Nytt om Patti Smith, Bon Iver och Will Ferrell

Tre trevliga saker det nyligen har rapporterats om!

Patti Smith ska skriva en uppföljare till förra årets självbiografi Just Kids. Den handlade om hur rockikonen tog sig från New Jersey till New York, inte så långt geografiskt men kulturellt, hur hon träffade fotografen Robert Mapplethorpe och långsamt närmar sig sitt eget genombrott. SvD tycks utgå från att det är mer memoarer hon planerar. Om så är fallet kan man utgå från att det kommer handla om nu nerlagda legendariska punkklubben CBGBs, äktenskapet med Fred "Sonic" Smith och barnuppfostran. DN skriver att boken är en deckare. Enligt amerikanska rockmagasinet Rolling Stone, som jag i första hand väljer att lita på, rör det sig om båda delarna och dessutom en diktsamling. Smith har redan tidigare skrivit en rad diktsamlingar vid sidan om sina mer kända insatser med skivor som Horses, Easter och Dream Of Life. Någon skiva med nyskrivna låtar har däremot inte varit aktuell sedan Trampin´ kom 2004.

Bon Iver, alias Justin Vernon, ska släppa ny skiva. 2008 (2007 i USA) släpptes For Emma, Forever Ago som enligt mig är en av de senaste fem årens vackraste musikupplevelser. 2009 följde EP:n Blood Bank. Sedan dess har han gästat på bl a Volcano Choirs Unmap och Gayngs Relayted. Nya skivan under eget namn (eller i alla fall under egen pseudonym) släpps i juni och innehåller tio låtar. Varje låt sägs symbolisera en plats. Skivan har ännu inget namn, men bland låttitlarna finns Perth, Minnesota Wisconsin och Beth/Rest. Mer finns att läsa hos Rolling Stone, där Vernon berättar att han glömde hur man skriver låtar.

Will Ferrell ska ersätta Steve Carell i den amerikanska versionen av komediserien The Office, som hade premiär 2005. Å ena sidan var det ett tag sedan serien nådde sin topp, men å andra sidan har jag inga problem att skratta åt Ferrell, så jag kanske ska börja titta igen. Vissa av oss skrattade till och med åt Step Brothers. Så illa är det. Det sista avsnittet med Carell som chefen Michael Scott sänds i april i USA. Samtidigt hotar TV4 med en svensk version. Henrik Dorsin ska spela huvudrollen. Originalversionen av The Office hade premiär i England 2001 och fick snabbt kultstatus. Serien innebar även ett långsamt och allt större genombrott för bl a skaparna Ricky Gervais och Stephen Merchant, som sedan även gjort Extras och An Idiot Abroad - nu på SVT under namnet En Idiot På Resa. Det har även börjat pratas om författarduons kommande serie Life´s Too Short där Johnny Depp gör en av rollerna. Mer om det längre fram.

Mer om liknande:

Mer om Patti Smiths självbiografi Just Kids

Dokumentären Dream Of Life handlar om Patti Smith

Punk för nybörjare

Patti besöker en bland-CD

Mer om Bon Ivers For Emma, Forever Ago

Mer om Bon Ivers Blood Bank

Bon Iver spelar låten Skinny Love hos David Letterman

Skäggrock för nybörjare

Mer om Extras

Mer om amerikanska The Office

Ett citat från The Office

The Trip är också engelsk humor som både kittlar och svider

Will Ferrell garanterar skratt (även om Talladega Nights kanske inte heller var ett mästerverk)

Ferrell tar farväl av USAs 43:e president George W Bush

I rymden kan ingen höra Radiohead dansa

De fans och kritiker som tycker att det engelska laptopjazzrockbandet Radiohead har slutat skriva låtar, förmodligen redan någonstans kring Kid A 2000, och bara ägnat sig åt rytmer och atmosfär ger nog upp nu. Bandets åtta skiva The King Of Limbs låter som en utomjordisk kusin till In Rainbows och Thom Yorkes röst är ännu mer av ett instrument i mängden.

The King Of Limbs säpptes som nerladdning via bandets hemsida den 18 februari, men den här gången fick man inte välja priset själv, och nu på måndag den 28 februari släpps den även i fysisk form. Skivan är ljudet av ett band som nått en position där de kan göra vad de vill och som också faktiskt gör precis vad de vill. Det är värt en applåd, oavsett om man gillar musiken eller inte. Om man dessutom gillar de här åtta låtarna, fördelade på ca 37 minuter, är det förstås ännu bättre.

Samtidigt kan jag förstå folk som tycker det är konstig musik. Men vill man ha sina låtar vers/ref/vers/ref/stick/solo/ref finns det många andra band man kan lyssna. Vill man däremot höra Radiohead finns det inte så många andra. Nu finns det förvisso gitarrer här, men de spelar inte nödvändigtvis solon eller ens komp i traditionell bemärkelse. De låter inte ens nödvändigtvis som gitarrer i traditionell bemärkelse. På skivan andra spår Morning Mr Magpie är de lika minimalistiska som den uppklippta trumrytmen. De används genomgående på ett speciellt sätt, men på Little By Little låter de som gitarrer brukar göra.

Bandet har trots allt tre gitarrister (om nu inte Yorke har övergått till att spela laptop på heltid) och Jonny Greenwood är en av sin generations mest nyskapande. Jag kan också undra om trummisen Phil Selway saknar sina rocktrummor och klashiga cymbaler nu när han byggts om till trummaskin. Vill gitarristen Ed O´Brien inte trycka på distpedalen oftare? Väntar han på en refräng som aldrig kommer? Är det egentligen bara stabila basisten Colin Greenwood som inte tvingats bygga om sitt instrument?

Efter OK Computer 1997 insåg bandet att de gjort sitt mästerverk, skivan som alltid skulle anses som deras bästa ögonblick. För övrigt en skiva som mindre än ett halvår efter sin release redan omnämndes som bästa skivan någonsin. De hade antingen kunnat ägna resten av sina kreativa liv åt att försöka göra en uppföljare - eller kunde de göra något helt annat.

Deras fem senaste skivor har varit ljudet av ett band som gör något helt annat. Och redan OK Computer var i sin tur något helt annat i jämförelse med The Bends (1995) som var något helt annat än Pablo Honey (1993).

Första smakprovet från The King Of Limbs blev låten Lotus Flower som lades upp på YouTube den 16 februari. Videon föreställer Thom som halvt utklädd till statist i Stanley Kubricks filmatisering av A Clockwork Orange med Twin Peaks dansa-baklänges-i-konstiga-drömmar-stjärna Michael Anderson som koreograf. Efter en och en halv månad har klippet spelats nästan åtta miljoner gånger.

Skivans vackraste ögonblick är pianoballaden Codex som förmodligen är de minuterna som påminner mest om gamla Radiohead och rent av kan beskrivas som det där som folk vill kalla riktig musik.

Radiohead fortsätter, precis som The Beatles gjorde, utforska ljud som tidigare bara funnits i utkanterna av musikvärlden. Det var inte bättre förr, men det fanns möjligtvis tydligare melodier.

Se videon:

Beställ The King Of Limbs direkt från bandets hemsida

Läs mer om liknande:

Radiohead för nybörjare

Om In Rainbows

Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik?

Thom Yorke finns med på en lista över 1000 låtar alla måste höra

Tre av 2007-års bästa album

Karin Drejer gör elektronisk musik med Fever Ray

David Bowie för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Missa inte Ken Burns serie om jazz

Scott Walker är en anna konstig typ som gör musik

Bästa gitarr-riffen? (VÄLDIGT konstig lista, men ändå)

Krautrock för nybörjare

I lördags sändes den tyska regissören Wim Wenders film Den Amerikanske Vännen/Der Amerikanische Freund, baserad på en bok av favoritförfattaren Patricia Highsmith. Min Pavlovklocka började ganska snabbt ringa för krautrock. Krautrock är en ganska klumpig engelsk term för tysk rock. Tyskarna äter kol, alltså kallas de kraut. Av samma anledning kallas fransmän (och kvinnor, hallå liksom!) för frogs. Det som kallas krautrock växte fram i skarven mellan sextio- och sjuttiotal och nådde inga större kommersiella framgångar när det begav sig. Musiken var ofta för experimentell för medel-Müller. Men inflytandet har i efterhand blivit stort, delvis kanske på grund av David Bowies omfamning under mitten av sjuttiotalet. Bowie var helig i engelsk musikpress under denna period och allt han sa höggs i sten. Men var ska man börja? Vilken krautrock är krautigast? Läs mina förslag och lyssna på Spotifylänkarna!

Kraftwerk - The Man Machine (1978)

Kraftwerk är det överlägset mest kända bandet i denna genre/"genre". De brukar kallas den elektroniska musikens The Beatles och är ett av pophistoriens mest inflytelserika band. Det är inte lätt att välja en skiva att representera dem med, men The Man Machine innehåller bandets två mest kända låtar The Robots och The Model. Musiken de gjorde var så långt före sin tid att den uppfann det typiska åttiotalssoundet redan 1974 med skivan Autobahn. Den enda kvarvarande originalmedlemmen Ralf Hütter turnerar fortfarande, men de senaste trettio åren har det bara kommit tre nya skivor. Hemstaden Düsseldorf delas förresten med Wenders.

Can - Tago Mago (1971)

Tanken med den här dubbel-LP:n var att den ena skulle innehålla relativt rak musik och den andra något mer experimentell musik. Men Can vore inte Can om man kunde höra någon större skillnad. Många av låtarna var jam som spelades in i hemlighet av basisten/teknikern Holger Csukay för att sedan användas på den färdiga skivan. Musiken låter ungefär som James Brown på halva hastigheten. Det kan bero på skillnaden i verkan mellan marijuana och PCP, men vad vet jag? Här finns också tydliga influenser av psykedelisk rock. När favoritlåten Halleluhwah tar slut efter arton och en halv minut brukar jag ställa mig upp och applådera.

Cluster - Zuckerzeit (1974)

Berlinduon Hans-Joachim Rodelius och Dieter Moebius gjorde på sin tredje skiva lågmäld, varm, melodisk och avslappnad elektronisk musik. Skivan har också en regelbunden rytm som förmodligen var inspirerad av den samtida duon Neu! med bl a Michael Rother. Han hade i sin tur tidigare varit medlem i Kraftwerk och bildade tillsammans med Rodelius och Moebius 1973 även Harmonia. Zuckerzeit är kanske den minst experimentella och mest lättlyssnade skivan i den här lilla guiden. Musiken kan rent av beskrivas som trevlig. Cluster splittrades i december förra året efter att 2009 ha släppt sin första skiva på arton år.

Amon Düül II - Phallus Dei (1969)

Om man ska introducera folk till en ny artist eller musikstil är det alltid kul att slänga in något som kommer få många att sätta den valfria drycken i halsen. Och nu är vi nog så kraut vi kan bli. Den här skivan brukar tillsammans med Cans första album från samma år sägas ha grundat den sorts musik som ingen krautrockartist tycker om att kalla krautrock. Sättet som bandet använder sina rytminstrument brukar kallas abstrakt percussion. Och sättet de sjunger/mässar på letar fortfarande efter en definition. Phallus Dei är förstås latin och betyder ungefär guds penis. Amon är den egyptiska solguden och Düül en fiktiv turkisk figur, men den förklaringen är inte lika kul. Efter gemensam lyssning - hela skivan! - på sångerskan Renate Knaup och hennes åtta pojkar blir det utdelning av diplom.

Läs mer om tyskar och andra människor:

Kraftwerk släpps remastrade

Ralf Hütter intervjuas i The Guardian

Läs mer om Cans tyska funk

Fler ovanligt korkade namn på musikstilar

Svensk jazz för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Depeche Mode för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Radiohead för nybörjare

Iggy Pop flyttade till Berlin med Bowie, men först uppfann han punken

The Beatles släpptes remastrade 090909

Läs lite (men inte mycket) mer om Patricia Highsmith

Vad handlar The Band-låten om?

1968 debuterade The Band med skivan Music From Big Pink och uppfann samtidigt skäggrocken. Året efter släppte de nu klassiska skivan som hette just The Band. Den innehåller bl a låten The Night They Drove Old Dixie Down där en fattig sydstatsbonde ser tillbaka på det amerikanska inbördeskriget (1861-65) och hur det har påverkat honom.

Bonden heter Virgil Caine och han brukade jobba på the Danville Train tills Stoneman´s kavalerie rev upp spåren igen. George Stoneman (1822-1894) var general på nordstatssidan och befann sig i slutet av kriget, verkar det, allt som oftast i de trakterna där Virgil Caine levde. Att Stonemans män rev upp tågspår, vilket påstås i texten, vågar jag däremot inte svära på. Vi befinner oss i alla fall i vintern efter det amerikanska inbördeskrigets slut.

In the winter of ´65, we were hungry, just barely alive
By may the tenth, Richmond had fell, it´s a time I remember oh so well

Richmond är huvudstad i Virginia och slaget som avgjorde kriget till nordstaternas fördel ägde rum där. Kriget vände i juli 1863 och efter det kända slaget vid Gettysburg lyckades södern inte skapa någon ny offensiv. Nordstatsgeneralen William T Sherman, som förvisso inte nämns i texten, påbörjade sin marsch till Atlanta, från Atlanta till havet och från Savannah mot norr. Det var den marsch som slutligen bröt ned den redan knästående motståndsviljan i södern.

Nordsstaternas general Ulysses S Grant tvingade i april 1865 sydstaternas general Robert E Lee att utrymma Richmond och detta avslutade kriget efter fyra års strider och mer än 600 000 döda. Med dessa fakta behöver man inte betvivla sanningshalten i orden hungry, just barely alive ovan. Däremot är inte 10 maj rätt datum. Richmond föll den andra april och Lee erkände sig besegrad den 9 april. Vi ska återkomma till detta. Låtens andra vers börjar med att Virgil Caine återvänder från kriget.

Back with my wife in Tennessee, when one day she called to me
“Virgil, quick, come see, there goes Robert E. Lee!”
Now I don´t mind choppin´wood, and I don´t care if the money´s no good
Ya take what ya need and ya leave the rest
But they should never have taken the very best

Robert E Lee överlevde sitt nederlag och dog 1870, 63 år gammal. Virgil Caine berättar att han inte oroar sig för att hugga ved och han bryr sig heller inte om att betalningen är dålig. Man tar det man behöver, förklarar han, but they should never have taken the very best. Vad detta betyder får vi veta i sista versen. Caine berättar här om de traditioner som finns i släkten med raderna like my father before me, I will work the land. Sedan avslöjas att:

Like my brother above me, who took a rebel stand,
He was just eighteen, proud and brave,
But a Yankee laid him in his grave.

Caines bror dog i kriget, 18 år gammal. They should never have taken the very best. 250 000 människor dog på Syd-sidan, ca 100 000 färre än för Nord-sidan. De flesta var unga män. Som i alla krig påverkar det samhället när en, eller fler, generationer decimeras. Ännu fler lär ha skadats. Virgil Caine var inte den enda som förlorade en familjemedlem. Den sista raden i texten är något svårtolkad. I swear by the mud below my feet, you can´t raise a Caine back up when he´s in defeat. Kanske ska detta tolkas som att de och det som förlorades aldrig kommer tillbaka, men värderingarna finns kvar. Kriget var, bland mycket annat, en kamp mellan det industrialiserade Nord och det agrara Syd och Virgil Caine har valt sida när han svär by the mud below my feet – snarare än the factory floor. I en dokumentär om skivan uttalar sig bandets låtskrivare och gitarrist Robbie Robertson om ett möte med trummisen Levon Helms pappa. Samtliga bandmedlemmar var från Kanada utom just Helm som har sina rötter Arkansas. Helms pappa hade pratat med Robertson, som mindes:

I remember one specific moment, actually, where I was at Levon´s house. And I was there with him and his mom and his dad and at one point in the conversation his dad said, just kiddingly, but there was some sincerity in it at the same time, and he said to me: “Well you know Robbie, one of these days the South is gonna raise again”.

Det var några detaljer i texten jag inte förstod mig på förrän jag på The Bands officiella hemsida hittade en artikel om låten. Artikeln skrevs av journalisten Peter Viney 2000. När det gäller låtens refräng, som jag länge funderat över, fick jag hjälp att räta ut ett frågetecken. Jag undrade vad Dixie var för något. Det visade sig att det var ett smeknamn för den amerikanska södern. Viney skriver att Dixie is a popular name for those southern states that formed the Confederate States of America.

The night they drove old Dixie down and the bells were ringing
The night they drive old Dixie down and the people were singin´
They went la, la, la, la, la, la, la, la, la , la, la, la , la, la

Artikeln innehåller också intressanta diskussioner – diskussionen består av utdrag från forumet på The Bands hemsida - om vissa textrader som jag redan diskuterat. Bland annat den om the mud below my feet. Sjunger Levon Helm inte the blood below my feet? Detta diskuteras livligt, vissa argument är mindre genomtänkta än andra (vissa hävdar helt enkelt att det måste vara blood, för det har de alltid tyckt). På hemsidan (vilken jag utgår ifrån) står det the mud below my feet i texten (gruppens samtliga låtar finns utskrivna med text och ackord). Argumenten för detta menar att det är jorden som Virgil Caine plöjer han svär vid, andra menar att det är blodet från sin döde bror han svär vid. Diskussionen slutar med ett inlägg av A Fan Of The GB som skriver: Mud is the answer. I asked Levon yesterday. Ett bra argument med en säker källa.

Men raden there goes Robert E Lee kan inte kan vara sann. Efter kapitulationen satte Lee aldrig sin fot i Tennesse igen, han bodde i Virginia. I artikeln diskuteras om det istället är flodbåten Robert E Lee som Virgil Caines fru ser (detta styrks, om än marginellt, av Joan Baez coverversion där hon sjunger there goes the Robert E Lee). En annan textrad jag funderat på är you can never raise a Caine up when he´s in defeat. Jag hade viss misstanke om att det kunde vara en bibelreferens - Adam och Evas söner heter Cain och Abel. Men vad har Bibeln med saken att göra? Viney har en intressant teori.

Inbördeskriget beskrevs som The War Beetween Brothers. Cain (om vi inte hänger upp oss på stavningen) och Abel är goda representanter för detta släktförhållande (förvisso var det i Bibeln Cain som dödade Abel, i texten vinner ”Abel”). Ett flertal andra teorier på samma rad tillför däremot inget användbart. Nämnas bör också att uttrycket raising cain betyder att bråka eller föra oväsen.

Om vi ändå ska peta med detaljer finns det en rad till: by May the 10th Richmond had fell. Jag påpekade ovan att Richmond föll i april. Något speciellt borde ha hänt den 10 maj. Även detta diskuteras i artikeln. Vissa argument är mer historiskt belagda än andra. Pat Brennan påpekar:

On May 10, 1865, former Confederation President Jefferson Davis was captured near Irwinville, Georgia. On that same day President Andrew Jackson announced that armed resistance in the South had come to an end.

Brennan har också kommenterat om Stoneman och tågspåren.

Stoneman had been a Federal cavalry bigshot earlier in the Civil War but had been banished to the backwaters towards the end. His late war raid that Virgil Caine sings about was a rather small potatoes affair in the midst of the momentous events of the last months of war.

Det besvarar den sista frågan. President Abraham Lincoln (1809-1865) mördades den 14 april samma år av sydstatsfanatikern John Wilkes Booth (1838-1865). Men det är en helt annan låt.

The Night They Drove Old Dixie Down finns i en liveversion från 1978 på YouTube (klippet är hämtat från filmen The Last Waltz som dokumenterar bandets avskedskonsert och regisserades av Martin Scorsese.)

Besök The Bands hemsida.

Läs mer om:

The Band var med på det första rocktåget

The Band har tydliga rötter i amerikansk folkmusik

PJ Harvey sjunger också om krig på vers
Country för nybörjare
Skäggrock för nybörjare
Favoriter från Kanada

The White Stipes turnérar i Kanada
Jazz lär oss också om historia
Blueshistoria av Martin Scorsese
2007 gjorde Levin Helm en av årets skivor

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Den här veckan har Tommy K Johansson Fager varit Prao-elev här på på Fula Fula Ord-redaktionen. Idag är det hans sista dag och han frågade om han kunde få skriva något. Eftersom vi inte kan tacka nej till hans alltid lika glada lilla ansikte lät vi honom skriva om ett av hans favoritband - hårdrockslegendarerna Motörhead med Lemmy i spetsen. Grabben kan skriva. Dessutom har han valt en väldig bra skiva att skriva om. Läs och njut!

Lemmy Kilmister är en levande hårdrockslegend som både inspirerat och fascinerat musiker och fans. Med en cocktaildiet på Jack Daniels med Coca Cola, cigaretter och amfetamin har han sedan 1975 styrt den ostoppbara maskin vi känner som Motörhead.

I slutet av mars 1981 gjorde Motörhead tre konserter i Leeds och Newcastle. De spelades in och gavs ut under namnet No Sleep 'til Hammersmith. Det blev Motörheads första liveskiva, och även deras första platta som toppade den engelska albumlistan.

Då turnén aldrig nådde fram till Hammersmith Odeon (numera Apollo) kan vi anta att Lemmy inte sov förrän 1984, då de äntligen gjorde debut i den välkända Londonbaserade konsertlokalen. Samma år lanserade Motörhead hårdrockshistoriens bästa låttitel; Killed by Death.

Döden är som bekant ett genomgående tema inom heavy metal. Lemmy fortsätter dock att ducka för liemannen, och på julaftonen 2011 kommer han att fylla 66 år. Att han fortfarande lever är ett under som förmodligen till och med Keith Richards har svårt att förstå.

När Motörhead för några år sedan spelade i Göteborg lyckades jag bli inbjuden till efterfesten, och fick då möjlighet att se Lemmy på nära håll. Jag hade förväntat mig ett vrak, men icke. Sitt leverne till trots stod han rakryggad med slät hy i ansiktet och glasklara pigga ögon. Hans rossliga stämma låter precis lika hård idag som 1975.

You know I'm born to lose, and gambling's for fools,
But that's the way I like it baby,
I don't wanna live forever,
And don't forget the joker!

No Sleep 'til Hammersmith vrålar sig igenom alla de numera klassiska Motörhead-låtarna. Originalet innehåller elva låtar, men den Deluxe-utgåva som finns på Spotify innehåller 18 låtar.

Skivan från 1981 inleder med Ace of Spades, Stay Clean och Metropolis, för att fortsätta genom The Hammer, Iron Horse, No Class, Overkill, (We are) the Road Crew, Capricorn, Bomber och Motorhead. Elva klassiska låtar varav de flesta än idag dammas av inför varje Motörhead-spelning.

Motörhead är ett av få band som jag tycker är lika bra live som på skivorna. Deras spelning på Sweden Rock 2007 tillhör en av mina absoluta favoriter. Bomber-riggen var på plats och ljudvolymen var uppskruvad till 11. Man brukar säga att Motörhead kännetecknas av att de spelar mycket högre än alla andra, och det stämmer. Efter en konsert med dem är du döv i en månad.

Så vrid upp volymen på datorhögtalarna till max, starta No Sleep 'til Hammersmith hos Spotify, och vråla med i refrängerna. Sina 25 år till trots är låtarna än idag lika härligt brutala.

Precis som det ska vara, you bastards!

Lyssna på No Sleep ´til Hammersmith på Spotify

Läs mer av praon:

System Of A Down återförenas

Läs mer om hårdrock:

Hårdrock - fördomar och fakta

Den mytologiserade missbrukaren

Iron Maiden för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Megadeth-mannen Dave Mustaines självbiografi rekommenderas

Metallica för nybörjare

CDR med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Och ännu en gång: Du har väl inte missat dokumentären om Anvil?

PS. Redaktionens favoritlåt med Motörhuvud är Damaged Case DS.

Pet Shop Boys aktuella med balett på skiva

Få band har de senaste 25 åren skrivit lika många hits som kan sammanfattas med det underskattade ordet pop som Pet Shop Boys. Nu släpps musiken de har gjort till baletten The Most Incredible Thing, baserad på en av den danska författaren HC Andersens (1805-1875) sista sagor.

Husdjurspojkarnas förkärlek för dramatiska ackordföljder och pompösa arrangemang sitter förstås som en vante i ett sånt här sammanhang. Neil Tennants säregna röst hörs bara på ett av spåren, men det är inte svårt att höra vilka som står bakom musiken. För trots det ovanliga sammanhanget låter det inte otypiskt Pet Shop Boys, bara mer än det brukar. Mer stråkar, mer pomp, mer detaljer i arrangemangen. Inte minst på grund av The Wroclaw Score Orchestra som ger bandets sedvanliga syntslingor en tyngd de kanske inte brukar ha. Och nej, det är inte första gången Pet Shop Boys använder sig av stråkar, men det är första gången stråkarna spelar en lika stor roll som duons vanliga ljud.

Det var Tennant (den något längre) och Chris Lowe (den något kortare) som föreslog baletten för danstruppen Sadlers Well redan 2007. Akt ett skrevs hösten 2008, akt två blev klar 2010. Tyske musikern Sven Helbig anlitades för att skriva arrangemangen. Baletten ska framföras i London mellan 17-26 mars och planeras att tas ut på vägarna nästa år.

Det här kan tyckas vara en konstig väg att vandra för en duo som är kända för perfekt skurna pophits. Det är svårt att argumentera mot mer än 100 miljoner sålda skivor och 42 engelska Topp 30 singlar, varav 22 har tagit sig till Topp 10. Redan deras första singel West End Girls nådde förstaplatsen. Men trots att de hunnit med tio album, samtliga med titlar bestående av ett ord, har de faktiskt redan gjort andra projekt vid sidan om. 1989 gav de Dusty Springfield hennes sista välförtjänta framgång. 2001 skrev de musikalen Closer To Heaven som gavs ut med sång av artisterna som sjöng på scenen. 2005 gjorde de ny musik till Battleship Potemkin, Sergei Eisensteins stumfilmsklassikern från 1925.

Och ärligt talat, egentligen var det väl bara en tidsfråga innan ett så visuellt medvetet band med en så uppenbar kärlek för kitsch skulle göra en balett?

Personligen är jag positivt överraskad över hur bra det är. Jag hör en nyfikenhet och kreativitet här som tyvärr till viss del har saknats på deras senare "riktiga" skivor, även om 2009 års Yes var en uppryckning. Det är bara att hoppats att de tar med sig denna nytändning till nästa projekt. Som någon skrev om deras balett:

Vi (eller är det bara jag?) som funderat på hur det skulle låtit om ryska kompositören Sergej Prokofjev valt att samarbeta med tyska elektropionjärerna Kraftwerk har äntligen fått svar.

Lyssna på Yes på Spotify

Lyssna på samlingen Pop/Art på Spotify (De gör sig bäst på samlingar)

Läs mer om liknande:

Krafwerk släpps remastrade

Intervju med Kraftwerks Ralph Hütter

Depeche Mode för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Dusty Springfield är en favorit, hon skymtar förresten på omslaget till nya numret av engelska musiktidningen Mojo - måste köpa!

Titta! Prokofjev och andra klassiker!

Dokumentärtips om duon The White Stripes

Liveskivetips om duon Simon & Grafunkel

Ett gammalt blandband med Pet Shop Boys på

Jag har varit i HC Andersens hemland

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Nick Lowes mästerverk fyller 10 år

Redan när första låten Homewrecker försiktigt smög i gång med en orgel och textraden you look like butter wouldn´t melt in your mouth visste jag att den var en ny favoritskiva jag hittat. Det är svårt att förklara, men ibland vet man. Och ibland vet man att man är i trygga händer.

Vissa låtskrivare hävdar att de inte skriver sina låtar, att deras låtar finns där ute och att de bara måste ta sig till rätt frekvens och ta emot dem. Som om de hade en direktlinje till gud. Nick Lowe däremot är stolt över att vara hantverkare, även om det är ett uttryck som ofta används som ett nedsättande begrepp. Men Nick Lowe filar och filar och filar tills bara det absolut nödvändiga finns kvar i hans musik. Tyvärr jobbar han ganska långsamt - de senaste tio åren har han gjort två skivor. Tack och lov har de varit värda väntan. Hans låtar känns ofta väldigt spontana och har inte den känsla av överarbete som många andra långsamma kollegor lider av.

Vad gäller hans direktlinje kan det också ha varit så att gud blev irriterad när Lowe döpte sin första soloskiva till Jesus Of Cool. I USA tvingades han döpa om dem till Pure Pop For Now People. Även om det var hans solodebut var han redan erfaren låtskrivare efter att ha varit med i Brinsley Schwarz och gjort sex skivor på fyra år. Lowe bidrog här bl a med (What´s So Funny About) Peace Love And Understanding som inte bara gjordes av Elvis Costello, men 1992 dessutom hamnade på soundtracket till Kevin Costners ostfest The Bodyguard i en version av Curtis Stigers. Skivan köptes i minst två exemplar av alla västvärldens hushåll och gjorde Nick ekonomiskt oberoende. Det gjorde också att han kunnat göra exakt den musik han vill och tyvärr även när han vill - fyra skivor på 20 år. D´oh!

Lowe skrev också Dr Feelgoods enda egentliga hit Milk And Alcohol 1979 och hans fd svärfar Johnny Cash bjöds på The Beast In Me 1994 på den första av hans nu klassiska Rick Rubin-producerade American Recordings-serie. Samma år var den även med på Lowes skiva The Impossible Bird. Låten förekom också 1999 i det första avsnittet av maffiadramat The Sopranos.

Punkåret 1977 hade Lowe förresten en liten beef med David Bowie, som det året släppte skivan Low. Som hämnd, eller i alla fall "hämnd" för felstavningen, släppte Nick en EP kallad Bowi. Ett e för ett e?

2001 gjorde han The Convincer som möttes av stående ovationer. Den är ett svårslaget exempel på låthantverk av högsta rang. Inte en fot sätts fel, allt onödigt är bortskalat. Kvar finns bara tio låtar som inte behöver be om ursäkt. Att Lowe dessutom valt två utmärka covers i Poor Side Of Town och Only A Fool Breaks His Own Heart är ett bra tecken på att han fortfarande i första hand är en musikälskare. I låten Lately I´ve Let Things Slide berättar han att han vaknar med en yxa i huvudet innan han långsamt konstaterar att saker har spårat ur.

With a growing sense of dread
And a hammer in my head
Fully clothed upon the bed
I wake up to the world
That lately I've been living in

There's a cut upon my brow
Must have banged myself somehow
But I can't remember now
And the front door's open wide
Lately I've let things slide

Mycket av skivan handlar om saker och situationer som inte nödvändigtvis går som man vill eller hoppas att de ska göra, om den där sortens dagar när bollen går stolpe ut. Men Nick Lowe vore förstås inte Nick Lowe om han inte formulerade sig med sedvanlig skärpa. Det blir inte självömkande, det tycks finnas ljus att söka sig till - och det är i alla fall inte värre än att man kan fråga sin kompis som just hittat kärleken Has She Got A Friend? Låten Indian Queens handlar om en person som är en signatur från lyckan.

Drinking and brawling I drifted south
Where I worked the rigs off Galveston
One day a shark took a diver's leg
And I dove in and drug him out
He said he'd leave me everything
But he died before he could sign a will

Det handlar om en person som reser över hela världens innan det är dags att återvända till platsen med samma namn. Det låter onekligen som en exotisk dröm om en resa till en plats i Texas eller liknande. Med Indian Queens är en liten by i grevskapet Cornwall i sydvästra England. Jag har alltid tyckt att Storbritannien ser ut som en liten man med hög hatt som rider på en skuttande gris och Cornwall är, i så fall, grisens framben.

Skivan klockar in på mindre än 40 minuter, så när sista låten, den majestätiska Let´s Stay In And Make Love tonar ut är det bara att trycka på play igen.

Det finns oräkneliga musiktidningar som regelbundet firar att det har gått x-antal år sedan den ena eller andra klassiska skivan släpptes, men jag tvivlar på att The Convincer kommer få den äran. Världen är inte rättvis, bara jag.

Lyssna på The Convincer på Spotify.

Lyssna på samlingen Quiet Please på samma ställe.

Mer om liknande:

Hans skiva At My Age var en av 2007-års bästa

Nick Lowe förklara hur han fick en hit i Japan

Han platsar tom på blandband!

Elvis Costello för nybörjare (Nick Lowe har proucerat en av deltagarna)

Johnny Cash är stolt deltagare i Country för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Punk för nybörjare

Läs mer om Bowi (extern länk på utrikiska)

Rick Rubin fick även ordning på Metallica

Nisse Hellberg har nämnt Nick Lowe som en av sina stora förebilder

Mer pure pop än så här blir det knappast - Sextiotalspop för nybörjare

Brinsley Schwarz sades spela pubrock - mer korkade genrebeteckningar

Regina Spektor Live In London (för att Nick, hm, bor i London?)

Rekommenderad lyssning: PJ Harvey

Den engelska artisten PJ Harvey har nyligen släppt sitt åttonde album Let England Shake. Samtliga låtar handlar om olika krig som England har eller är inblandande i. Det skulle kunna bli en tråkig och predikande skivan, full av Hem & Skola-moral om att krig är dumt och gör ont, men Harvey berättar inte vad vi ska tycka. Hon skildrar. Man kan tycka att språket ibland blir naivt och ibland onödigt hårt, men det blir också skivans styrka att den inte poserar. Det är ofta enklare att ta till sig ord som inte anstränger sig.

Skivan tog två år att skriva och den mesta av tiden lades på texterna och att läsa in sig på ämnet. Musiken både skrevs och spelades in under mer spontana förhållanden, kanske som en nödvändig motvikt till de tunga texterna. Om man inte vill sätta sig in i texterna står nämligen skivan sig utmärkt på egna musikaliska ben. Det är rentav en av hennes mer lättlyssnade, inledande titelspåret ger en avslappnad stäming, samma sak med Battleship Hill. Ljudbilden är varm med akustisk gitarr och melodierna är genomgående tydliga. Samtidigt blir det då än mer skrämmande om man tänker på vad texterna faktiskt handlar om.

The West's asleep, let England shake,
weighted down with silent dead
I fear our blood won't rise again

England's dancing days are done
another day, Bobby, for you to come home
& tell me indifference won

Skriver man en melodi som folk tycker är trevlig kan man göra texterna hur mörka som helst. Det är först när melodierna och musiken närmar sig texternas mörker som folk reagerar. Handklappsvänliga The Words That Maketh Murder påminner vid slarvig lyssning om trevlig gammal sextiotalspop. Och skulle förmodligen kunna passera som sådan på någon mysig nostalgikanal på radion.

Vad som brukar hända med Harveys skivor är att vissa låtar är favoriter vid de första lyssningarna och andra låtar passerar utan att göra något starkare intryck. Men när man lyssnat på skivan några gånger brukar det vara de låtarna som först inte gav något som börjar framstå som höjdpunkterna. Denna gång heter de bl a All & Everyone och England. Den sistnämnda låter som en barnvisa från helvetet. Hanging In The Wire är lika delar vacker och otäck.

Hon debuterade med Dry 1992 och har egentligen inte gjort två skivor som låter likadant. Hon har varierat sin röst väldigt mycket. Trots detta har hennes musik aldrig känts ansträngd eller konstlad. Hon är mest känd, eller kanske minst okänd, för Down By The Water och Nick Cave-duetten Henry Lee. Jag har hört resonemang om att det här är musik för elitister. Det finns folk som tycker så om alla artister som inte varit med i Idol. Tydligen byggde argumentet på att personen i fråga aldrig hört talas om PJ Harvey. Alltså kan hon ju omöjligt göra musik för vanligt folk. Med den sortens resonemang är det ju också omöjligt att upptäcka ny musik. Jag vet inte vilka dessa vanligt folk är, men jag tycker de kan ge Let England Shake en chans. Kanske blir de positivt överraskade.

Lyssna på Let England Shake på Spotify!

Recension i SvD och recension i DN.

Läs mer om musik och historia:

Bob Dylan för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Nästan alla Iron Maiden-låtar handlar om krig

Sugen på historia? Några boktips!

Anna Funders bok Stasiland var 2010-års starkare läsupplevelse

Intressant biografi om Gustav Vasa

Har du missat tv-serien Generation Kill?

Det krigas i Brideshead Revisited också

Tintin ger inblick i Europas 1900-talshistoria

Dokumentär om amerikansk folkmusik

Black Adder slingrar sig genom Englands historia

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Det finns band med dåliga namn, det finns band med ännu sämre namn och det finns band som heter Tages. Om fem syokonsulenter från Bollmora hade startat ett dansband hade det hetat Tages.

Men om fem popfrälsta 17-åringar i Göteborg hade velat starta ett popband under sextiotalets The Beatles-våg hade de också kunnat välja att kallas sig Tages. Det var i själva verket precis vad som hände och det var precis vad de gjorde. Bandet med det tveksamma namnet debuterade med låten Sleep Little Girl 1964 och fick alla flickor att tjuta. Låten blev tom etta i det då allsmäktiga radioprogrammet Tio I Topp. Lyckan var gjord, men medlemmarna var inte nöjt. De tröttnade snabbt på att kallas för söta och bestämde sig för att bevisa att de kunde skriva, spela och sjunga också. Och det kunde de, till skillnad från många av sina samtida konkurrenter.

Låtar som I Should Be Glad, Don´t Turn Your Back och The One For You följde i snabb takt. Samtliga egenskrivna, samtliga visar på utveckling - trots att de är hämtade från samma 1965-album - och samtliga blev tvåor på Tio I Topp.

Nästa hit blev ett genombrott för sångaren/basisten/gitarristen/låtskrivaren Göran Lagerberg. So Many Girls är ett litet underverk, komplett med valstakt och flöjtsolo som varken The Beatles, The Kinks, The Beach Boys eller The Byrds hade behövts skämmas över. Jag är övertygad om att Tages hade haft samma status som dessa band om de hade varit från England eller USA.

Sommaren 1966 släpptes bandets andra album Tages 2 - det första hette förstås bara Tages. Låten In My Dreams har ett arrangemang och en melodi som tillsammans är det närmaste The Beach Boys mästerverk Pet Sounds någon kommit i Sverige. Och då överdriver jag inte.

Miss McBaren blev också den en stor hit och ett steg i utvecklingen. Man kan genom hela Tages karriär höra både hur de ständigt utvecklas och hur de hela tiden lär sig använda studion bättre och bättre. Annars är Miss McBaren mest omtalad för att den skrevs på tåget på väg till inspelningen, hela bandet står som kompositör. Titeln hade snappats upp i en tobaksaffär tidigare under dagen. När bandet några timmar senare gick in i studion var låten klar.

Nästa hit - vi fortsätter nerför Tio I Topp-stigen och är framme vid januari 1967 - var Every Raindrop Means A Lot. Det var den första Tages-låten jag hörde. Jag vägrade tro att ett svenskt band kunde göra något så bra. När jag fick förklarat att bandet dessutom hette Tages visste jag att det var en bluff. Every Raindrop Means A Lot var låten där bandet tog studiotekniken så långt att det började bli svårt att återskapa den live. Vers och refräng tycks vara olika låtar och texten är rent nonsens. Bandet hade tröttnat på att lägga ner tid på texter som ändå ingen lyssnade på och det resulterade i: They built a house in our town/ That has the shape of a brain/ People will soon be moving in/ As soon as it starts to rain.

Every Raindrop Means A Lot blev Tages sista stora egenskrivna hit med sin andraplats på Tio I Topp. Men det fanns en triumf kvar. Albumet Studio släpptes i november 1967 och levde upp till sin titel. Här förekommer stråkar, blåsinstrument och ljudexperiment på nästan samtliga låtar. Studio skulle visa sig vara för avancerad för svenska ungdomar. Det är faktiskt den enda förklaring till det relativa kommersiella misslyckandet. Man kan omöjligt säga att den är dålig. Så sent som förra årets släpptes den igen, remastrad och med förbättrat ljud.

Det är än idag en skiva som kräver sina lyssningar i sitt möte mellan självklara popmelodier, psykedeliska studioeffekter och svensk folkmusik. Skivan missförstods av sin samtid, men hyllas numera som en av svensk pops viktigaste. Alla stora band måste förstås ha en sån skiva. Ett album som innehåller She´s Having A Baby Now - om en oönskad tonårsgraviditet, Have You Seen your Brother Lately, It´s My Life, Like A Woman, Seeing With Love och People Without Faces bör inte missas av någon som gillar pop. Och jag tror inte att någon med minsta kärlek till popmusik kan motstå Studio. Många av höjdpunkterna är skrivna av Göran Lagerberg - som nu definitivt klivit fram som gruppens ledare - och producenten Anders Henriksson som hjälpte till, inte minst vad gäller att skapa en kraftfull ljudbild som låter bra även i moderna högtalare och öron. Basen är t ex minst lika högt mixad som de mest ansedda producenterna vågade gå.

Studio var en höjdpunkt, men också början till slutet. Det skulle bli bandets sista album av sammanlagt fyra. Trots följade singlar som There´s A Blind Man Playing Fiddle In The Street - sista registreringen på Tio I Topp, tia i en vecka, den tätt sammansatta Fantasy Island som är en av deras tre bästa låtar och I Read You Like An Open Book som samtliga visade på fortsatt utveckling, hade publiken annat för sig. När bandet splittrades 1968 var medlemmarna 22 år gamla, fyra år efter genombrottet.

Tages hade låtarna, rösterna, musikaliteten och den viktiga strävan att alltid vara på väg framåt och inte leva på gamla framgångar. Detta gör att Tages, trots namnet, är ett av Sveriges bästa band någonsin. Börja med In My Dreams, fortsätt med Every Raindrop Means A Lot. Sen finns ingen återvändo. Svensk sextiotalspop blev inte bättre förrän 1996 när The Lonely Boys släppte sin debut, men det är en annan historia.

Lyssna på samlingen Tages, 1964-68! på Spotify, här finns även Studio. Mina 15 favoriter finns här. Lyssna och njut!

Fler inlägg om liknande musik:

Sextiotal för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

Läs mer om The Beach Boys skiva Pet Sounds

The Beatles släpptes remastrade 090909

Du har väl inte missat The Lonely Boys?

Paul McCartney för nybörjare

Brainpool hade rötter i sextiotalet

Arctic Monkeys borde också kunna tilltala folk som växte upp på sextiotalet

Paul Simon har inget med Tages att göra, men är väldigt bra

Ett blandband där Tages fick vara med

Sju tips för en förkyld dag

Svensk jazz för nybörjare

Det finns lika många fördomar mot jazz som det finns olika sorters jazz. Frågan är egentligen inte om man gillar jazz, frågan är snarare vilken sorts jazz man gillar. Nedan har jag blandat tre gamla klassiker, vissa av dem gjorde intryck även internationellt, med tre nya skivor varav en är gjord av en grupp som är en av svensk musiks stora exportvaror. Mitt jazzintresse började i tioårsåldern när jag såg filmen Att Angöra En Brygga och blev kär i Monica Zetterlund. Det visade sig senare att hon sjöng lika vackert som hon såg ut. Det kan man förvisso säga om ganska många sångerskor, men i Monicas fall är det menat som en komplimang. Och när jag blev introducerad till Esbjörn Svensson Trio i början av 2000-talet fick jag upp ögonen för en jazz som kunde sin historia, men inte var rädd för varken sin samtid eller framtid. Nedan finns både sång, pianon och blås. Både vackert och utmanande. Nu åker vi.

Dan Berglund´s Tonbruket - Dan Berglund´s Tonbruket (2010)

På årets borttappade Grammisgala vann Tonbruket i kategorin Årets Jazz. Å ena sidan rättvist, å andra sidan vet jag inte om beteckningen jazz räcker till för att beskriva musiken. Berglund känner vi som före detta basist i Esbjörn Svensson Trio. Här finns också pianisten Martin Hederos från The Soundtrack Of Our Lives, Andreas Werliin på trummor och gitarristen Johan Lindström som spelat bakom Pugh. Dessutom: även ESTs fd trummis Magnus Öström är nu aktuell med skivan Thread Of Life.

Oddjob - Clint (2010)

Ännu en supergrupp som lever upp till namnet. Redan nämnda Johan Lindström har hjälpt till att producera och spelar också - pedalsteel, orgel och guzen - på några låtar. Här finns också Goran Kajfes och Per "Ruskträsk" Johansson. Har ni svenska skivor med trumpet eller saxofon hemma är chansen stor att det är någon av de två som spelar. Låtarna är jazzifieringar av musikstycken hämtade från filmer av eller med Clint Eastwood. Det första spåret är signaturen från The Good, The Bad And The Ugly via Kraftwerk. Dessutom: Koyo (2003)

Esbjörn Svensson Trio - Seven Days Of Falling (2003)

Innan EST var svensk jazz mycket hårvatten, grå kofta och äldre farbröder som satt och myste i kaféprogram. Efter blev det toppluvor, jeans och t-shirts. På de båda ovanstående skivorna finns hyllningar och dedikationer till pianisten Esbjörn Svensson (1964-2008). Musiken här pendlar utan problem från stillsam svensk vistradition till tung psykedelisk rock till inslag av konstmusik. Det är lätt att glömma att trion hade en betydligt större internationell publik än många i svensk media mer uppskrivna kollegor som spelar pop och rock. Det här är "jazz" både för folk som gillar jazz och för folk som egentligen inte gillar jazz. Dessutom: Leucocyte (2008)

Monica Zetterlund - Waltz For Debbie (1964)

Det brukar påstås att pianisten Bill Evans, här tillsammans med basisten Chuck Israels och trummisen Larry Bunker, tyckte att det här var den bästa skiva han spelat på. Och då spelade han även på Kind Of Blue med Miles Davis b bland väldigt mycket annat. Waltz For Debbie gjordes på fyra timmar och är ett bra svar på frågan varför är Monica Zetterlund (1937-2005) Sveriges bästa sångerska? Sällan har hon sjungit så här varsamt, självsäkert och otvunget. Hon var notoriskt självkritisk, men kunde ändå inte låta bli att tycka att just den här skivan faktiskt var ganska bra, trots allt. Den sista skivan hon spelade in innan hon gick i pension hette Bill Remembered och tillägnades Bill Evans. Missa heller inte Rigmor Gustafsson. Dessutom: It Only Happens Every Time (1977)

Jan Johansson - Jazz På Svenska (1964)

En pianist med sällskap av basisten George Riedel. Tillsammans spelar de några svenska traditionella folkvisor. Svårare än så var det inte att skapa en av svensk jazz stora klassiker. Den inledande Visa Från Ytanmyra har du garanterat hört, även om du inte vet om det. Om en promenad i svensk barrskog hade ett ljud skulle den låta så här. Johanssons (1931-1968) lyriska spel och inte minst samspelet med Riedel (som senare även blivit orättvist okänd som kompositör av Du Käre Lille Snickerbo och Idas Sommarvisa - även Johansson skrev musik till Astrid Lindgren) gör att man ganska snabbt glömmer att det bara är två musiker på skivan. Dessutom: 8 Bitar/Innetrio (ursprungligen 1961-62, återutgivna 1994)

Lars Gullin - Fäbodjazz (inspelad 1951-56, utgiven på CD 98)

Fäbodjazz var de svenska kritikernas benämning på saxofonisten Gullins (1928-1976) musik och det var inte menat som en komplimang. Men 1954 blev han årets nykomling i ledande amerikanska jazztidningen Down Beat, trots att han aldrig spelade i landet och trots att europeér sällan lyckades vinna någon av de högt värderade titlarna. Redan då var det även känt att han hade missbrukarproblem. Skivan Fäbodjazz samlar några av hans bästa inspelningar från hans kanske mest kreativa period. Gullin var en av de som bidrog till att Sverige ansågs hippt i jazzkretsar under femtiotalet. Respekt. Dessutom: Portrait Of My Pals (1964)

Mer om jazz och annan musik:

Monica Zetterlund första inspelningar hittade

Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Esbjörn Svensson har omkommit

Miles Davis skiva Kind Of Blue tycks vara ständigt aktuell

Ken Burns dokumentärserie om jazz rekommenderas

Charlie Parker lever fortfarande

Kraftwerk släpps remastrade

Sextiotalspop för nybörjare

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Här nämns också lite jazz bland blandade skivfynd