fredag, december 29, 2006

Ut med det gamla - in med det inte fullt så gamla

Igår var vi och tömde morfars rum på hemmet. Det var inte så jobbigt som jag hade trott, även om det högg i hjärtat att slänga hans kläder. Mormor var väldigt tyst, tom tystare än vanligt. Hon pratar inte mycket och ibland är jag väldigt nyfiken på vad som pågår i hennes huvud. Men jag har i alla fall förstått var min pepparkaksnarkomani kommer ifrån. Har aldrig tänkt på det innan, men mormor lägger mycket av den lilla energi hon har på att äta pepparkakor. Och eftersom hon inte har några tänder kvar doppar hon det i sitt te. Hon dricker inte kaffe - och faktiskt inte jag heller.

Jag passade i alla fall på att plocka hem några av morfars kläder, mest koftor och skjortor. Sammanlagt fem-sex plagg. Främst den kofta som jag alltid fick låna när jag var och hälsade på. Så fort man la armarna i kors frågade han nämligen "Du fryser väl inte? Låna en kofta!" och sedan gick han och hämtade den gråa koftan som, tror jag, han fick av mig i julklapp för några år sedan. Jag har den faktiskt på mig just nu. Den sticks förvisso lite, men jag fryser inte.

Dagens låt är Bang The Drum Slowly av Emmylou Harris.

onsdag, december 27, 2006

Snapphanar förtjänade bättre

Eftersom jag tycker mig vara intresserad av historia har jag valt att se Snapphanar på SVT. Med tanke på namn som Tuva Novotny, Anders Ekborg och Gustav Skarsgård bör det betraktas som en sk storsatsning. Vad får man då för pengarna? Inte mycket, va? Förvisso dör folk väldigt snyggt (nästan Sam Peckinpah-klass) och Karolineruniformerna är onekligen snygga, men innehållet? Hade det lagts lika mycket tid på innehålelt som på ytan hade det kunnnat bli något. Eftersom serien utspelas i en tid när kvinnornas roll i samhället inte tillät några höga positioner har man gjort en av snapphanarnas ledare till kvinna.

*** Vill passa på att påpeka att jag inte tycker mig vara sexist, men menar ändå att den historiska korrektheten i sammanhanget borde vara viktigare än den politiska. ***

När hon fick en kula i ögat och inte gjorde mer än sa "aj!" var det svårt att hålla sig för skratt. Karaktären har numera piratlapp för ögat. Så barn, glöm aldrig den rimliga och sansade vikten av starka kvinnokaraktärer.

Om ni inte tittat på Snapphanar har ni tyvärr inte missat något. Jag kan istället rekommendera Rome som går i repris på femman. Här finns dessutom karaktärer, både män och kvinnor, med flera nyanser än en. Jag inser förvisso att HBO har större budget än SVT, men ändå. Rome är allt Snapphanar borde strävat mot, även om budgeten inte fanns.

Dagens låt är Please, Please, Please av James Brown.

fredag, december 22, 2006

En julhälsning från Santa Claesson

Det finns vissa människor man är svag för. Jag är t ex svag för språkvetaren Fredrik Lindström och historiegeniet Peter Englund. Det är därför fullt logiskt att jag är svag för Världens Modernaste Land som sänds på SVT2, onsdagar klockan 20:00. Dessa båda herrar - Fredrik är programledare och Peter ständig gäst - diskuterar den svenska mentaliteten (kan även kallas "den inhemska mentaliteten"). Det är ett intressant och underhållande upplägg och man får en liten dos svensk folkhemshistoria på köket. Här kan ni förresten läsa en krönika av Andres Lokko som handlar om just Världens Modernaste Land. Missa inte.

Ska dessutom snart se Akira Kurosawas dokumentär om Bruce Springsteen, Born To Ran.

Och missa inte Karl-Bertil Jonsson.

God jul!

Dagens låt special är Happy Xmas (War Is Over) av John & Yoko, Love And Mercy av Brian Wilson och En Röd Elektrisk Gitarr av Wilmer X.

måndag, december 18, 2006

Min (förra) vecka i kortform

Den här veckan har jag jobbat, sovit, ätit pepparkakor, varit på begravning (middagen efteråt var trevlig, morfar hade trivts där och jag drack kaffe för första gången på ca fem år för att hedra hans enda beroende), gråtit av saknad men främst skrattat av alla minnen, fått meddelande om fast jobb på Papena, graderat mig på Aikidon, spelat poker, umgåtts med vänner, tittat på och njutit av 24 Hour Party People, läst och njutit av Bono On Bono, luktat på Tom Waits-boxen och fått ett sista-minuten-tips om The Wires första säsong på SVT2 (sent fredag-lördag) och faktiskt, mot vissa odds, haft det ganska trevligt. Tack till er som funnits där, även om inte många av er läser det här.

Dagens låt är Good Day Sunshine av The Beatles.

måndag, december 11, 2006

Huvudet högt

I lördags, när jag stod i en liten skivaffär i Gamla Stan tillsammans med två vänner och bläddrade bland Dylanomslag, kom telefonsamtalet jag har fruktat de senaste åren.

Det blir tomt och tyst nu. Men jag känner också lättnad. Han hade inte ont och fick lämna livet stillsamt. Det var han värd. Jag skulle inte klaga om jag får bli 86 år och se två barn växa upp. Till min förebild och största supporter. God natt, morfar.

Sista gången jag såg dig
Var du gammal och trött
Men i hela ditt liv
Höll du huvudet högt

Dagens låt är Huvudet Högt av Eldkvarn.

måndag, december 04, 2006

Casino Royale

Det var ett tag sedan man njöt av en Bondfilm, men Casino Royale sköter jobbet med den äran. Manuset är bra och håller faktiskt ihop bytena mellan de obligatoriskt exotiska miljöerna. Daniel Craig är precis så stenhård som man vill att Bond ska vara - jag har inget mot Pierce Brosnan, men med untantag för Goldeneye fick han inga bra manus att jobba med. Detta samtidigt som Bond ges känslor och djup på ett trovärdigt sätt. Han är rent av mänsklig. Trovärdigheten i fördjupningen av personligheten kan bero på att Craig kommer från en gedigen teaterbakgrund snarare än från, säg, Helgonet och Snobbar Som Jobbar. Jag är medveten om att Bonds främsta uppgift är att vara underhållande, men det blir man också. Tro mig.

Mads Mikkelsen är bra som skurk. Den här gången handlar det inte om att spränga jorden och starta en koloni med fri parkering på månen för de med högst IQ. Det handlar bara om pengar (ganska mycket pengar, förvisso). Eva Green är dessutom bra som Bondbrud med både intelligens och bett i replikerna. Allra bäst är dock Judi Dench som M. Jag tror jag är lite kär i henne.

Allt lallande är borta, men det finns några hårda repliker och Craig gör Bond precis så smart, effektiv och kylig som man vill ha honom. Alla regnmän som sågade Craig innan de sett filmen har varit ganska tysta den senaste tiden. Rent stilmässigt tar Casino Royale vid ungefär där Goldfinger slutade, vi slipper mao jönserier i stil med Jaws.

Man sitter faktiskt och tänker att det här skulle kunna hända i verkligheten, samtidigt som man blir underhållen i 240 minuter som inte känns som mer än 235.

Mr Bond är välkommen tillbaka, och jag som trodde att jag blivit vuxen.

Dagens låt är You Better Move On av Arthur Alexander.