade i Mississippideltats lera.
Well, backwater done rose all around Sumner now,
drove me down the line
Backwater done rose at Sumner,
drove poor Charlie down the line
Lord, I'll tell the world the water,
done crept through this town
Lord, the whole round country,
Lord, river has overflowed
Lord, the whole round country,
man, is overflowed

- Charlie Patton
Läs mer om liknande:

Bob Dylan för nybörjare

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria


Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Etiketter: ,

fredag, september 16, 2011

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live


Rockabilly är för många en livsstil med frisyrer och kläder. Vad som musikaliskt skiljer rockabilly från rock´n´roll är att influensen från country är tydligare och rytmen oftast inte lika starkt markerad, men gränsen är flytande. Jämför Elvis Presleys musik på Sun Records där That´s All Right (1954) räknas som rockabilly och Hound Dog (1956) på RCA Records räknas som rock´n´roll. Ordet rockabilly? Rock´n´roll korsat med hillbilly, som country kallades på fyrtio-femtiotalet. Termen började som ett skällsord.

Rockabillyn slog igenom under tidigt femtiotalet och sedan återkomsten på åttiotalet har den blivit något av en k-märkt subkultur. Vi har inte fått technorockabilly eller hiphopabilly. Den har också en förmåga att dra till sig folk som tycker om att prata i termer som "riktig musik". Kvällens publik kan delas in i två grupper åldersmässigt. Mellan dem finns en lucka på kanske 20-25 år, men oavsett året på körkortet - om man är tillräckligt gammal för ett sådant - är alla på plats för att ha kul och det märks på energinivån. Det är främst de yngre som anammat musikstilens frisyrer och kläder. Vet de vem Sam Phillips var? Spelar det någon roll? Nej. Dansa och njuta kan man göra ändå. En del avfärdar musiken som nostalgi, och för många av de äldre i publiken är kanske nostalgin i sig fullt tillräcklig för en lyckad kväll, men band som spelar som en det-var-bättre-förr-övning är sällan särskilt lyckade. Rockabilly och rock´n´roll kräver förvisso glimten i ögat, men det måste samtidigt vara på blodigt allvar. Balansgången är inte lätt, men nödvändig. Om man brinner för något vill man inte skämta bort det.

Blekingebandet Cherry Tess And Her Rhythm Sparks släppte sin debutskiva 2009 och har rätt inställning. Musiken framförs med kunskap om och kärlek till traditionen. Samtidigt är de beredda att svettas här och nu för publikens kärlek. Cherry Tess (Therése Möller) blandar charm och humor med en röst som inte oroar sig för morgondagens uppstigning. Hon är Wanda Jackson och Peggy Lee i samma kropp. Att nästan alla låtarna klockar in under två och en halv minut gör att tempot blir högt. Ideallängden för ett gitarrsolo är cirka sju sekunder. Det gäller att veta vad man gör. Den obligatoriskt pumpande ståbasen är på plats och så även ett väldigt litet trumset. Pukrullningar var ingen stor grej i Memphis på femtiotalet. Boogie woogie-piano ingår och har väl aldrig gjort en dansant kväll sämre? Transportsträckor förekommer inte och det är intensivt, men samtidigt avslappnat. Redan i första låten Next One In Line märker stora delar av publiken att de inte kan stå still. Inför balladen It´s A Sin (inte en Pet Shop Boys-cover, även om det kunde varit intressant) uppmuntras vi att kramas. Annars är det fullt drag i låtar som Masturbation Blues och Rock-A-Chicka.

Bandmedlemmarna var inte påtänkta när musiken de uppenbarligen älskar var i ropet första gången. Kanske inte deras föräldrar heller. Men så här mycket har förmodligen inte femtiotalet rockat/rockenrollat/rockabillyat i Växjö sedan femtiotalet. Det är svårt att tänka sig att kvällens glädjefest en gång i tiden ansågs vara djävulens musik. Man kan i alla fall konstatera att det - om språket ursäktas - svänger som fan. Amen.

Mer om liknande:

Country för nybörjare

Konsten att älska Elvis Aaron Presley

Auktion på de där diamantpyjasamasarna Elvis hade på sjuttiotalet

Elvis gjorde en och annan liveskiva


Tack till GVG för Elvis!

Elvis fortsätter tjäna pengar

AC/DC spelar riktigt fet rock´n´roll både på skiva och live

Led Zeppelin döpte en låt till rock´n´roll (som inte nämns här)


Muddy Waters sjöng the blues had a baby amd they named it rock´n´roll


Så här blir du blues

Pet Shop Boys har gjort en balett

En av Gillian Welchs vackraste låtar handlar om Elvis


En av Emmylou Harris vackraste låtar handlar också om Elvis

Elvis gjorde en version av Bob Dylans Tomorrow Is A Long Time

En liten Nisse Hellberg-guide inför nya skivan Flod Av Eld

Under stora delar av sextiotalet pågick annat

Och vem fün är Elvis Costello?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

tisdag, september 13, 2011

Dennis Wilson gjorde en borttappad klassiker

517e98loPwL  SS500  Dennis Wilson Pacific Ocean Blue Legacy Edition
Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels sin vänskap med Charlie Manson.

Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Värt att påpeka är att de åren bara var borttappade från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av Mansons låtideér.

Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av stölden och Wilson hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.

Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. Det andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Dvs hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.

Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. Dennis låtar fick inte längre samma plats på skivorna. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.

1977 kom Dennis kanske oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de inte fegat ur. Trots detta medverkar några av medlemmarna på albumet. Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gör på sin senaste skiva Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.

Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv.

Dennis började nu jobba på en uppföljare, tänkt att heta Bambu. Hans ökande drickande och användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har nog ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i jämförelse med vad som faktiskt gavs ut.

1983 drunknade Dennis Wilson, 39 år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.

2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.

Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkörarrangemnget i t ex River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.

Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Dennis Wilson 68-79Spotify. De två låtarna där Dennis anges som artist kommer från Pacific Ocean Blue.

Läs mer om liknande:

The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar


Dennis Wilson på YouTube

The Beach Boys för nybörjare

Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE (som nu är på väg, nästan på riktigt)
Pet Sounds-boxen imponerar
Pet Sounds fyllde 40 år 2006
Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg
Bra Vibrationer fyllde 40 2006
Bruce Springsteen för nybörjare
Bob Dylan för nybörjare
Några av Neil Youngs bästa låtar
Skäggrock för nybörjare
Sextiotalspop för nybörjare

Fleet Foxes nya skäggrockskiva, med grava Wilsoninfluenser, släpptes tidigare i år
Den mytologiserade missbrukaren

Pacific Ocean Blue var en av årets skivor 2008, om inte förr


Och:

Jan Gradvall skrev väldigt bra om Dennis Wilson och Pacific Ocean Blue när den gavs ut igen 2008

Etiketter:

torsdag, september 08, 2011

Ane Brun tar rejält kliv med It All Starts With One

Ane Brun.

Hur mycket tänker du på trummorna när du lyssnar på musik? Instrumentet har ofta en undanskymd tillvaro i popmusik. Inte minst i kategorin lågmäld trubadurpop, där det inte varit brist på utövare de senaste åren och har varit lätt att försvinna i mängden. Både för trummor och artist. Möjligtvis har Ane Brun drabbats av det. Inte för att hon varit dålig tidigare, gör man duett med kanadensaren Ron Sexsmith är man en favorit i min värld. Men hon har heller inte gått hela vägen förrän nu. Hennes sjätte skiva tar ett rejält kliv framåt och har arrangemang som gör rösten rättvisa. Det är inte mycket försynt grubblande bland fallna löv här. Do You Remember har tunga rytminstrument som utgör uppskattningsvis 83 procent av ljudbilden. Duon First Aid Kits spöklika körsång passar stämningen perfekt. Spela den högt och sveps med av infernot.

Till Worship, en duett med José Gonzáles, har Joakim Mildner gjort ett av årets snyggaste stråkarrangemang. Bruns sång är fri och uttrycksfull på samma sätt som Kate Bush och Regina Spektor, utan att hon nödvändigtvis påminner om dem i ton. Hon har den sortens röst där man egentligen inte behöver lyssna på vad hon sjunger, man kan med lika stor utdelning njuta av frasering och tonglidningar. Balladen The Light From One gör mycket av lite. Men bäst är låtarna med högre puls. Skivan är en så stark upplevelse att man inte ens nödvändigtvis tänker på att ett självklart instrument som bas nästan helt saknas. Producenten Tobias Fröberg och Ane förtjänar en applåd. De har tagit ett steg ut från den stora massan. Musik måste inte byggas av glädje, men kreativ glädje är viktigt. Och det finns här.

Videon till Do You Remember:

Miniatyr

Mer om liknande:

Ron Sexsmiths skiva Whereabouts borde vara en klassiker


Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna


En promenad med Ron Sexsmith


Kate Bush släpper Director´s Cut

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie AbrahamsonThe Sound Of Your Beating Heart också

Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag


Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare


Krautrock för nybörjare


Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

tisdag, september 06, 2011

Ok Star Orchestra bjuder på gränslös musik

1986 åkte Paul Simon till Sydafrika och spelade in skivan Graceland med lokala musiker. Plötsligt fanns musik med afrikanska inslag i en radio nära dig. Det här var innan YouTube och Spotify fick hela världen att mötas ett klick bort. Kritikerhyllade instrumentalgruppen OK Star Orchestra från Stockholm spelar 25 år senare fullt naturligt musik med inslag, stora eller små, från: Fela Kutis Nigeria, Ahmadu Jarrs Västafrika, Beale Streets Memphis, Birdlands Manhattan, Dick Dales Kalifornien och Ry Cooders olika musikutflykter. Man skulle kunna fortsätta rabbla influenser, städer och länder. Är det jazz, blues, folk eller soul? Är det öken, prärie, savann eller storstad? Ja, det är det. Ordet eklektiskt brukar användas om musik som är betydligt mindre eklektisk än så här. Rötterna är tydliga, men blandningen helt egen.

Det är musik som under konsertens gång bjuder med den samlade skaran på en resa som gör nerslag där musikerna känner för det, helt utan gränser. De enskilda låtarna är på sätt och vis överflödiga och flyter snart samman till en enda stor ljudande massa som drivs med en ostoppbar monoton voodoo-rytm, en slags oemotståndlig grundpuls.

Tommy Galento Nilsson, som även bjuder på information i stil med "nu byter vi tonart", och Christer Lyssarides gitarrer dansar förförisk med varandra. Trummisen Perry Vallgren betar av ett gäng relativt ovanliga taktvarianter. Hassan Bah, som tidigare bland annat varit med i Kebnekajse, spelar kongoma, en sorts bas. Lina Langendorf spelar oftast saxofon och ibland är hon, likt John Coltrane, på väg rakt ut i rymden. Som om den geografiska spridningen inte redan var tillräcklig. Det gör den sortens intryck som innebär att man gärna vill nämna alla medverkande musiker.

Man dras in i stämningen och åker med i den väldigt välkomnande atmosfären. De börjar lite stillsamt, höjer sedan tempot och snart är vi någon annanstans. Det är väldigt svårt att sitta still, varför man nu skulle vilja göra det. Låtar från bandets två skivor Cobra Sessions och Sound Classique blandas. Oavsett vilket av alla håll de tittar på, ofta tittar de på flera håll samtidigt, och oavsett var de väljer att sätta ner fötterna, ofta sätter de ner fötterna på flera platser samtidigt, är det passionerat, svängigt, följsamt och går gärna den där lilla extra sträckan som leder till en doft av eufori.

Läs mer om liknande:

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

Paul Simons senaste skiva So Beautiful Or So What är finfin pop


Jazzklubben Birdland är uppkallad efter saxofonisten Charlie Parker

Lite mer jazzhistoria kanske?

Det görs bra jazz i Sverige också


James Brown lyssnade på Fela Kuti när han uppfann funken


Elvis Presley tyckte om att hänga på Beale Street när han var ung

Dick Dale må vara Kaliforniens surfrockkung, men de flesta tänker nog på The Beach Boys


Hassan Bah har spelat med Kebnekajse - de kan man läsa mer om i boken 99 Proggplattor


Korrö Folkmusikfestival 2011

Korrö Folkmusikfestival 2007

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra


Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

fredag, september 02, 2011

Nico sjöng låtar som aldrig spelas på radio

Knappt fyllda tjugo blev James Young medlem i den tyska sångerskan Nicos kompgrupp. Vill man vara lite rolig kan man kalla henne "sångerska". Om dessa år under åttiotalet handlar hans sorgliga och fascinerande bok Nico: Songs They Never Play On The Radio. Det handlar inte om myten Nico, utan om människan. Och det är inte munter läsning.

Sångerskan är mest känd för, eller kanske minst okänd för, sin koppling till konstnären Andy Warhol och sin medverkan på skivan Velvet Underground & Nico (den med bananen på omslaget, släppt 1967) där hon var mer isbit än sångerska tillsammans med New Yorks kanske mest kända musikaliska nihilister. Velvet Underground var så coola att de duschade med solglasögonen på. Eller de hade i alla fall gjort det om de inte varit för coola för att duscha. I boken är hon rejält trött på att prata om den perioden i varje intervju hon gör.

Hon återkommer ibland till att hon kunde blivit någon, något mer och större, om hon inte varit så lat. I egenskap av fotomodell var hon tydligen aktuell för en större roll i Federico Fellinis film La Dolce Vita (1960) än den statistroll hon till slut fick. Men hon orkade inte gå upp i tid för det avtalade mötet.

1967 släppte hon sin debutskiva Chelsea Girl, där hon bland annat tolkar Bob Dylan. Skivan är med hennes kommande mått mätt förhållandevis lättlyssnad. På For The Marble Index (1969) skrev hon all musik och text själv. Det är inte musik man lyssnar på när man vill sova. Möjligtvis om man är tysk existentialist eller heter Kafka i efternamn. Eller både och.

Under den tid boken utspelar sig går Nicos vardag i första hand ut på att fixa nästa dos heroin. Hennes livsstil kan förklaras, men inte skyllas på, att hon född som Crista Päffgen 1938 växte upp i skuggan av Nazityskland. Som femtonåring blev hon våldtagen av en amerikansk soldat när hon var vikarie på en flygbas och det var, enligt boken, hennes vittnesmål som gav honom dödsstraff. Fixeringen vid döden var inte en slump.

Man kan anklaga Nico för att höra hemma i kategorin artister-det-är-intressantare-att-läsa-om-än-lyssna-på. Men det är i alla fall bättre än kategorin artister-det-är-intressantare-att-se-bilder-av-än-lyssna-på.

Oavsett vilket är det minst sagt musikindustrins skuggsida vi befinner oss på och så långt ifrån drogromantik och topplistor man kan komma. Bokens titel är inte en slump. Men så får också hennes musik Lars Norén att framstå som ett avsnitt av Doobidoo.

Ett av bokens mer vardagliga och lättsamma inslag är när Nico träffar ett stort fan i Rumänien som är utklädd till älg och de två pratar.

James Youngs bok är, med tanke på det nattsvarta innehållet och sin tragik, förvånansvärt lättläst och man skrattar faktiskt ibland. Kanske är det som Smokey Robinson sjöng - I gotta dance to keep from crying.

Läs mer om liknande:

Den mytologiserade missbrukaren

Mer om Velvet Underground finns att läsa i boken Please Kill Me

En bra intervju med Lou Reed

En bra intervju med Smokey Robinson

Bob Dylan för nybörjare

Läs något lyckligare biografier av och om Bob Dylan, Patti Smith, Neil Young och Kate Bush


Tysklandspecial:

Anna Funders bok Stasiland ger mig kalla kårar

Krautrock för nybörjare

Kraftwerk släpps remastrade

En intervju med Ralph Hütter från Kraftwerk

Can gjorde krautrockmästerverket Tago Mago

David Bowie för nybörjare


Skottska före detta blandmissbrukarna Primal Scream har också gjort krautrock

Franz Ferdinand krautar också lite kraut och är ocskå från Skottland

Radiohead från Oxford har också doftat kraut


Böcker om historia, som ju Tyskland brukar förekomma i (don´t mention the war)

Etiketter: ,