fredag, februari 25, 2011

35 Soulklassiker 1970-75

Sly and the Family Stone photo


Ett långt inlägg om soulmusikens utveckling under sjuttiotalets första halva försvann just. Det finns ord för sånt, men det kanske finns barn som läser det här. Så jag börjar om istället.

Vad jag skrev var i alla fall att mordet på Martin Luther King i april 1968 gjorde att soulen delades i en tydlig politisk och en tydlig opolitisk fåra. James Browns uppfinning funk sken också igenom väldigt tydligt - rytmen blev allt tydligare, även för redan erfarna artister som The Temptations, Ben E King och Curtis Mayfield. Man behöver inte lyssna allt för noga på Lyn Collins för att höra att det är Brown som skrivit låten Think (About It). För oss som gillar kalenderbiteri: Browns låt Papa´s Got A Brand New Bag från 1965 anses vara den försla funklåten och därför kallas han The Godfather Of Funk. Han har sedan dess också blivit den förmodligen mest samplade artisten inom hip hop. En mjukare form av funk hörs i Aaron Nevilles Hercules, skriven av Allen Toussaint.

I kontrast till detta växte den mjuka och vackert stråkbeklädda Philadelphia-soulen fram. I spetsen gick låtskrivar/producent-duon Gamble & Huff. Till deras grupper hörde The O´Jays, Harold Melvin & The Blue Notes och sångaren Joe Simon. Självklart kan också Barry White, The Walrus Of Love (vilket smeknamn!), sorteras in i kategorin stråkbeklädd sängkammarsoul.

I linje med den politiska funken dök det även upp feministisk musik. Shirley Brown, Betty Wright och Jean Knight gick på den stig Aretha Franklin hade börjat trampa 1967 med sin tolkning av Otis Reddings låt Respect.

Till och med skivbolaget Motown, som tidigare hade hållit sig borta från politiska ställningstagande, om nu inte Dancing In The Street var ett sådant, släppte Edwin Starrs låt War. Några år senare gjorde Marvin Gaye den genompolitiska skivan What´s Going On och fick en stor hit med låten med samma namn.

Bilden föreställer Sly And The Family Stone, stilbildande under åren i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, som anses vara det första helt integrerade bandet.

Detta inlägget (och originalet) var ett resultat av att jag hittade en skiva jag letat efter i ca tio år. På en stormarknad, inträng mellan 20 exemplar av en skiva märkt Idolvinnare 2009 och 50 exemplar av Peter Jöbacks julskiva, hittade jag nämligen 35 Soulklassiker 1970-75 som i mina sena tonår blev min introduktion till den här musiken. Dessutom finns det ett kärleksfullt och påläst texthäfte av Mats Nileskär, sedan många år tillbaka programledare för P3 Soul.

För dem er som inte kan hitta skivan har jag satt ihop en Spotifylista med samtliga låtar. Mycket nöje!

Jag vet förresten inte i vilken av de ovanstående kategorierna Bill Withers Ain´t No Sunshine hör hemma, men det är en av mina absoluta favoritlåtar.

Mer om musik:

Lite sextiotalssoul i vintermörkret

Motown fyllde 50 år 2009

Mavis Staples kan sjunga


James Brown är fortfarande hårdare än du

Curtis Mayfield, Marilyn Manson och Ozzy

Ken Burns serie om jazz imponerar

Allen Toussaint har spelat med Elvis Costello

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Om man lyssnar ordentligt hör man att det är soul Ron Sexsmith sysslar med

Etiketter:

Gästskribent hyllar System Of A Down

System Of A Down

Min kära vän och kollega Tommy k Johansson Fager Bengtsson Nilsson Jönsson Jönsson Jönsson frågade om han kunde få skriva ett inlägg till min blogg. Självklart, sa jag. Detta är texten han skickade. Mycket nöje!


Det är nu tio år sedan System Of A Down gick in i studion och spelade in makalöst braiga Toxicity.

Besök gärna Tommys egna lilla IT-blogg TkJ så han också får lite besökare.

Gästskribent hyllar System Of A Down 2.0:

I februari 2001 samlades medlemmarna i System Of A Down, i Cello Studios i Hollywood, för att spela in sin andra platta Toxicity.

Skivan släpptes 8 september samma år, bara tre dagar före terrorattentatet mot World Trade Center. Förmodligen mycket på grund av de politiska budskap mot krig och terror som Toxicity anses framföra, intog skivan efter attentatet förstaplatsen på topplistor i flera länder.

Personligen vill jag tro att det främst är musiken som gav Toxicity den uppmärksamhet skivan förtjänar. Blandningen av heavy metal och folkmusik, tillsammans med politiska, fast samtidigt skämtsamma låttexter framförda av skickliga Serj Tankian, blir fantastiskt bra.

Nu ska jag sluta skriva långa skitnödiga meningar á la hårdrocksmagasin.

Under våren 2001 antog jag, tillsammans med en bekant, ett frilansjobb där vi skulle bygga en webbsajt åt en golfklubb (fråga inte). Det var ett hästjobb som tog upp all kvällstid och alla helger. Det slutade med att jag lackade ur på uppdragsgivaren (vars enda åsikt varit jag vill att sajten är blå), bad honom dra åt helvete, och lade ner alltihop.

Det kunde ha varit bittert, om det inte vore för System Of A Down. Det var Toxicity jag lyssnade på konstant när jag byggde på den där sabla sajten.

Jag tycker väldigt mycket om de övriga skivorna av System Of A Down, även om de två sista, Mezmerize och Hypnotize, är klart annorlunda jämfört med Toxicity. På dessa har gitarristen - mot allt förstånd - tagit över större delen av sången och de innehåller en del ballader.

Toxicity är hårdare och grymmare och... gladare. I låten Prison Song kritiserar de USA:s fängelsebransch, för att i Bounce sjunga om att studsa runt på en kängurustylta.
Everyone gets to play
Runaway, exposé
It was so exotic
With just one pogo stick
Ungefär så är många av texterna. Absurda rim, raljerande, pratiga och framförda av Serj Tankian, vars röstresurser är imponerande. Han växlar mellan falsettsång, hårdrocksvrålande, skönsjungande och viskande. Sången är minst sagt varierad. Inte minst för en heavy metal-fanboy som undertecknad, van vid James Hetfields och Lemmys tvåtoniga gurglande.

Serj Tankian är en besynnerlig kuf som numera satsat på solokarriär. Jag såg honom live på Hultsfred och det var en upplevelse. I vit kostym och hög hatt spatserade han runt på scen och avslutade föreställningen med en grymt bra cover på Dead Kennedys Holiday in Cambodia. Hans egna musik kan närmast beskrivas som en flumversion av System Of A Down. Under eget namn har han släppt skivorna Elect The Dead (2007) och Imperfect Harmonies (2010).

Gitarristen Daron Malakian har även han kört vidare på solokarriär, under namnet Scars On Broadway. Scars har bara släppt en skiva - en självbetitlad sådan som kom 2008. Den kan jag varmt rekommendera.

För den intresserade kan jag berätta att Malakian är en riktig nörd som experimenterar vilt i studion. Jag läste någonstans att han, för att få ett speciellt ljud, klistrat upp akustiska gitarrer på väggar och tak. Huruvida det är sant eller inte kan diskuteras.

System Of A Down lade ner instrumenten efter den sista skivan Hypnotize, främst på grund av meningsskiljaktigheter gällande bandets utveckling. Av intervjuer att döma var det Tankian och Malakian som inte gick hand i hand. Medan Malakian ger sken av att vara en jordnära kille som trivs hemma, är Tankian mer som en Thomas Di Leva på amfetamin.

I slutet av november 2010 meddelade System Of A Down att bandet återförenats, och planerar en turné under 2011. De kommer bland annat till Metaltown i Göteborg den 17 juni.

Besök bandets hemsida.

Läs mer om hårdrock:

Hårdrock - fördomar och fakta

Hårdrocksamling på CDR

Den mytologiserade missbrukaren

Metallica för nybörjare


Dave Mustaines självbiografi - rakt på sanningen

CDR med Megadeth

Iron Maiden för nybörjare

Iron Maiden är Iron Maiden är Iron Maiden

Anvil! The Story Om Anvil

Led Zeppelin för nybörjare

Etiketter:

tisdag, februari 22, 2011

Charlie Parker lever fortfarande

Charlie Parker

Med jämna mellanrum dyker det upp en artist eller grupp som målar om musikkartan för all framtid. Jazzsaxofonisten Charlie Parker var en sådan artist. Född och uppväxt i Kansas City blev han en del av stadens musikscen, även om han i början hade svårt att bli insläppt på de ställen han spelade på. Han var knappt tonåring bliven och medans hans mamma jobbade på nätterna smög han själv ut ur huset. Som musiker gick han från att vara yngst och något av en maskot, ibland utskrattad när hans fingrar inte hann med det hans hjärna formulerade, till att så småningom skriva ett eget kapitel. Han lärde sig bemästra musiken både tekniskt och känslomässigt. Född 1920 tog han sig under de sena tonåren till New York och knappt tjugo år fyllda var han kärnan i den krets som lade grunden till det som vi känner som bebop.

Tillsammans med bl a trumpetaren Dizzy Gillespie, basisten Charles Mingus, gitarristen Charlie Christian, pianisten Thelonius Monk och trummisen Kenny Clarke lade han grunden för en musik som gamlingarna, de äldre jazzarna, inte kunde spela. Bebopmusikerna ville inte spela underhållning för dansande ungdomar. De ville skapa konst för folk som satt ner och verkligen lyssnade på musiken.

Detta var ett klart ställningstagande mot den swingjazz, med klarinettisten Benny Goodman - kallad The King Of Swing - i spetsen, som varit den stora trenden under de föregående tio åren. Trots detta var Goodman tillsammans med saxofonisten Coleman Hawkins stora fans. I stället för storband skalade beboparna nu ner banden till sax, trumpet, piano, bas och trummor. Istället för exakta arrangemang och ensemble improviserade man utifrån solon. Reaktionen lät inte vänta på sig. Kritikerna menade att det inte var riktig musik, att det bara lät be och bop. Men den lilla trogna skaran lät sig inte nedslås.

Charlie Parker visade tidigt tydliga tecken inte bara på stor musikalisk kapacitet, utan även på att vara en humörmänniska. Han pendlade mellan omtanke och vresighet, stillhet och utbrott. Delar av hans svängningar berodde på att han redan vid femton års ålder började använda heroin efter att ha blivit beroende av smärtstillande under en längre tid på sjukhus efter en bilolycka. Hans humör kom snabbt att baseras på om han fått sitt dagliga behov tillfredsställt eller inte. I efterhand har det spekulerats i om han led av schizofreni och om drogerna i så fall var det enda som kunde kontrollera rösterna han hörde.

1946 arresterades han iförd endast strumpor i en hotellobby i Kalifornien efter att ha satt eld på sitt rum. Han spenderade de följande sex månaderna på mentalsjukhus, sysslade mycket med trädgårdsskötsel och spelade även i fängelsebandet. Han lär stolt ha konstaterat att han var den bäste musikern i bandet. Utsläppt igen var han drogfri, i bättre form både mentalt, fysiskt och musikaliskt än på länge, men tyvärr var han snabbt tillbaka i gamla ovanor. Ännu ett bevis på hans allt-eller-inget personlighet var också att en av hans första bedrifter som nybliven fri man var att vinna en pizzaätartävling.

Tillbaka i New York satte han ihop ett nytt band. Under Parkers frånvaro hade hans anseende stigit och han ansågs nu vara den främste inom bebopen. Själv sägs han ha retat sig på att hans kollega Dizzy var känd för en större (läs: vit) publik. Denne var mer social och utåtriktad, log oftare och hade inga problem att bjuda upp till show. Om Parker pratade med publiken var det ofta tillrättavisningar eller för de flesta obegripliga skämt. Men de som visste, Dizzy själv var en av dem, var överens om att det var Charlie som var både hjärna och hjärta bakom den framväxande musikscenen.

Så länge man är hippast i stan kan man vara excentrisk. Folk är också beredda att ha överseende med att man dyker upp försenad, inte är i skick att spela eller, vilket också förekom och blev allt vanligare, inte dök upp alls. Nya och yngre musiker, som hade samma förhållande till Parkers musik som han själv haft till Benny Goodmans, började se honom både som en stilbildare och föredetting på dekis.

Musikindustrin som vi känner den var inte uppfunnen ännu. Parker spelade in för en rad skivbolag, bl a Savoy, Debut, Dial och Mercury. Under femtiotalet blev det också vanligare att han gjorde nya inspelningar av sina gamla nummer. Dessa nyinspelningar anses ofta vara av lägre konstnärlig klass än originalen.

Parkers liv pendlade mellan kortare perioder när saker tycktes vara i ordning och längre, efter hand allt vanligare perioder, när han tycktes befann sig i fritt fall. Han var i perioder också hemlös och hade konstant brist på pengar. Mindre talangfulla musiker som inte spelade lika konstnärligt utmanande musik hade det ofta betydligt bättre ställt. Hösten 1950 spelade han i Sverige. Här, liksom i Frankrike, hade han redan den status och respekt han först senare skulle få i sitt hemland. Han spelade inför en påläst publik och jammade med några av de stora svenska jazzmusikerna, bl a Hasse & Tage-bekanta Gunnar Svensson. I Frankrike försökte vänner övertala honom att flytta till Europa. Här skulle han kunna slappna av och slippa fördomar - både musikaliska och rasistiska.

Men så blev det inte. 1950 anses av många vara det sista bra året i Parkers musikaliska gärning. Hans drogmissbruk hade kontrollerat honom sedan hans tonår och under de perioder han slutade med heroin drack han kraftigt. Det har sagts att han var bättre på att hantera heroinet än spriten, men att lösa sina problem med heroin kostar.

1954 var Charlie på turné och hans skiva Parker´s Mood låg tryggt på topp 20 när han fick veta att hans lilla dotter Pree dött i lunginflammation. Misslyckade självmordsförsök följde. Den 12 mars 1955 gav Charlie Parkers kropp till slut upp. Efter obduktionen bedömde läkaren Parkers ålder till mellan femtio och sextio. Han var 34 år.

Redan under sina tidiga år i Kansas City började Parker kallas Bird av sina kollegor och bara dagar efter hans begravning såg man orden Bird Lives! med stora bokstäver på väggar i New York.

1957 släppte trumpetaren Miles Davis skivan Birth Of The Cool, en samling stycken inspelade 1949-50, och la därmed grunden till vad som kom att kallas den coola jazzen. Långt från den temperamentsfulla och stökiga bebopen var den istället stilig och mer tillbakahållen. Ännu mer tillbakahållen var Kind Of Blue som släpptes 1959, ännu en milstolpe i jazzhistorien.

Parkers musik hade blivit den nya normen som nästa generationen nu utgick ifrån. Han hade själv förutspått att Davis, som spelade vid sidan av honom under andra halvan av fyrtiotalet, skulle bli nästa stora namn. Precis som han själv såg sig som nästa stora namn efter saxofonisten Lester Young. 1956 skulle förstås en ung lastbilschaufför från Memphis vända upp och ner på allt igen. Jazzens roll som ungdomsmusik var över.

Charlie Parker anses idag allmänt vara den mest betydande och stilbildande musikern inom jazzen efter Louis Armstrong.

Och ja, fågeln lever fortfarande.

Rekommenderad läsning: Ross Russell - Bird Lever! Biografin över Charlie Parker

Spotify finns både lite mer lättlyssnat, t ex 18 Reflective Recordings, och den mer grundliga All Time Greats - 75 Original Recordings.

Mer om jazz och musik:

Ken Burns serie om jazz är en (åter)upplevelse

Miles Davis skiva Kind Of Blue fyllde femtio 2009

Miles själv hade fyllt 80 2006 om han hade fått leva

Esbjörn Svensson Trio tog farväl med Leucocyte

Mer svensk jazz av klass - biografi om Jan Johansson av Erik Kjellberg


Den mytologiserade missbrukaren

Elvis Presley återuppfann sig själv 1968

Clarence Clemons spelar saxofon i The E Street Band och har också en bok

Elvis Costello för nybörjare
, bl a med Allen Touissant

Etiketter: ,

lördag, februari 19, 2011

Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik?



Men jag tycker inte att deppig musik är deprimerande. Tvärtom tycker jag att just den sortens musik är upplyftande, medan glad musik kan göra mig deprimerad. - Dominic Aitchison, Mogwai

Jag får den frågan ibland och svaret jag ger är ungefär samma som Dominic ger. Om ni inte är bekanta med Glasgow-bandet Mogwai så gör de rock med mycket dissonanter, moll och skruvade gitarrljud. Glasgow är en våldsam, skitig stad. Musiken bandet gör är våldsam och skitig - och väldigt vacker.

Däremot blir jag ofta provocerad av klämkäck musik. Musik som låtsas - inte som att det regnar, men som att solen alltid skiner och som att det inte finns några problem och aldrig har funnits. Jag vet inte hur mycket av det här som beror på hur mycket man lyssnar på texter. En vän till mig funderade för några år sedan på att spela U2-låten One på sitt bröllop. Den är vacker, ja, och en modern klassiker. Men vad handlar texten egentligen om? Redan i första versen finns här rader som Will it make it easier on you now? You got someone to blame, i andra versen you act like you never had love, and you want me to go without. Sedan you gave me nothing, now it´s all I´ve got. I en av verserna frågar Bono kom du hit för att spela Jesus inför de spetälska i ditt huvud? Intressant låt att spela på ett bröllop.

På en förfest (ah, universitetsnostalgi som jag inte saknar) blev jag en gång avbruten när jag ville spela en favoritlåt. Jag minns inte vilken. Låten ansågs i alla fall för deppig och istället spelades Bruce Springsteens Dancing In The Dark. You sit around getting older, there's a joke here somewhere and it's on me.

Är man själv nere kan man också hitta tröst i musik med samma stämning som man själv befinner sig i. Går man igenom en kris eller en depression vill man knappast lyssna på Katrina & The Waves Walking On Sunsine på repeat (jag har för övrigt svårt att tänka mig något tillfälle när det är en bra idé att lyssna på den låten). Samlingar i stil med Absolute Hinka Bira Hits 12 är för mig betydligt mer deprimerande än Nick Drake.

Några skivor som har hjälpt mig vid olika tillfällen i mitt liv är David Bowies Low, Joy Divisions Closer, Radioheads Kid A och Emmylou Harris Red Dirt Girl. Det här är skivor som jag ofta återvänder till, oavsett hur jag mår. Det kan uppfattas som ganska kall musik, förutom Emmylou, men också musik som försöker må bra. Det är inte musik som poserar med hur dåligt den mår. Ni vet vilka ni är och jag tycker inte om er. Det här är musik gjord av människor som försöker och vill må bra. Det är en viktig skillnad.

I den svenska musiktidningen Pop fick några artister en gång välja sina favoritlåtar. Josh Haden, just då aktuell i bandet Spain, valde låten Love Will Tear Us Apart av Joy Division och motiverade sitt val:
Det är viktigare än någonsin nu när så många artister säger att de mår dåligt och använder lidande för att sälja skivor. Joy Divisions låtar är aldrig självömkande eller deprimerande. Det är musik som försöker må bra.
Den vanligaste fördomen om hårdrock, förutom att alla påstås vara satanister, är att man blir arg av den sortens musik. Nej, det blir man inte. Men om man har aggressioner i sig kan man filtrera dem genom att lyssna på aggressiv musik. Istället för att slå ner någon på stan för att hitta en ventil för sin ilska kan man lyssna på Slayers Reign In Blood. Man känner sig lugnare efteråt. Man känner också att det finns andra som är arga och att det inte är något att skämmas för. Det här är, skulle jag tro, extra viktigt i tonåren när man ofta kände att ingen annan någonsin hade känt som man själv gjorde.

Jag brukade lyssna på The Beach Boys låt In My Room och känna mig mindre ensam. Det fanns någon som visste hur jag kände. Förvisso långt borta i Kalifornien och förvisso långt borta i sextiotalet, men ändå. Någon var bättre än ingen.

Så, nej. Jag blir inte ledsen av deppig musik. Jag blir inte ledsen av Mogwais nya skiva Hardcore Will Never Die, But You Will. Jag tycker den låter vacker. Om jag däremot tittade på Melodifestivalen skulle jag förmodligen bli både provocerad, irriterad och deppig. Och det är inte därför jag lyssnar på musik.

Läs mer om musik i moll:

The Beach Boys för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Country för nybörjare


Depeche Mode för nybörjare

Emmylou Harris skapar gåshud


Hårdrock - fördomar och fakta

Joy Division för nybörjare


Metallica för nybörjare

Radiohead för nybörjare


Bruce Springsteen för nybörjare

Hårdrock - fördomar och fakta

Dokumentärtips: Scott Walker - 30th Century Man

Etiketter:

onsdag, februari 16, 2011

Inför The King Of Limbs - Radiohead för nybörjare

[radiohead.jpg]

Många band/musiker pratar om att vara sig själva och gå sin egen väg, men väldigt få gör det. Särskilt bland band som upplevt en viss nivå av framgång brukar det finnas en rädsla att utmana sig själv och lyssnaren. Men Radiohead har alltid varit på väg framåt. Deras ganska ojämna debutskiva Pablo Honey (1993) innehöll hiten Creep, uppföljaren The Bends (1995) visade betydlig mognad. Där många av deras samtida kollegor (britpop, någon?) var nöjda med att leka The Beatles, T Rex, The Kinks, David Bowie och Roxy Music fanns det hos Radiohead redan från början en vilja att göra något eget som inte följde en given utstakad mall. The Bends kan förvisso sägas ha lagt grunden för såväl Travis som Coldplay med sina stillsamma akustiska ballader, men där fanns också en antydan om att bandet var mer än ett i mängden. Inte minst för att Thom Yorke hade andra intressen än att supa sig full, slåss med sin brorsa och supa sig ännu fullare (även om sagan om Oasis är betydligt mer underhållande). I veckan har Radiohead via sin hemsida berättat att nya skivan The King Of Limbs (beskriven som högljudd och kaotisk) kommer finnas tillgänglig för nerladdning från och med lördag 19 februari. För dem av er som inte är bekanta med Oxfordbandet följer en liten nybörjarguide till deras hittills tre bästa skivor och tre Spotifylänkar.

OK Computer (1997)

Efter den stora framgången med The Bends pratades det om att skivbolaget (ja ungdomar, det fanns sådana då på nittiotalet) inte gillade gruppens nya inriktning. Det saknades "riktiga" låtar och som första singel valdes dessutom Paranoid Android, sex och en halv minuter utan refräng. Men bandet gav sig inte. Och varför skulle de? Det är oklart varifrån de fick sitt självförtroende, men ska man misslyckas kan man lika gärna göra det på sina egna villkor. Vad som hände var att den märkliga och mäktiga blandning av Pink Floyd, Miles Davis och några av nittiotalets vackraste låtar - Exit Music (For A Film), Karma Police, No Surprises - mindre än ett år efter den släpptes började vinna omröstningar om bästa skivan någonsin. Den blev nyligen framröstad som den bästa skivan de senaste 25 åren. Engelsk rock handlade mycket om bredbent macho under den här perioden, tom Blur vred upp gitarrerna till elva i Song 2 och då gör Radiohead något som förvisso skramlar, men som ändå är vackert och nyskapande och har texter som tål att funderas på och älskas av kritikerna och älskas av publiken och låter som något från framtiden. Samtidigt. Lyssna i hörlurar för maximal effekt.

Kid A (2000)

När man ser dokumentären Meeting People Is Easy ser man också framgångens baksida. Samma frågor om och om igen, samma låtar om och om igen, och en Thom Yorke som lägger sig i mer och mer manisk fosterställning. Under stor möda och förmodligen inte helt utan sömnlösa nätter blev det dags att spela in en uppföljare. Bandet valde att försvinna upp i sina egna rumpor. Kommersiellt självmord återigen, men ett smart sätt att hoppa av karusellen för att överleva mentalt. Här blandas Aphex Twins smarsmakade elektroniska musik med David Bowies, eh, smarsmakade elektroniska musik cirka Low och de i sammanhanget förmodligen oundvikliga jämförelserna med Kraftwerk lät heller inte vänta på sig. Lite förenklat kan man säga att hälften av låtarna saknar både melodier och hörbara texter. Vers/refräng-struktur ska vi inte ens prata om. Men här finns också Everything In Its Right Place, The National Anthem, How To Disappear Completely och Idioteque. Vad trummisen Phil Selway roade sig med under inspelningarna är oklart. Likaså gitarristerna Ed O´Brien och Jonny Greenwood. Även basisten Colin Greenwoods sysselsättning i studion är oklar. Men ärligt talat satt de ofta böjda över samma syntar, effektboxar och knapptryckningsmojänger som Thom roade sig med. Det är bara Optimistic som lät som det Radiohead vi var vana vid. The best you can is good enough, löd Yorkes flickväns tips när låtarna inte ville komma. Det gick sådär med det kommersiella självmordet - skivan sålde platinum i England på en vecka och debuterade på förstaplatsen i USA.

In Rainbows (2007)

Skivan är kanske mest känd för att den såldes via nerladdning och köparen själv fick bestämma priset. Detta experiment berodde på att skivkontraktet med EMI var uppfyllt och avklarat. Senare släpptes den förvisso också i fysisk form i olika versioner, bl a den numera obligatoriska CD-boxen. Rent musikaliskt låter den som en mer koncentrerad version av föregångaren Hail To The Thief (2003). Den är avslappnad och, tja, begreppet spelglädje framstår lätt som ironiskt i Radiohead-sammanhang, men det låter onekligen som om de hade kul när de gjorde den. Därmed inte sagt att det är glädje-tema i Idol vi pratar om. Vi pratar snarare laptoprockglädje i inledande 15 Step och Bodysnatchers innan den vackert drömska Nude drar ner persiennerna och kryper ner under täcket. Låtstrukturerna är tydligare än på länge och skivan är emellanåt väldigt melodisk. I All I Need kombineras detta med skruvade elektroniska ljud. En sak som jag gillar med bandets senare låtar är att det ofta är svårt att höra vad som är syntar och vad som är gitarr-genom-ett-filter-eller-två. Å ena sidan kan man tycka att de har blivit konstiga, å andra sidan blev de det redan på OK Computer. Å tredje sidan kan jag inte låta bli att lockas av deras nyfikenhet, även när de trampar snett.

En Spotifylista med några av mina Radiohead-favoriter! I stereo!


Besök Radioheads officiella hemsida.

Läs mer om Radiohead och nära eller avlägset besläktat:

Ett litet inlägg om In Rainbows


En bland-CD där Radiohead medverkar


1000 låtar alla måste höra, del 2

På tal om britrock - fler korkade namn på musikstilar

Kraftwerk spelar krautrock (nu är vi där igen...)

David Bowie för nybörjare

Depeche Mode för nybörjare

Joy Divison för nybörjare

Miles Davis skiva Kind Of Blue fyllde 50 och firade med box

Om du gillar Kid A kanske Fever Ray kanske kan vara något

Etiketter:

lördag, februari 12, 2011

Den mytologiserade missbrukaren

Han kan dricka en flaska whisky under dagen och vara helt normal ändå. Så har Mikkey Dee, trummis i Motörhead, sagt om Lemmy. Man skulle också kunna säga att det om något är ett varningstecken. Och hur bra fungerar han efter en dag utan whisky eller annan alkohol? Jag tycker förvisso att Lemmy är intressant från ett rent medicinskt perspektiv. Han ser inte ut att vara 65 år. Han är ungefär i samma ålder som Neil Young och Iggy Pop (de är två år yngre) och Keith Richards är ganska exakt ett år äldre. Nu är det förvisso heroinet som gör att Keith Richards ser ut som en mumie. Lemmy har rimligtvis mest druckit.

Jag läste nyligen två böcker om AC/DC. Stort fokus läggs på älskade och saknade Bon Scott som var sångare i bandet fram till 1980 när han kvävdes av sina egna spyor och avled. Bons problem sammanfattas så här: Bernie blev lite smått chockad av att Bon vid ett tillfälle sänkte tre stora glas whisky före lunch. Men Bon vara bara sig själv. Han hade hur kul som helst och hans humör smittade av sig. Lektion 1: Om en missbrukare har roligt finns det ingen idé att ingripa.

Hos kuratorn:


- Pappa dricker hela tiden.
- Blir pappa aggressiv?
- Nej, han blir glad.
- Det är väl härligt!

Senare under åttiotalet fick även bandets gitarrist/låtskrivare Malcolm Young problem. Det påstås i en av biografierna att han tänkt konfrontera Bon med dennes problem, men då var det för sent. Hur mycket av Malcolms senare drickade hade med skuldkänslor att göra? Det här leder oss till nästa fråga - hade bandet ingripit tidigare om Bon inte varit "glad" alkoholist?

Dave Mustaine, förgrundsgestalt i Megadeth och numera alkohol- och drogfri, skriver i sin självbiografi att han inte fick sparken från det unga Metallica för att han drack, men för att han blev aggressiv när han var full. Lars Ulrich och James Hetfield drack lika mycket men blev glada på fyllan. Hetfield slutade själv dricka i början av 2000-talet. Se dokumentären Some Kind Of Monster om du vill veta mer. Det var alltså inte Mustaines missbruk som ansågs vara problemet, utan sättet hans personlighet påverkades.

En lärare berättade en gång att han var nykter alkoholist. Jag var en underbar människa, ni hade tyckt om mig. Jag är betydligt tystare nu. (Det är var på universitet - i grundskolan hade man knappast få säga något så dubbeltydigt. Den valhänta antidrogpropagandan på högstadiet kan vi glömma så länge.)

I den nu aktuella dokumentärfilmen Lemmy tar mannen med samma namn en klunk till av sin whisky och vuxna män skriker att han är gud. Jag dömer inte hans livsstil och lyssnar gärna på musiken, men vill inte falla för myten. Även om han ger intryck av att vara trevlig.

Böckerna jag nämner i texten:

Murray Engelheart - AC/DC Maximal Rock´n´Roll

Susan Masino - AC/DC Let There be Rock

Dave Mustaine - A Life In Metal (rekommenderas)

Samt dokumentärfilmen Lemmy

Läs mer om hårdrock:

Hårdrock - fördomar och fakta

Dave Mustaine - A Life In Metal


Metallica för nybörjare

Iron Maiden för nybörjare

Iron Maiden-dokumentären Flight 666

Led Zeppelin för nybörjare

En dokumentär till? Anvil! The Story Of Anvil

Mötley Crüe-biografin The Dirt är intressant

Hårdrocksamling på CD-R


Du missade väl inte the återförening to end all återförening?

Jazzmyten är ännu mer dödlig än rockmyten


Läs en krönika SvD av Andres Lokko som sågas i kommentarerna eftersom Lokko inte förstår hur jävla hård och legendarisk Lemmy är. Läs en krönika i DN av Fredrik Strage där Lemmy jämförs med Misserry (förstås).

Etiketter: , , ,

torsdag, februari 10, 2011

The Beach Boys släppte Sunflower utan jubel


Brian Wilson
. Säger man det namnet kan man få en genomsnittlig High Fidelity-människa att ringa i Pavlov-klockan tills solen gått ner, kossorna kommit hem och Kvinnofängelset börjat (det sänds väl fortfarande). Han var en av dem som på allvar gjorde popmusik till något man lyssnade på, snarare än bara hoppade runt till. Något som tidigare var menat som tonårskonsumtion blev plötsligt konst.

För den stora massan är hans namn kanske inte särskilt känt. Säger man däremot The Beach Boys vet folk vad man pratar om. Och The Beach Boys var egentligen Brian Wilson, i alla fall under hitåren. Surfin´ U.S.A., Fun Fun Fun, Surfer Girl, I Get Around, When I Grow Up (To Be A Man), California Girls, Help Me, Rhonda, Wouldn´t It Be Nice, God Only Knows och Good Vibrations. Wilson skapade myten om Kalifornien, men någonstans på vägen la han hjärnan i LSD-micron en gång för mycket och demonerna tog över. The Beach Boys hitfabrik stängde, men bandet fortsatte göra bra musik långt efter både trenderna gått vidare och publiken tröttnat.

Självaste Pet Sounds – ett av pophistoriens mest älskade album och den kreativa hur fan ska vi toppa det här?-gnistan bakom Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band - blev något av ett kommersiellt fiasko, i alla fall med The Beach Boys dåvarande standard. Det följande projektet SMiLE skulle komma bli en mental återvändsgränd och ta 38 år att färdigställa. När man är hippare än en höft – 1966 – är det okej att vara excentrisk, när man är en paranoid spillra – 1967 – är excentrisk inte längre en komplimang.

Med Brian Wilsons spelkulor borttappade i sandlådan gick bandet under några år vilse kommersiellt. Deras skivor under åren 67-69 blev förvisso aldrig pinsamma, men de sålde inte. Strandpojkarna var hopplöst ute. Har man en gång varit inne måste man också förr eller senare vara ute. Bandet kämpade dessutom mot en allt mer hopplös surfimage som tyvärr ofta kom i vägen för musiken.

Men 1970 hände något. En skiva med titeln Sunflower kom ut. En skiva som förtjänar klassikerstämpel och inte minst varit inflytelserik i de senaste årens våg av skäggrock. Och det berodde inte på att Brian Wilson var tillbaka. Det berodde på att bandet helt plötsligt hade hittat en egen identitet och lämnat Brians allt större skugga. Brian bidrog förvisso bland annat med den sprudlande This Whole World och Add Some Music To Your Day. De bevisade att han fortfarande hade det, bara inte lika ofta. Hans lillebror, den tyvärr ganska hopplösa trummisen Dennis Wilson, hade dessutom helt plötsligt börjat komponera och skrev ofta låtar som hade kunnat erbjuda en ny inriktning för bandet om de bara vågat. Slip On Through, Got To Know That Woman och Forever smakar som glass en solig dag. Bruce Johnston bidrar med de vackra Deirdre och Tears In The Morning. Lägg till detta rockiga It´s About Time – en av de bäst rocklåtar bandet gjort, All I Wanna Do och Our Sweet Love och du har en av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda.

Detta ska alltså inte förväxlas med den unkna surfnostalgi som dagens ”The Beach Boys” harvar runt och trycker ner i halsen på förvirrade turister (bara Mike Love och Bruce Johnston återstår av sextiotalets uppsättning: bröderna Dennis och Carl Wilson är döda, Al Jardine verkar inte veta om han är med i bandet eller inte (nyligen stog han på scenen med dem igen, om än kanske bara tillfälligt). Brian turnerar under eget namn och det verkar finnas ett antal fnurror på tråden mellan honom och Mike.

Sunflower är alltså ingen surfskiva. Däremot är det en utmärkt sommarskiva, och en rent av fantastisk popskiva. Den är varm, ljus och svalkande samtidigt. Men, som sagt, The Beach Boys var hopplöst ute vid den här tidpunkten. Skivan blev deras dittills sämst säljande album. I USA lyckades det inte ta sig högre än plats 151 och låg sammanlagt bara på listan i fyra veckor. I England tog den sig till plats 29. Orättvist och synd för ett band som hade gått från att vara en kompgrupp för en upplyst dispot till att bli ett band där alla faktiskt bidrog – till och med Mike Love fick till några bra texter.

The Beach Boys släppte sedan Surf´s Up 1971, en något större framgång men inget som kunde mäta sig med framgången på sextiotalet. Skivan håller inte samma klass som Sunflower, men förtjänar ändå helt klart att nämnas. Long Promised Road, Disney Girls (1957), Feel Flows, Til I Die och Surf´s Up är alla väldigt bra låtar som låter helt olikt det kända Beach Boys-soundet. Efterhand som 70-talet gick var det uppenbart att publiken inte var intresserad av bandets nya inriktning och de bestämde sig istället för att satsa på något mer kommersiellt gångbart, om än kreativt kvävande - att skapa nostalgi. De spelade för utsålda arenor och gav konserter som baserades på deras gamla hits. Bortsett från den tillfälliga Brian-comebacken 1977 med charmiga skivan The Beach Boys Love You gick det utför snabbare än man hinner säga gästframträdande i Huset Fullt.

Alla som har ett någorlunda aktivt musikintresse har förmodligen en Best Of och Pet Sounds hemma i hyllan. Där borde även Sunflower stå, den delar numera CD med Surf´s Up. Tidlöst solsken i en liten ask. Tillsätt lite musik till din dag.

Sunflower/Surf´s Up finns på Spotify!

Läs mer om Brian Wilson, The Beach Boys och skäggrock:
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE
Pet Sounds-boxen imponerar
Pet Sounds fyllde 40 år 2006
Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg
Bra Vibrationer fyllde 40 2006
Skäggrock för nybörjare
Sextiotalspop för nybörjare
Fleet Foxes nya skäggrockskiva, med grava Wilsoninfluenser, släpps i maj

Etiketter:

måndag, februari 07, 2011

Neil Young Greatest Hits 2

picture

Förmodligen var Neil Young den artist jag lyssnade mest på 2010. Tydligen pratade jag ganska mycket om honom också. En kompis hörde av sig för några dagar sedan och berättade att hon köpt hans Greatest Hits, fallit pladask, och bad mig sätta ihop en Greatest Hits 2. Färdig! Skivan kommer på posten, och för dem av er som har Spotify finns det även en sådan variant.

The Loner (från skivan Neil Young, 1968)

På solodebuten hade alla bitar inte riktigt fallit på plats, men skriva låtar kunde han. Även gitarrspelet var redan här lätt att känna igen. Visst hörs det att han växte upp med sextiotalspop?

Tell Me Why (After The Gold Rush, 1970)

Young ansågs under sina första år ofta tillhöra den våg av singer-songwriters som just då svepte över Kalifornien. Det här är den sortens låt som känns som en gammal bekant redan vid första lyssningen.

Out On The Weekend (Harvest, 1972)

Skivans mest kända låt Heart Of Gold är än idag hans enda hit, men öppningsspåret har ett groove som är oemotståndligt. Trummisen Kenny Buttrey gör inte mer än han behöver.

Revolution Blues (On The Beach, 1973)

Efter att Harvest blev årets mest sålda skiva -72 bestämde sig Neil för att head for the ditch again. På plats undvek han framgångens baksida men skrev en låt om Charlie Manson. Sågad då, klassiker nu (skivan alltså, inte Manson).

Tonight´s The Night (Tonight´s The Night, 1975)

Under kort tid förlorade Neil två nära vänner till heroin och skiljde sig dessutom. Sedan söp han och bandet tills benen vek sig - och spelade in den här skivan. Alla Heart Of Gold-fans höll sig borta. Återigen - sågad då, klassiker nu.

Cortez The Killer (Zuma, 1975)

En något mer lättlyssnad skiva och det patenterade slögroovet som Crazy Horse är mästare på har sällan låtit varken slöare eller groovigare. Sången börjar efter ca tre minuter.

Lotta Love (Comes A Time, 1978)

Efter några år i diket var Neil nygift, mer harmonisk än på länge och gjorde en lätt countrydoftande skiva. Detta är en av de två låtar på skivan som ett ovanligt nykammat Crazy Horse spelar på.

My My, Hey Hey - Out Of The Blue (Rust Never Sleeps, 1979)

Låten finns i två versioner på skivan. Den elektriska som avslutar återfinns på hans officiella Greatest Hits, den akustiska som inleder återfinns här. Innehåller den nu ökända textraden it's better to burn out than to fade away.

Powderfinger (Rust Never Sleeps, 1979)

Ännu en låt som drivs med det där halvfartsgunget och ännu en allegorisk text som man kan tolka mer eller mindre hur man vill. En del mytologi, en del symbolism, en del självbiografi. Omskaka väl, servera rumstempererat.

Crime In The City (Sixty to Zero Part I) (Freedom, 1989)

På åttiotalet klarade sig Young kreativt sätt bättre än många samtida - han omfamnade syntar med samma iver som gitarrer - men kvalitetsmässigt var han lika hemsk som andra. Freedom blev en kvalitetsmässig återkomst, men håll inte andan efter låtens del två. Well, I keep getting younger, my life´s been funny that way.

Mansion On The Hill (Ragged Glory, 1990)

När Neil fick äran/skulden för att vara The Godfather Of Grunge var det förmodligen den här skivan och låten som var orsaken. Mindre smakar mer, ännu mindre smakar galen häst.

From Hank To Hendrix (Harvest Moon, 1992)

Young själv har dels sagt att det är en uppföljare till Harvest och dels att det inte alls är det. Så nu vet vi. Hans musik sammanfattas i alla fall på en bra sätt: sometimes it´s distorted, not clear to you, sometimes the beauty of love, just comes ringing through.

Philadelphia (från filmen Philadelphia, 1994)

Han kan grisa loss, vrida upp volymen till elva och spräcka trumhinnor. Han kan också sätta sig vid pianot och skriva en melodi som Bach inte hade behövt skämmas för. Varning för tårar.

Sleeps With Angels (Sleeps With Angels, 1994)

Kurt Cobain citerade Young i sitt självmordsbrev. Young hade sett Cobains långsamma självmordförsök bland vänner redan på sjuttiotalet och försökte flera gånger kontakta Nirvana-sångaren, men lyckades inte. Too late, too soon.

Fork In The Road (Fork In The Road, 2009)

En temaskiva om en miljöbil? Kanske inte någon av hans bästa ideér/skivor, men den här låten blir jag alltid lika glad av. I'm a big rock star, my sales have tanked, but I still got you, thanks, download this, sounds like shit. Du är välkommen.

Peaceful Valley Boulevard (Le Noise, 2010)

En väldigt elektrisk skiva med bara sång och gitarr. Man kan se den galne vetenskapsmannen med håret stående på trekvart och han har aldrig gjort något liknande tidigare. Det finns också två - nödvändiga - akustiska andningspauser på skivan. Det här en av dem.

Läs en hel del annat om Neil Young:

Om bl a Shakey, The Neil Young The Biography

Le Noise växer med fullmånen


Harvest Moon live


Chrome Dreams II

Sugar Mountain: Live At The Canterbury House 1968

Tillsammans med Crazy Horse gungar Weld iväg

Den första lådan i Archives-serien släpptes till slut. Här! Och här! Och här! I senste numret av Mojo, som innehåller en väldigt bra intervju av alltid läsvärda Sylvie Simmons, pratas det om nästa volym i serien. Förhoppningsvis 2012, säger Young. Håll tummarna, men inte andan. De listar även hans femtio bästa låtar.

Live At Massey Hall

De 20 bästa låtarna från 2010

Några kanadensiska kollegor

Skäggrock för nybörjare - fler flanellskjortor, gitarrer och mer stämsång

Etiketter:

fredag, februari 04, 2011

Ken Burns serie om Jazz är en (åter)upplevelse


Miles Davis   der Buhne 1962    - copyright Lisl Steiner

För ca tio år sedan upptäckte jag jazz på allvar. Jag hade redan innan doppat tårna i den, men när jag såg Ken Burns serie Jazz föll jag handlöst. Under en ca 15 timmar lång upptäcksfärd tar vi oss långsamt framåt. Den första delen börjar i New Orleans i slutet av 1800-talet och arbetar sig sedan grundligt framåt.

Man får bl a veta hur det gick till när Bessie Smith (1894-1937) skrämde iväg Ku Klux Klan (en amerikansk motsvarighet till Sverigedemokrabaterna) under en paus i en konsert. Det dröjer till del sju av tio innan Charlie Parker (1920-1955) dyker upp och till del åtta innan Miles Davis (1926-1991) nämns. Vi får en berättelse av Dave Brubeck (som fyllde 90 för två månader sedan) som visar att det kunde skapa skuldkänslor att vara vit.

Under seriens första halva är det Louis Armstrong (1901-1971) som står i centrum. Det är intressant att se hur han först åker från New Orleans till Chicago 1922 och spelar med musiker där och ger dem en känsla av ah, det är så här det ska låta. Två år senare fortsätter han till New York och samma sak händer där.

Möjligtvis krävs det tålamod att inte tappa koncentrationen i det långsamma tempot, men det blir aldrig tråkigt. Manuset är välskrivet, även om det har fått kritik. Många menade att swing-eran, med Duke Ellington (1899-1974), Benny Goodman (1909-1986) och Chick Webb (1905-1939) i spetsen fick för mycket uppmärksamhet och att perioden efter 1960 med bl a fri-, avantgarde- och fusionjazz fick för lite utrymme.

Vad Burns däremot gör väldigt bra är att sätta allt i ett historiskt sammanhang. All konst och kultur är ett resultat av sin tid och plats. Jazzens utveckling blir en historia om de svartas USA och därmed även om de vitas USA. Och ja, det var två olika länder under en stor del av 1900-talet. Detta blir inte minst tydligt när soldaterna återvänder från andra världskriget, där människor av alla färger gemensamt har besegrat Nazisternas raspolitik - och när de kommer hem får de inte få äta på samma restauranger.

Rent visuellt är det väldigt snyggt. Det finns av naturliga skäl brist på rörliga bilder från det tidiga 1900-talet, men svartvita bilder på Chicago och Manhattan är inte fy skam. De gjorde rent av så stark intryck på mig att jag än idag ser dem framför mig när jag lyssnar på femtiotalsjazz.

Mitt i all musikalisk skönhet och kreativitet döljer sig inte bara politisk smärta och sorg. Droger är tyvärr också en självklar del av jazzens historia. Lemmy från Motörhead framstår som Blossom Tainton i jämförelse. Charlie Parker började med heroin när han var femton. När han gick bort uppskattade läkaren hans ålder till mellan 50 och 60. Han var 33. Att Billie Holiday lyckades bli 44 är något av en bedrift i sammanhanget.

Kanske är tanken på all musik från den här perioden som gick förlorad till droger en del av den kittlande känslan. Jag vet inte. Resan mot undergången är i alla fall vackert ljudsatt.

Ken Burns serie Jazz finns på DVD. Kan vara svår att få tag på, men är värt lite detektivarbete.

Läs mer om musik och musikdokumentärer:

Miles Davis mästerverk fyller 50 år

2006 skulle Miles Davis fyllt 80 år

Film om The White Stripes (som har hunnit annonsera sin splittring sedan i måndags)

Film om Patti Smith - Dream Of Life

Film om Scott Walker - 30th Century Man

BBC-dokumentär om amerikanks folkmusik


Det första Rocktåget?


James Brown är fortfarande hårdare än du

Fängslande om Johnny Cash

Etiketter: , ,